Det var 25 grader idag que de crap

28 september 2014 

Så jag fullkomligt skuttade upp ur sängen imorse, efter att ha vaknat till de mysigaste ljuden i världen. Babymonitorn var fortfarande på i mitt rum, och jag vaknade av Noahs glada konversation med sina gosedjur. Han pep och aah-ade, och tycktes definitivt ha vaknat på rätt sida sängen. Det var så gulligt, och trevligt att lyssna på när jag gjorde mig i ordning.

Jag traskade iväg till kyrkan, där mässan idag hölls på engelska, då vi hade en besökande präst från Lettland. Dessutom en besökande kör från Stenungsund (tror jag, kan ha hört fel) som var jätteduktiga. Det var intressant att ha en engelsk mässa, för man känner igen allting men det blir ju ändå lite annorlunda i och med översättningarna. Vi behövde dessutom stå upp vid varje psalm, och under testamentsläsningarna. Det var ju inte jobbigt som så, men mina tankar drogs ändå till Arns mor Sigrid, när hon står gravid i den nya domkyrkan och måste falla på knä stup i ett. Men som sagt, jag blev inte lika trött, inte heller fick jag någon uppenbarelse.

Har mutat in favoritsoffan i kyrkans kafé. Är nöjd med det.

Under kyrkkaffet idag satte jag mig direkt i min favoritsoffa, så att jag kunde sitta och skriva dagbok samtidigt som jag drack te. Jag blev vän med en liten flicka på sex år som fann mitt namn mycket fascinerande, och pratade lite politik med hennes föräldrar. Mitt fokus vände dock senare till den kokosdröm som serverades, och jag prisade gudarna över denna fantastiska lilla bakelse. Sedan träffade jag en gammal bekanting från förra året, så vi satt och pratade en god stund också. Min dramaläxa blev välja ett par Shakespeare-texter att börja jobba med, samt surfa runt och undersöka moderna pjäser och monologer. Dags insikt blev att jag inte kan någonting om modern teater. Jag har läst ett par antika grekiska draman och tragedier, jag är familjär med Shakespeare, och jag är bekant med flera musikaler, men modern teater... Jag läste Fadren i gymnasiet. Det är ungefär min erfarenhet.

Om nom nom, the famous Swedish fika

Så för att fokusera på mina undersökningar och övningar och annat som kan vara bra att ha på ett och samma ställe, åkte jag på eftermiddagen till Leicester Square och gick bort till Covent Garden, där jag genast lokaliserade Forbidden Planet. Jag köpte en MARVEL comics-anteckningsbok för syftet. Sedan torterade jag mig själv genom att gå ned på undervåningen, och tog ett varv kring alla fantastiska böcker och (hnng) de fotografiska guiderna till olika tv-serier och filmer. Jag beklagade mig inför den söte kassören att jag varken har tid eller råd att ta med mig några hem.
Jag gick också in till The Astrology Shop som ligger mittemot, något som jag har fått för vana att göra. Jag tycker bara att det är intressant, det finns så mycket jag skulle vilja fördjupa mig i där också. Återigen, har varken tid eller råd, men jag köpte faktiskt ett rosenkvartssmycke för att ha som halsband. Enligt den lilla informationslappen ska det stärka ens empati och känslosamhet... Kanske inte det jag behöver, men jag tycker att rosenkvarts är fint. En annan egenskap är visst att den ska föra med sig kärlek, så varför inte.

78 Neal Street, Covent Garden, London

Den Längsta Dagen

27 september 2014

Gudars skymning, har den här dagen varit lång! Jag är trött och mer än redo att fånga snarkzätan, efter att jag sett det senaste Doctor Who-avsnittet förstås. Jag missade att se det vid sändningstid eftersom jag jobbade.

Men för att börja från början - jag startade dagen med ett träningspass, som involverade hopprep och tai chi- och balettövningar i trädgården, och en löparrunda i de närmsta kvarteren. Min far sprang Lidingöloppet idag, medan jag kallar min lilla runda London for dummies. Det var inte lika avancerat, i alla fall.
Värdmamma hade bett mig sammanställa en mapp med flera av hennes noter under dagen, så det sysselsatte mig i en timme efter frukost. När den timmen var slut var jag inte klar, men då var det dags för mig att ta hand om Noah, och vi busade omkring i vanlig ordning, kladdade runt med lunch (idag bakad potatis), och gick ut på en promenad. Noah tycktes överväga sömn vid ett par tillfällen, men i slutändan fann han att det var roligare att vara vaken. Jag har för övrigt idag upptäckt skillnaden, vad gäller den ökända bajsblöjan, mellan en bebis som bara dricker mjölk, och en bebis som äter riktig mat. Senare på eftermiddagen kunde jag lämna över en glad pojke till sin far.

Jag satt i ytterligare två timmar med sammanställning av noter, något som inte var särskilt tråkigt att börja med, men som blev roligare av faktumet att jag kunde se om tredje säsongen av The Vampire Diaries på Netflix. Något tradigt dock var det att något hus i grannskapet hade fest och spelade hög musik - en blandning av radiohits och indiska poplåtar. När jag var klar med noterna gick jag direkt på nästa punkt på min arbetslista: en hög med tvätt som skulle strykas à moi. Skillnaden från Inn or Out förra året var att jag kunde fortsätta titta på serier och lyssna på min hörbok, vilket fick de två timmarna att kännas mer som en och en halv...
Jag lyckades sno åt mig en himmelsk dusch (jag och temperatursratten i duschen kommer för övrigt mycket bättre överens nu, tackar som frågar!) innan jag behövde ta över med Noah igen. Vi lekte av oss lite grann innan det var dags för läggdags, som jag ikväll fick ta ansvar för helt själv. Värdmamma är ute på ett gig, och Värdpappa gjorde sig i ordning för att själv åka iväg och spela någonstans. Det gick bara bra, så snart Noah ser sin mjölkflaska blir han en liten ängel. Det belåtna lilla leendet när jag stoppade om honom sedan var guld värt.

Så nu sitter jag i sällskap med bruset från babymonitorn, en kopp te, och snart även Doktorn och Clara, för att tillsammans med dem njuta av den sista timmen av den här dagen som jag planerar att vara vaken. Söta drömmar, allihop.

