Ett av de bästa ställena i London är naturligtvis British Museum, perfekt för den passionerade historienörden med sluten plånbok. Så idag bar det av för både Johanna och mig till detta ställe, genom regnet, för att se gamla lämningar från det förflutna.
Vi gick förbi ett antal egyptiska mumier, och jag debatterade tyst min kluvenhet för ämnet inom mig. Det är jättefascinerande att det kan ha bevarats så pass väl, att det finns kvar, att vi kan undersöka och se det. Men det är också ett lik. Det där skelettet med stram, svart hud var en gång en levande människa, som hade en vardag och en religion, och såg till att kunna läggas att vila på en passande plats. Sedan tog någon bort den människan från den platsen, och lade ut den att beskådas för allmänheten. Är det inte lite skändning? Likadant som att man tar bort gamla gravar för att göra plats för nya, det är svårt att ha en enda åsikt tycker jag, när det kommer till mänskliga kvarlevor. Det är intressant, men komplext.
Vi gick vidare till den grekisk-romerska avdelningen, där vi kände igen oss väldigt mycket mer, sådana grekmytologiska latinfans vi är. Där kunde vi titta på en väldans massa sten, skulpterad till vackra halvnakna människor. Vi följde en lång serie skulpterade stenblock som berättade om en kamp mellan en kentaur och en man. (Hur det nu är en jämn kamp, kentauren skulle vunnit alla gånger. Men mannen kanske var en hjälte med gudomliga krafter. Kentauren behövde i alla fall slå en vattentunna i huvudet på mannen vid ett tillfälle, så det verkade ganska oavgjort i flera stenblock).
På en av de lägre våningarna hittade vi en väldigt intressant utställning om Oceanien, och jag gick runt en stor glasmonter och läste om ett antal öar utanför Australien, och deras kultur. Det var jättespännande. Vi tog en sväng genom hinduismen också, och jämförde gudomar där med grekerna, kroppsideal, och så vidare, innan vi gick vilse genom Korea, via kinesiskt porslin, kom tillbaka till Indien, och sedan hittade ut i regnet igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar