Bebis vid Towern

1 Oktober 2013 

Idag har jag svurit över trappor, längtat efter julen, och burit en bebis.

Trapporna i England är i de vanliga dödas vardag mycket branta, vilket innebär att de är farliga. Extra farliga för en sådan person som jag, som äger samma elegans och grace som den av ett kylskåp. Varenda gång, och jag menar varenda gång, jag går nerför trappan från kontoret eller garderoben på jobbet darrar mina ben som asplöv. Inte en enda gång har jag gått ner dem utan att tänka "these gorram stairs, jag vill inte bryta nacken". Men jag lyckas gå ordentligt tack och lov, även när jag bär på lilla Rosie. Så poäng till kylskåpet.

Vi hängde med mamma Lena till ett möte borta vid Monument, och jag tog med mig sovande bebis i vagn till Towern, fortet-vid-Themsen. Satte mig på en bänk och njöt av utsikten, tittade på turister, och började läsa en informationskarta. Sagda sovande bebis vaknade, naturligtvis, och för att göra situationen lite roligare började hon skrika på en gång. Jag tog upp henne ur vagnen och vaggade henne en liten stund, inga problem, glatt leende tillbaka på bebis. Ner i vagnen. Gråt och skrik. Upp i famnen. Glatt skratt. Ner i vagnen. O nej. Upp i famnen. Funkar bra. Ett tag. Sedan blir man uttråkad av det man ser, så då vill man ju röra på sig och se någonting nytt. Vagnen? Absolut inte!

Jag blev alltså tvungen att bära Rosie på en arm, och hantera vagnen med den andra (som nu var hem åt min väska, alltid bra att ha något som kan bära väskan). Hennes vagn har ett nytt säte som hon inte tycker om alls, så det var ju inte mycket annat att göra än att strunta i vagnen. Dock, som förut nämnt, så kan man inte vara stilla på samma ställe för den lilla damen, så att traska runt Towern stod på det nya schemat. Mycket trevligt - men snacka om träningsvärk i armarna! Den lilla tösen vet precis hur hon ska manipulera mig att göra precis som hon vill... Men det är okej. Jag älskar mitt jobb.