Kören

25 september 2014 

Noah var tjurig idag. Han måtte ha vaknat på fel sida, för även om han var glad emellanåt så hade han också flera tantrums. Jag fick således en sprängande huvudvärk, men den försvann efter en lång runda i skogen.

På kvällen gick jag till tåget, insåg att jag återigen glömt mitt Oyster, gick hem för att hämta det, och gick tillbaka så att jag skulle kunna åka till kyrkan och kvällens körövning. Jag blev ungefär en halvtimme sen, men det gick bra ändå. Det var riktigt roligt att sjunga igen, och jag blev förvånad över hur fort jag föll in i rutinen! Det var också kul att inse att många ur kören faktiskt kommer ihåg mig från förra året. Efter övningen gick delar av kören till puben, enligt den typiska traditionen, och vi satt och pratade under allmän trivsel till last call.

För vem älskar inte att fluffa runt i pyjamas?

24 september 2014 

Idag har jag haft pyjamasparty med mig själv hela dagen. Det har varit jättemysigt. Jag har sovit, och sett ikapp mina serier - andra säsongens första avsnitt av MARVELs Agents of S.H.I.E.L.D. som fullkomligt skakade om alla mina fangirl-feels; andra säsongens femte avsnitt av webserien Job Hunters som också bjöd på allmänt wooooo!; och åttonde säsongens femte avsnitt av Doctor Who, som likaså var riktigt bra (och, jag tänkte bara skryta lite, jag kunde definitivt förutse händelserna, just sayin'). På kvällen har jag mumsat på Värdpappas fiskpaj, skajpat med min far, min bror, och min mor, och myser nu i sängen igen med ett doftljus lugnt brinnande på skrivbordet. Det är så pass mörkt ute att jag kan låtsas att det är ordentlig höst! (Dessutom regnade det i natt, så vi närmar väl oss).

Doftljus från Tesco, "spiced berry" 

Billy, Richard, Martin, och Catherine!

23 september 2014 

Den här dagen gav mig ett löfte om att vara bra, men vad som utvecklades var bättre än något jag kunde förutse! Om du tror att jag inte utnyttjar faktumet att jag bor i London så kommer jag snart att bevisa dig fel.

Jag lekte med Noah på morgonen, och tog med honom ut på en lång promenad. Han var trött, och verkade villig att vila, men somnade inte genast. Det kan ha varit mitt fel, då jag började med att gå till Tesco - ljud och rörelse och annat som kan distrahera en glad unge. Framför mig i kassan stod en kvinna i 40-årsåldern som muntert pratade med kassörskan, och denna kvinna var något otroligt chav. Tänk Jackie Taylor (Doctor Who) fast mer. Det var riktigt kul att lyssna på. När jag kunde gå vidare tog jag en lång svängom runt i kvarteren för att närmare bekanta mig med området där jag bor, och Noah somnade till slut. Strax därefter skulle vi gå över järnvägsspåret, och precis då behövde bommarna gå ner, så naturligtvis pep de extremt. Trots mina "nej, ssschh!" till bommarna fortsatte de att låta, och Noah vaknade. Han hann faktiskt somna igen innan vi kom hem, men innan jag kunde bära upp honom till sängen ville jag ta av honom hans jacka, och då vaknade han förstås. Det var inte tal om att sova mer då, ungen var helpigg, och han fick stå och dansa i sin lilla lekhage under tiden jag åt lunch och städade köket.

Lunchen, förresten, var en hemlagad, indisk gryta som en av grannarna kom över med igår. Jag bor i ett område där urgulliga grannar kommer över med hemlagad mat. Är det inte fantastiskt? Grytan var dessutom supergod.

Om vi snabbspolar över mina lediga timmar på eftermiddagen, som ägnades främst åt strykning, så kommer vi till det kapitel som jag var ett allmänt nervvrak inför. Igår kväll spontanköpte jag nämligen en biljett till pjäsen Richard III av vår allas älskade Billy Shakespeare, som visas sista veckan nu på Trafalgar Studios. Jag snodde åt mig den, enligt hemsidan, sista platsen för kvällens föreställning. Som du säkert vet vid det här laget känner jag en stor kärlek till Billys många verk, och jag var jättespänd på att se den här pjäsen. Jag spenderade en timme på eftermiddagen genom att läsa på pjäsens handling och lite om den riktige Richard. Det är alltid intressant att se hur historiska händelser porträtteras i fiktion. Nu hade ju den här föreställningen en annan dragning också, nämligen den att huvudrollsinnehavaren är ingen mindre än Martin Freeman! Han är en av mina favoritskådespelare, och du känner igen honom från Sherlock, The Hobbit, Liftarens Guide till Galaxen, (brittiska) The Office, och Love Actually, bland annat.

Trafalgar Studios at Whitehall, den förkunnande postern, och en dubbeldäckare for good measure

Jag hämtade upp min biljett en timme före showen och skuttade i lycka utanför på gatan

Så började föreställningen, och jag satt ganska högt upp i salen men med utmärkt sikt över hela scenen. Vad som fascinerar mig är det moderna perspektiv regissören Jamie Lloyd valt att sätta på den här uppsättningen - scenen och karaktärerna hade en stark 70-talskänsla över sig, vilket förstås kontrasterar till Shakespeares språk och 1400-talets politiska intriger. Det var intressant att se. Och hela föreställningen och pjäsen i sig var förstås enastående. Karaktären Richard av Gloucester var spännande, och bjöd på mycket morbid komik. Martin Freeman var helt fantastiskt, med en närvaro och passion i sitt skådespeleri som var väldigt imponerande. Jag fick också en ny favorit i Jo Stone-Fewings, som spelade Lord Buckingham. Alla hade dessutom en helt otrolig diktion och talet var knivskarpt, även i de scener där replikerna byttes jättefort. Jag satt framåtlutad och stornjöt fullt av upplevelsen.

