Som en pepparkaksönskning

8 Oktober 2013 

Den här dagen kommer till dig återberättad i tre olika delar.

Del ett: jag har gosat en väldans massa med Rosie på jobbet idag. Och visst är det mysigt att gosa med bebisar och det är någonting jag gärna gör, men jag har kommit in i det så pass mycket nu att jag alltid först och främst fokuserar på vad som faktiskt behöver göras - oavsett om det är blöjbyte, matning, promenad (dvs variation), prat och sång, eller lek. Så den som har initierat dagens gos har alltså varit Rosie. Det märks att hon har vant sig nu av att det är jag som tar hand om henne ett par dar i veckan, och att hon är nöjd och bekväm i det. Hon blev till och med så uppspelt och glad att se mig när jag kom idag att hon struntade i att sova och ville leka istället. Flickan var verkligen på väg att somna när jag kom, jättetrött efter att ha ätit, sedan skulle jag bara lägga ner henne, men då såg hon att jag var där, och skulle hälsa. Det gör hon genom att vifta med armar och ben, spärra upp ögonen, och le och se jätteglad ut. Tio poäng för den hälsningen, det kan aldrig slå fel. Snacka om att man känner sig välkommen! Så mycket av min tid på jobbet idag har varit att ha Rosie i knäet, eller liggandes på min mage, eller bredvid mig, så att hon har haft möjlighet att klappa på mig. Hon är väldigt fascinerad av mitt hår, och tycker mycket om att dra i det... Rosie är, som en helt osammanhängande nyhet, riktigt stark. Det är hur eller ur väldigt, väldigt roligt, det känns jättebra att hon är så pass nöjd och självsäker med mig nu. Om bebisen gillar mig måste jag ju göra någonting rätt?

Del två: Jag har pratat med en brittisk person! Wooow!!!
För att du ska förstå vilken stor grej det här är, måste jag förklara en sak först: jag gick IB på gymnasiet, och de senaste två åren har jag använt engelskan väldigt mycket. (Det gjorde jag i och för sig innan också och skulle antagligen ha gjort ändå, men i alla fall...) Min hjärna tänkte ofta på engelska och jag hade lätt för att blanda ihop meningsuppbyggnaden på svenska, vilket hjärtligt irriterade mina kära föräldrar. Sedan flyttade jag till London, huvudstaden i England. Och jag har knappt använt min engelska alls, den utvecklas inte det minsta, och jag stimuleras inte någonting! Låter det konstigt? En vanlig dag pratar jag oftast med Johanna - som är svensk. Kanske med våra nya vänner - som vi träffat genom svenska kyrkan, och således är svenskar. Med Lena, Rosies mamma - svensk. På cateringfirman är min främst kollega Johanna, och när jag tar hand om Rosie har jag ju mitt fokus på henne. Vi pratar förstås, men hon håller sig än så länge till gulliga morranden. Det jag säger till folk, oavsett om det är på jobbet eller ute i världen, går på rutin, för det är aldrig mer än en enkel fråga eller ett svar, och artighetsrutiner. Resten av befolkningen här i London är liksom jag invandrare.
Men idag såg jag en kille som väntade på tunnelbanan precis som jag i Westminster, och han höll i den andra volymen i bokserien Game of Thrones. Jag såg en öppning, och tog den! Han var jättetrevlig, och utan tvekan brittisk, och vi jämförde bokserien och tv-serien, och diskuterade karaktärer och berättarteknik en stund innan hans tåg kom. Om så bara för det här - tack, George RR Martin!

Del tre: Jag hade svårt att komma hem idag igen. Gissa varför? Jag gick på fel buss!
Jag borde ha lärt mig det här nu, kan man ju tycka. Enligt schemat ska min buss gå var 8-12 minut. När jag väntat i tjugo kom en annan som gick "via" ett ställe ganska nära mitt hus. Så jag frågade om den gick till min adress, och han svarade att det gjorde han, han skulle ta en annan rutt än sin vanliga, det var bara att hoppa på. Inte kunde jag veta att han ljög! Han åkte sin vanliga tur i alla fall, med en liten extra sväng som inte alls var i närheten dit där jag skulle. Så jag gick av och tog mig till samma taxiställe som förra gången (ändå bra att jag åker fel till samma ställe varje gång...) och fick veta att med kvällens trafik skulle jag få vänta ett tag. "Men om du bara ska dit, varför inte gå? Det tar ju bara fem minuter!" påstod taximannen, och jag fick anvisningar på hur jag kunde ta mig hem. Det tog mig i och för sig en kvart, men jag kom ju hem till slut.
Så nu tänker jag bara ha en liten picknick här vid min dator, på mitt skrivbord (nytillskott i mitt rum, mycket efterlängtat!), och gosa med Mr Toasty MacSnuggles, och titta på So Little Time. Det tycker jag att jag har förtjänat.

PS. Bloggen slutade fungera i två dagar, vilket är anledningen till att de här inläggen kommer så sent. Pappa, jag har även fixat tiden här nu, så det visas rätt!