Martin Freeman som King Richard och Lauren O'Neil som Lady Anne

Öppningsscenen, notera den fascinerande, moderna scensättningen

I pausen gick jag ut för att ta en nypa frisk luft, och där i entrén fick jag syn på en annan av mina favoritskådespelare, en kvinna som är helt brutalt imponerande - Catherine Tate! Hon är en fantastisk brittisk komiker, och gör ett enastående jobb som Donna Noble i fjärde säsongen av Doctor Who. Jag kunde ju inte låta bli att gå fram och åtminstone berätta hur duktig jag tycker att hon är, så jag hoppades att hon inte skulle tycka illa om mig för att jag störde hennes kväll på teatern, och gick fram. Catherine Tate är en så fin person, hon var artigt trevlig, och vi stod faktiskt och pratade resten av pausen! Hon önskade mig lycka till inför mina ansökningar till dramaskolor, något som kom upp efter att jag erkänt min kärlek för Shakespeare och vi hade diskuterat den nya tolkningen av den här pjäsen. "Good luck, darling, it was nice meeting you," sade min idol när vi skiljdes för att återta våra sittplatser. !!!!! Det hela känns allmänt otroligt.

Catherine Tate

Efter pjäsens slut, som tackades med stor applåd och från ungefär halva publiken en stående ovation (gissa om jag ställde mig mer eller mindre först...) lyckades jag lokalisera Stage Door, där jag väntade tillsammans med en massa andra ur publiken. De flesta tycktes stå med anteckningsblock och mobilkameror redo, och väntade på just Martin Freeman. Jag berömde entusiastiskt alla skådespelare som kom förbi, som helt enkelt gick hem efter jobbet. Catherine Tate gick faktiskt ut den vägen också, och när jag sade "god natt, ha en fortsatt trevlig kväll" då hon gick förbi mig svarade hon leende "Good bye, see you darling." Kändisar som är så vänliga har en VIP-avdelning i himmelen, det är jag övertygad om. När Martin Freeman väl kom ut vinkade han till gruppen som stod samlad runt den redan framkörda bilen, innan han åkte iväg. Det var ingen som fick någon autograf ikväll, och de flesta gick iväg snart efteråt. Jag var den sista att stanna kvar för att säga hej till de andra skådespelarna också. Sedan på riktigt skuttade jag i mina klackar ner i tunnelbanesystemet, satte på musik, och visste inte riktigt vad jag skulle göra av mig själv. Jag har fortfarande en massa adrenalin som susar runt i kroppen efter denna ofantligt händelserika kväll! Men det gör ingenting om det tar mig tid att somna, jag är ledig imorgon och tänker inte sätta ett enda alarm.

Stage Door på baksidan av byggnaden, när de flesta redan lämnat scenen

Omöjligt för mig att sluta le. Jag har sett Martin Freeman i en Shakespeare-pjäs, jag har vinkat till honom på fyra meters håll, jag har träffat och haft en normal konversation (!) med Catherine Tate, jag bor i London där drömmar blir verklighet!!

*
Intresserad av att läsa fler inlägg där jag prisar Billy? Jag kan rekommendera mina lovord efter Coriolanus, som fortfarande är en favorit, och åsikterna efter Romeo and Juliet, när jag såg den filmen förra året.

Måndagsmys

22 september 2014

Förmiddagslek då torn byggdes

Jag har inte supermycket att berätta om dagen - jag jobbade bara på förmiddagen, och resten av dagen spenderade jag med vuxenpyssel såsom tvätt, ekonomiplanering, och den vanliga städningen. Jag tog också en tre timmars lång tupplur på eftermiddagen som den nöjda sengångare jag är. Det var allmänt himmelskt.

Tanken var att jag skulle gå till en skådespelarkurs på kvällen, något jag såg fram emot, men sent igår kväll fick jag ett mail som sade att den blivit inställd. Surt, surt. Istället kunde jag hjälpa till med Noahs läggdags, för att lära mig den lilla rutinen. Det är riktigt mysigt! Han får godnattsaga och mjölk. Det var toppenmysigt. Efteråt satt jag i vardagsrummet med Värdmamma och pratade om ansökningar till dramaskolor, logi, och den allmänna attityden på sådana utbildningar (hon gick ju på musikskola). Jag tycker verkligen om att bo här.

Kyrkans största fan 2

21 september 2014

Det här är den länge efterlängtade uppföljaren till Kyrkans största fan! Idag skuttade jag nämligen upp, precis som förra gången med kläder redan planerade, och åkte iväg till Edware Road för att gå till Ulrika Eleonora kyrka. Min tidsplanering stämde helt, vilket alltid är en glad överraskning. Jag kan avslöja att knepet är att tänka cirka två minuter mellan varje tunnelbanestation.

Glad tös på väg till kyrkan

I kyrkan idag var det dop för tösen vars namn Esme Lee är typ det gulligaste någonsin, och Mikael gav en fantastisk predikan. Temat var enighet, och hur man blir den man vill vara i relation till andra, att det är i relation till andra människor som man själv utvecklas. Mikael brukar vara riktigt bra, och idag nådde han någonting hos mig som fick mig att för första gången på väldigt, väldigt länge känna mig helt och ärligt stolt över mig själv. Jag blev så paff och så rörd av den känslan att jag började gråta. Jag brukar vara stolt över mig själv, min fantasi och passion, min integritet, men även när jag uppmärksammar det brukar det alltid finnas någonting som lägger till ett "mja, men det här är ju inte så bra..." Det fanns inte idag. När jag satt där i den bakersta raden i kyrkbänkarna och lyssnade överväldigades jag av hur bara stolt jag var över mig själv, och att jag är jag. Ingenting annat. Det låter kanske för vissa som en väldigt liten grej, och för andra som religiös smörja, även om min upplevelse hade ganska lite med någon gud att göra. För mig var det i alla fall otroligt viktigt, och jag är så tacksam att jag kunnat känna så. Alla förtjänar att vara stolta över sig själva, men tyvärr är det i dagens samhälle svårt. Jag gav Mikael en stor kram efter gudstjänsten.

Min favorittavla som är på utställning i Svenska Kyrkans kafé

Efter kyrkkaffet där jag återigen åtnjöt Sonnys kanelbullar, pratade jag med Helen, kyrkans diakon, som erbjudit sig att hjälpa mig med mina ansökningar till dramaskolor. Iiih! Min dröm om att åtminstone sticka nosen innanför dörren och se om jag har någon chans kommer alltså gå i uppfyllelse med hennes hjälp, och vi pratade lite om det. Monologträning, here I come!
Därefter hängav jag mig till min favoritsyssla, att sitta i en av sofforna i kyrkans kafé och skriva dagbok. Det är verkligen toppenmysigt, jag känner mig hemma där. Det blir också väldigt lugnt när kyrkkaffet är över, det är nästan bara volontärerna kvar, som lyssnar på musik under tiden de jobbar. Jag kramade hejdå till dem också (som var med och serverade på kräftskivan, om du undrar hur jag känner dem) när jag gick, först vid halv fem.

Väl hemma åt jag middag med värdfamiljen, skajpade med två glada föräldrar (mina föräldrar, kanske ske tilläggas), och har nu mitt schema inför nästa vecka. Allt är superb. God natt!

Klick klack mina fötter är mos

20 september 2014

Halloj! Idag, kan du tänka, försov jag mig igen. Det är något otroligt hur lätt jag somnar om efter mina alarm, eller ännu värre, hur jag stänger av dem i sömnen. Som tur var hade jag ingen jobbtid att passa idag, utan kunde skutta i mina hänselbyxor och ta tag i dammsugaren så snart jag gick upp.

Inte för att det hände, visserligen slängde jag på mig mina hängselbyxor, men jag började inte med att dammsuga. Det hade ju varit helt lönlöst om jag inte först plockat undan alla leksaker i vardagsrummet, ställt i ordning sakerna i hallen, eller (återigen) plockat undan leksakerna i köket. Innan jag dammsög passade jag dessutom på att städa hela badrummet och hela köket, och således tog jag dammsugningen sist. Mitt jobb idag var för övrigt att städa hushållet, det är inte så att jag är en extremt välgörande person som alltid börjar min helg med att städa folks hem.

Efter en snabb dusch, för att hej, det är varmt att städa, åkte jag bort till Min Längsta Mardröm, det vill säga, Oxford street. Jag shoppar aldrig på Oxford st, om jag får välja. Nu var det dock Natasha som valt, och vi hade sagt att vi skulle mötas utanför Primark, och eftersom jag blev förvirrad som alla andra miljarder turister gick jag av på Oxford st station, och inte på Bond st station, som ligger bra mycket närmare. Resultatet av det dåliga beslutet blev att jag fick gå längs större delen av den långa gatan, proppfylld med folk en lördagseftermiddag, som tog sig god tid att strosa runt. Hälften var avslappnade shoppare, hälften var glada turister, och alla var de extremt slöfotade. Flera gånger fick jag dessutom stanna upp och menande suckande gå runt en turist som stannat utan förvarning millimeter före mig för att ta kort på någonting. För övrigt var det väldigt mulet väder, men tro tusan om det inte var tjugo grader ändå. Det hjälpte inte att jag valt mina supersöta svarta miniboots med klack heller, för hur snygga de än är så är de inte det mest bekväma paret skor att gå omkring i. Resultatet av det dåliga beslutet var att mina fötter hatade sitt liv ännu mer är jag ogillar Oxford st.

Dock fick jag äntligen tag på Natasha, och mitt humör vände så snart hon gav mig en komplimang för mina supersöta skor. De må göra ont, men de ser verkligen så bra ut. Vi kunde sedan göra sällskap med gruppen trivsamt shoppande människor, och vi gick runt och pratade. När jag kom hem på kvällen hade jag shoppingkassar från Accessorize, Primark, Forever 21, och LUSH. Jag är muchos nöjd. Dessutom tog jag av mig skorna på tåget hem, så fossingarna fick vila lite grann.

Efter en kort intervall var det dock dags för mig att gå ut igen, och jag ignorerade mitt goda resonemangs röst, och drog på mig mina boots igen. De är så fina! Jag tycker om att ha på dem. Det är dessutom ganska kul att vara så lång, något jag inte brukar gilla i vanliga fall. Ehum. Jag gillar gulliga skor, helt enkelt. Jag tog mig till en bar/klubb i alla fall, där jag inte lyckades lokalisera det internationella gäng jag planerat att umgås med. Min kväll blev ganska internationell ändå, åtminstone europeisk, då jag lärde känna en italienare vid namn Mario. Nej, han var inte rörmokare, inte heller hade han en bror som hette Luigi, men han var trevlig. Så vi umgicks tills Askungens vagn förvandlades tillbaka till en pumpa, och jag åkte hem. Den här gången tog jag inte på mig skorna igen när jag gick av tåget, utan jag gick den korta promenaden hem i bara strumplästen. Klick klack jag har självförtroende att mina skor är bättre än dina skor, men också klick klack jag vill kunna använda mina fötter i framtiden. Jag såg till att stoppa om dem med raggsockor när jag kom hem, vilket de tycktes vara glada för. Jag lovade också mina fossingar att jag ska vänta ett par dagar innan jag bär klackar igen.

Bovarna i dramat

Vädret i London är sämst

19 september 2014

Jag har å andra sidan lite okonventionella åsikter angående vädret, det är något jag har märkt genom åren. Mitt favoritväder är regn. Jag älskar stormar. Jag tycker om snö och sol, men klarar varken av hetta eller kyla. Jag är lite dålig på att fungera som den varmblodiga människa tanken är att jag ska vara.

Så när jag säger att vädret i London suger så har jag många som påstår motsatsen. Temperaturen når ett fasansfullt tjugo grader nästan varje dag. Det blåser inte minska svalkande vind. Idag, när Noah och jag var på väg hem från ett musikspektakel för bebisar, hängde huvudvärksframkallande elektrisk laddning i luften, och molnen stängde in den ännu mer. "Jag vill ha regn," muttrade jag till Noah, som inte brydde sig om mig då han för tillfället sov. "Ett riktigt ordentligt åskväder som kan ta udden ur det här tropiska klimatet!" För faktum är att det verkligen känns som att jag är utomlands, och innan du gör dig till och säger att "jamen du är ju utomlands", låt mig förklara. Med utomlands menar jag den där varmfuktiga luften som man stöter på när man är utomlands för solsemester, i Spanien eller Thailand. Så kändes det idag när vi traskade hem, och jag tittade förhoppningsfullt upp på molnen som såg alldeles ljusgrå ut. Inte mycket regn i dem inte.

När vi kom hem lyckades jag med bedriften att ta upp Noah från vagnen, bära honom uppför de två trapporna till hans rum, och lägga honom i sängen, utan att han vaknade. Det är ju skönare för honom att sova i sängen, men jag är alltid rädd att jag ska råka väcka honom när jag knäpper loss honom från säkerhetsbältet i vagnen. Lyckligtvis fortsatte min lille fis bara att snarka när jag tog upp honom, så med babymonitorn på kunde jag i lugn och ro städa undan i köket.

Då började det regna. Och det åskade. Jag fick min åskstorm!! Jag var varken eld eller lågor, men jag var riktigt glad, för nu måtte väl vädret bli lite ordentligt för september, och faktiskt vända till höst. Regnet pågick i ett par timmar innan det drog vidare, och lämnade efter sig ett lika laddat luftrum som innan. Vädret i London suger. 

Bönhörd

Torsdagspromenad

18 september 2014

Jag började tidigt idag, och åt min frukost samtidigt som jag försökte få Noah att äta sin. Han var inte speciellt intresserad utan kastade det mesta på golvet trots arga "Neeej" från mig och Värdpappa. Vi gick upp till lekrummet sedan och den tomma kartongen som sparats just för Noahs skull var lika rolig idag.

Gubben i lådan

Tillsammans med Värdpappa promenerade vi sedan till en simhall i närheten, där Noah skulle ta sin första ordentliga simlektion. I framtiden kan jag säkert gå dit och simma också ibland, om jag känner för det! Under deras lektion valde jag att promenera hem själv, och jag gick genom skogen. Det var så vackert där, och fantastiskt att vara tillbaka i en riktig skog - jag är ju trots allt ett skogstroll i själen, och så. Det var dessutom värsta Sherwood-känslan, med massor av grå ekorrar och duvor som prasslade i buskaget, och solen som sken genom trädkronorna. Jag tog sedan en lång promenad hem och bekantade mig lite mer med området jag bor i. Tro mig, jag kommer verkligen traska omkring i den skogen igen.

Ekorre i Träd

Stig i Skog

Sol i Skog

Folk

17 september 2014 

Onsdagar är ofta mina favoritdagar. Det kan ha något att göra med faktumet att jag föddes på en onsdag. Eller att det är mitt i veckan och man liksom... Är glad. Jag vet inte, men jag gillar onsdagar, är vad jag försöker få fram. Jag gillade idag också, den här onsdagen var toppen - jag var dessutom ledig.

Så naturligtvis inledde jag dagen med en extra lång sovmorgon. Jag vet inte vad det är, men så snart jag är ledig sover jag heeela morgonen, trots att jag inte alls planerat att göra det. Men jag somnar också sent, så det kanske inte är världens största mysterium. Anywho, jag pysslade omkring hemma under dagen. En annan sak jag alltid tycks göra så snart jag är ledig är visst att städa, så även idag. Jag putsade min spegel och dammade alla ytor i mitt rum, så yay! Rent!

På kvällen åkte jag iväg till Oxford Circus, för det internationella sociala meet up som är på en bar där. På tuben dit träffade jag en nyinflyttad Londonbo som faktiskt är brittisk, och han var supertrevlig. Jag startade konversationen genom att ge honom en komplimang för hans modiga val av strumpor - illande turkosa. Det är aldrig ofta folk pratar med främlingar på tunnelbanan, men jag har helt enkelt bestämt mig för att om jag vill prata med någon så får jag gå fram och säga hej. Det gör jag främst när jag vill ge någon en komplimang för dess stil, men annars ibland bara för personen ser intressant eller trevlig ut. Jag har inga kollegor, jag umgås bara med en ettåring och då kan man bli lite socialt utsvulten.

På Zebrano, baren, träffade jag också en massa trevliga människor - några som jag kände igen, andra som jag aldrig träffat förut. Förhoppningsvis kan jag fylla min sociala kalender lite mer med deras hjälp! Den coolaste jag träffade var dock en amerikan som jobbar med specialeffekter inom film, så vi pratade om CGI och om projekt han arbetat på - han jobbade med CGI för Guardians of the Galaxy. !!!! Han skrattade när jag inte kunde hålla tyst, utan passionerat förklarade vilket mästerverk den filmen är - CGI inräknat, den filmen ser helt fantastisk ut.

Min namnlapp på the meet up. Ytterligare stavning av "Theia"!

Extremt dålig bildkvalité, men det var en suuuuuupergod drink. "Deep passion", rekommenderas <3

Noah & jag

16 september 2014

Jag förstår mig inte på London. Det borde verkligen inte vara så här varmt. Det är september, vilket betyder höst. England ska ju dessutom vara Den Eviga Höstens Land, men nejdå. Här är det tjugo grader varje dag och solsken och fågelsång. Jag vill inte ha tjugo grader varje dag med massvis av solsken. Jag vill ha stickade koftor-väder, regn, och mys inne på Starbucks med en PSL (pumpkin spice latte). Jag vill ha höst.

Idag på morgonen satt jag och åt min frukost under tiden Noah, som själv ansåg att han avslutat sin genom att kasta grötskålen på golvet, sträckte ut armarna mot mig och ömkligt gnällde om att bli kramad. Jag kramar jättegärna min lille pojk, men inte när hela han är täckt av gröt. Vi lekte dock senare, och då blev det en massa gos! Noah är riktigt bra att använda som tyngd för att träna armmusklerna, som jag kan jobba och träna samtidigt. Han tycker dessutom väldigt mycket om att flyga upp och ner, så det funkar perfekt. Jag försökte också bygga mer lego idag, vilket alltid är lika krångligt - så snart Noah uppfattar att jag håller på att sätta ihop ett spektakulärt hus, kommer han krypande och sliter sönder det. Jag lyckades hålla honom ockuperad med sina bollar så pass länge att jag kunde avsluta och fotografera det här lilla mästerverket, men det överlevde inte fler sekunder än så. Noah blir säkert en bra husrivare när han blir stor.

Supervackert hus för det här paret och deras hund, right?

Seg söndag

14 september 2014

För dig som endast läser min blogg för att få uppdateringar angående min förvandling från glasögonorm till linslus kan jag berätta att jag sovit med linserna en hel natt till helt positiva resultat. Det är ingenting jag kommer ta för vana att göra, men det är bra att veta att det fungerar!

Idag var min huvudvärk från igår tillbaka i full sving, vilket gjorde att jag inte orkade gå till kyrkan på morgonen. Trots att jag enbart ville sova lyckades jag åka iväg till South Ken på eftermiddagen för att gå till the science museum med en grupp au pairer (en aktivitet jag hittade via meet up). Tyvärr var det inte alls särskilt intressant och i efterhand hade det nog varit bättre om jag bara stannat hemma, men men. Varför var det drygt? Dels var mitt humör lågt, dels var de andra tjejerna där inte direkt "my type of people", dels har jag redan sett de flesta av det museets utställningar, och dels är det inte mitt favoritmuseum - lite för tekniskt för att jag ska orka engagera mig, tyvärr.

På kvällen beställde familjen curry take away, så det var första gången jag smakade "indisk" mat. Vi hade sett till att det jag åt inte var det minsta starkt, men hade typiska smaker (även om det förstås varierar något extremt från ort till ort, både här i England och i Indien). Jag gillade det, men min favoritstund idag var ändå när jag kunde gå och lägga mig igen på kvällen och begrava mitt arma huvud i min enorma hög kuddar.

Hyde Park

13 september 2014

Värdmamma spelade i BBCs orkester för Proms in the Park ikväll, och hade övning med dem i Hyde Park på förmiddagen. Jag och Noah hängde med, för att leka i parken under det vackra väder som London bjöd på. Noah kravlade omkring i gräset med stor förtjusning, och jag märkte hur extremt lättroad den pojken är. Jag kunde hålla upp ett löv ovanför hans huvud, och vifta med det, och han var underhållen för flera minuter, glatt skrattande. Jag vet inte riktigt varför det var så roligt, men det var jätteskoj att se honom så glad. Det var mysigt att vara i Hyde Park också, jag kunde promenera omkring och fotografera under tiden Noah tog en liten tupplur.

Jag hittade kastanjer

Svanparad. Noah tyckte om att säga "ah ah" efter dem - han härmar ankorna.

Den vackra Rosenträdgården

 På eftermiddagen tog jag en lång promenad genom London, från Leicester Square bort till Covent Garden (med ett litet stopp på Forbidden Planet, because, you know), vidare till Holborn... Hittade en massa festliga smågator. Stannade också på Starbucks en stund för att komma över min huvudvärk som ville vara med och leka, och fick en ny stavning på mitt smeknamn. På kvällen vid middagen hade vi på tv-sändningen av Proms in the Park, och Noah pekade förtjust på skärmen när "daddy!" dök upp (vi är alla daddy i den här familjen). Jag blev också toppenimponerad av den nedan skönsjungande vackra... kvinnan vars namn jag inte kommer ihåg.

"Tea" - jag säger det verkligen som "theiya" ^^ 

Proms in the Park

Sol och grönska

12 september 2014

Ute med lillplutten idag, för en skojig musikklass ledd av en otroligt tålmodig kvinna med det största leendet jag sett. Vi dansade och sjöng och klappade händerna tillsammans med andra lillpluttar. Därefter tog vi en lång promenad till bussen ute i det vackra vädret, och kom hem i tid för lunch. Jag hade hand om Noah under större delen av dagen, men han ville då absolut inte sova på eftermiddagen. När Värdpappa kom hem vid fem var lillplutten en klängig liten sak, så jag fick ha honom i famnen hela tiden. Ett år av det här och mina armar kommer ha bra mycket starkare muskler. För att få honom på bättre humör dansade vi omkring till Dean's playlist med låtar från Supernatural - både jag och Noah är rockfans. Trots en del gnäll mot slutet var det en mysig dag.

Glad tjej i ny favoritskjorta

Fann en vacker gångväg

Servitris on the side

11 september 2014 

Torsdagsjobbet innebar enbart städning för mig här hemma, så det dammsögs, städades kök, och dammades lite överallt. För den som är intresserad kan jag också meddela att jag kommer något bättre överens med duschen, även om den tycks gilla att ändra vilken riktning man får varmt vatten från... Det där med temperaturer har vi inte riktigt lyckats etablera oss emellan än.

På eftermiddagen svidade jag om till svarta byxor och vit skjorta, satte upp mitt hår, och lade en enkel make up, innan jag åkte till Svenska Kyrkan. Sonny hade ju som sagt lovat mig jobb som servitris på kvällen. Ett stort sällskap på hundra personer skulle njuta av en ordentlig kräftskiva, och vi var sex personer som serverade. Det var riktigt, riktigt roligt. Kvällen började med dukning, sedan när gästerna kom gick det på i full rulle med att servera mat, och framför allt, alkohol. (Tekniskt sett var vi i matsalen och inte i kyrkan, om någon undrar över den lilla ironiska detaljen). Det festligaste var när man hamnade mitt bland två långbord under en snapsvisa när alla stod upp, och man fick helt enkelt stå där med sina undanplockade tomma flaskor och vänta tills de var klara. Det var toppenbra teaterövning för mig, då jag fick koncentrera mig på att behålla ett neutralt ansiktsuttryck. Mot slutet av kvällen kom det väna leendet och den raka hållningen automatiskt. Jag hade också en massa skavsår och ett gäng nya kompisar.

Sofistikerad dukning

I servitörernas gömda rum: massvis med proviant för att hålla energin uppe

Första hjälpen och andra hjälpen

10 september 2014

Hej! Idag vaknade jag till ett förvånansvärt tyst hushåll - Noah sov längre än vanligt, och väckte sina föräldrar först en halvtimme efter att jag gått upp. För den som är intresserad tog det mig idag bara två minuter att sätta i linsen i högra ögat! Woo! Dock tog det tretton minuter för den vänstra... Det är så mycket lättare att bara vara en glasögonorm.

Jag gick till ett barncenter i närheten idag, där jag mellan 9 och 15 tog en kurs i First Aid, första hjälpen. Det var toppenbra, och hölls av brittiska Röda Korset. En snubbe som jobbat med första hjälpen i nio år informerade och instruerade oss om hur vi skulle hantera olika situationer där en bebis eller ett barn kommer till skada. Han var jättebra, och vi fick utföra momenten på dockor, se informationsvideor, och jobba i grupper för att besvara olika uppgifter. Jag känner mig faktiskt ganska säker på att jag kan klara av flera panikartade situationer nu, jag vet åtminstone vad jag bör göra (och det även om det är en vuxen som skadat sig, i flera av fallen). Det känns riktigt bra att ha gått på kursen i alla fall!

Tog anteckningar och ritade instruktiva bilder. Drack även te.

När jag kom hem satte jag på Lord of the Rings, och fortsatte att lyssna på den under tiden jag städade badrummet. Jag hade egentligen inte tänkt göra det, men jag var ändå där... Och det är en så tillfredsställande känsla när man torkar bort sprej och smuts och allt bara blir rent. Om någon undrar så kan jag relatera till Monica Geller, ja. Nu har ringens kompani färdats genom Moria, förlorat Gandalf, och tagit en paus utanför berget för att gråta. Jag tycker mycket om att kommentaren "fly, you fools!" var med i boken, något jag, som inte läst den förut, inte visste. Yay Tolkien!

Sedan dammsög jag halva huset, inklusive mitt rum, vilket var trevligt. Trevligt i det att jag slapp ha damm överallt - bokhyllan är värst. Jag är riktigt hushållsam, igår, på min lediga dag, passade jag på att tvätta all min tvätt och stryka all min strykning. I alla fall, dammsugningen gick också bra, jag ramlade inte ned för någon av de typiskt brittiskt branta trapporna, utan fick den lika typiskt brittiska heltäckningsmattan ren. Värdpappa kom hem ungefär samtidigt och berömde mig för att vara "en klippa". Jag gillar att hjälpa till. Därefter ringde jag upp min bror på Skajp. Vi diskuterade politik, resor, packning, kläder, Doctor Who, och middagar, och annat som är relevant här i världen. Hann också säga hej till min far när han kom hem segerviss från en bowlingmatch.

Min sassiga lillebror. Han får det från mig.

På kvällen har jag lagat till en vegetarisk schnitzel med stekt potatis, stekt paprika, och stekt sparris till, som dip duttade jag dit en sked grekisk yoghurt (mästerkock och så vidare), och mumsade på den smarrigheten samtidigt som jag tittade på det senaste avsnittet av webserien Job Hunters. Holy cow vad roligt det var! Mitt favoritavsnitt hittills, en festlig homage/parodi på gamla stereotypiska spionfilmer. Dessutom superpepp på slutet och cliffhangern. Iiiih!

Saltade och pepprade potatisen, den blev supergod, om nom nom.

Jag har också koll på babymonitorn, då Noah sover i sin hög av gosedjur (och är typ det sötaste på jorden), medan mamma och pappa är ute och firar sitt 10-årsjubileum som gifta. Wow! Det är så fint. Annat som är fint är BBC iPlayer, då jag trots min stora kärlek till serien alltid tycks glömma bort att se Doctor Who på lördagar då nya avsnitt går på tv. Jag har alltså missat att se tredje avsnittet, men gjorde så ikväll. Återigen: jag har ett nytt favoritavsnitt! Jag absolut älskar det, det är helt fantastiskt, och jag är så imponerad av Mark Gatiss som skrivit det. Jag har alltid sagt att han skriver bättre för Sherlock än för Doctor Who, men det här avsnittet var bara guld. Roliga intriger, fyndig dialog, tankvärda citat, en jätterolig och spännande story, och tja, de Gatiss-stereotypiska explosionerna. Vad jag är mest nöjd över dock är hur han behandlade Clara - som den verkliga kick ass-karaktär hon är, smart och kreativ, en väldigt feministiskt rättvis karaktär helt enkelt. Hon var då ingen damsel in distress inte! Och hon tog initiativet att byta till tidsenliga kläder vilket jag bara hnnng arghhaua oh yes I approve. Jag älskar Clara, och jag hoppas verkligen att hon skrivs lika bra i sina resterande avsnitt! Gatiss gjorde också en riktigt snygg grej med Doktorn och Robin Hood, riktigt, riktigt bra. Själva storyn var inte speciellt logisk, men hey, man kan inte få allt. Nytt favoritavsnitt, jepp.

Den supercoola postern, irriterad endast på att Clara är så i skymundan...

Så här får hon en helt egen bild, redo att fajtas med en lans! <3

Vad säger fisken? Blubb blubb!

8 september 2014

Jag försökte lära Noah att fisken säger blubb hela dagen idag, något som jag själv sade när jag var ett, men han hakade inte riktigt på. Han pekade istället förtjust på hajarna och utropade "teddi!" Alla djur är teddis i Noahs ögon. Ja, just det, vi besökte London Aquarium idag!

Värdmamma hade föreslagit att, eftersom jag behövde ta hand om Noah ganska många timmar idag, vi åkte till Waterloo och gick till akvariet, som en festlig dagsutflykt. Bra mycket roligare än att sitta med leksakerna i vardagsrummet igen! Värdmamma hade dessutom en spelning som hon skulle åka båt på Themsen till, så vi tre tog tunnelbanan bort till stan. När vi kom upp från underjorden möttes vi av klarblå himmel och strålande sol, med löfte om en helt perfekt sommardag. Jag tog Noah på en liten promenad i trädgården precis vid London Eye, och längs Themsen, så att han fick ta en tupplur innan äventyret började. Det allra första man möts av på akvariet är ett glasgolv, genom vilket man ser mindre hajar.

Jag absolut älskar stora akvarium, och var toppenpepp på att besöka detta - genom jobbet också, så Värdmamma betalade min entré. Noah pep glatt i vagnen när vi rullade vidare och stannade till vid alla olika fiskar. Det var mysigt, fint uppbyggt med olika teman baserat på geografisk plats, och det fanns verkligen mycket att titta på! Hela stället var mycket större än jag trodde att det skulle vara, och vi spenderade ungefär två och en halv timma där inne, och då gick jag genom den sista avdelningen ganska fort (eftersom vi båda behövde lunch vid det laget). Jag tog en massa foton, förstås, som den turist jag är, och klappade en sjöstjärna. Det var riktigt kul att vara där. Jag gillar också hur måna de var om att betona vikten av att bevara arter och miljöer, och det fanns massa information om hur man kunde bli involverad eller hur man bör tänka när man handlar fisk!

Vattendjurväxt i tjusigt lila

Noah försökte hela tiden klappa fiskarna, utan att lyckas (glas, du vet...)

En liten sköldpadda kom och sade hej

Turist ja, jag poserade och köpte faktiskt de typiska turistfotona... Har ett par superbra på mig och Noah också!

Smörgåsen jag hade förberett räckte inte riktigt, så jag köpte också en tallrik sushi - det var sååå gott! <3

 När vi ätit klart vår lunch, något vi båda gjorde med stor aptit, gick vi ut i solskenet igen, och kravlade runt i gräset/såg till att ingen slog sig, pratade med fåglar/såg till att ingen slog sig, chillade i vagnen/försökte undvika att köra på turister, och stannade och lyssnade på en jättemysig sångare och gitarrist som spelade lite längre ner längs Themsen. Noah var väldigt trött, men han hade inte insett det själv, eller i alla fall inte erkänt det, så sångaren kom som en fantastisk distraktion för mig. Pojken var väldigt fascinerad, och diggade i vagnen. Jag tyckte också att musikern var bra, och gav honom några pund när vi gick därifrån.

Akvariet ligger precis mittemot Houses of Parliament

Sedan vi kommit hem har jag mest chillat, lagade till en quornburgare, och gjort i ordning för imorgon. Först på att göra-listan? Ta sovmorgon!

Den Bästa Dagen

7 september 2014


Idag vaknade jag med humöret på topp, och till min fantastiska glädje har det inte sviktat på hela dagen. Jag satte igång en tvätt, tog en dusch, och gjorde mig allmänt fräsch och fabulös, och skuttade vid halv tio iväg för att åka till kyrkan.

Senast jag var i Svenska Kyrkan i London, Ulrika Eleonora kyrka, var den fjortonde december förra året. Idag hade jag äntligen tid och ork att gå dit igen, och det var fantastiskt! För det första var det dop, för en liten Clara, som var supergullig. När prästen Mikael hade vätt hennes huvud med det helgade vattnet stack han ner hennes lilla hand i och frågade om hon inte kunde skvätta lite på de andra barnen som stod bredvid. För det andra så pratade jag med Carina, körledaren, som välkomnade mig tillbaka till kören! Så nu ska bara min hosta försvinna också, och sen kan jag vara med igen. För det tredje: KANELBULLARNA. Jag visste inte hur mycket jag saknat Sonnys kanelbullar förrän jag tog min första tugga på kyrkkaffet efter gudstjänsten. Mmmm... Och, på tal om Sonny, för det fjärde, så blev jag glatt välkomnad tillbaka av honom och några av de andra, som kom ihåg mig. Sonny är kyrkans husfru, och han bad mig komma och jobba som servitris för en kräftskiva på torsdag. Ka-ching! För det femte var det bara så trevligt att vara där igen, och jag träffade bland annat två jättetrevliga svenskar i 20-25-årsåldern som jag fikade med.

Därefter följde jag min plan om att åka till South Ken för att gå till Natural History Museum. Där vek jag av från min plan när jag fick syn på kön - den var måååånga meter lång. Jag skrev en mental anteckning om att komma tillbaka på en veckodag, och tog mig istället till Hammersmith för några timmars oskyldig shopping.

Teia njuter av sin Hot chocolate Signature vanilla <3

Jag är toppennöjd med mina kap från Primark, Accessorize, och TGR, och satte mig på eftermiddagen inne på Starbucks. Istället för att säga "Jessica-Therese" när baristan bad om mitt namn (folk måste alltid fråga två gånger i vanliga fall om det...) sade jag Tea. Hon stavade det som Teia, vilket fick mig att fundera och inse att jag visst uttalar det så. På svenska säger jag Té-a, men på engelska är det mer Tei-ja. Nu vet du det! Jag hade bestämt middagsplaner med Sandra, men kunde lugnt sitta och chilla på Starbucks i ett par timmar. Flörtade med en ung man ett par stolar bort (gick dock inte fram och pratade med honom, vilket kanske var lite synd, men rolig händelse i alla fall!), och ritade lite i mitt  block. Skåda mitt surrealistiska (höh, inte direkt, men inspirerat av?) mästerverk! Har planer på att färglägga vid senare tillfälle. Rätt nöjd. 

Konstverk à moi

Klockan sju befann jag mig igen i South Kensington, och mötte upp Sandra. Historien bakom denna middag: I förrgår fick jag ett jättestarkt sug av den tunna pizzan som jag åt med Johanna och Andrea på pizzerian som Andrea tog oss till förra året. Jag kom inte ihåg vad den hette, eller var den låg - men jag mindes hur den smakade. Om nom nom. Så jag messade Andrea och eftersom hon är superbäst så kunde hon berätta både namn och adress! Sandra och jag promenerade alltså iväg till King's Road, och (efter lite förvirring) hittade vi restaurangen Made In Italy. Det var en Fantakväll dryckesmässigt, och en helt-fantastiskt-god-pizza matmässigt. Min hade rökt skinka, basilika, kronärtskocka, och svamp. Du vet när man längtar efter något och sedan får äta det, och det är "hm, okej"? Det här var inte så, det här var när man längtar efter något och sedan får äta det, och det är precis det man vill ha, och allt är bra i världen. Om nom nom. 

Glad Sandra och übergod pizza

När vi gick tillbaka från Made In Italy hittade Sandra tre plastblommor som låg slängda på marken. Med vårt glada humör valde vi att sprida ut dem, och förhoppningsvis sprida glädje till andra. En hamnade i en ihålig stång som stod på gatan (ja nej jag vet inte), en bredvid en gatuskylt, fastsatt i smidet, och en i grinden till ett hus. Toppenfint, och sånt. 

Voìla! Hoppas personen som bor där gillar blomman

När jag gick hem sista biten från tåget insåg jag hur otroligt stolt jag är över mig själv, att jag har haft en sådan bra dag. Det är inte ovanligt längre, men så här bra, när humöret har varit på topp hela tiden och jag har haft superkul bara genom att umgås med mig själv, och nöjd med mig själv hela dagen... Jag är stolt. På vägen upp från depressionshålan så känns det fantastiskt att kunna må så bra! 

This night is flawless

Don't you let it go

I'm wonderstruck

Dancing 'round all alone

Tomatsås

6 september 2014

Tomatsås. Tomatsås som ska matas till en väldigt trött pojk. Trött pojk som inte har sovit förmiddagslur. Trött pojk med tomatsås i händerna som ständigt gnuggar sig i ansiktet...


Jag gav med andra ord Noah lunch idag, han kletade tomatsås i sitt hår och ansikte, och skvätte lite på mina hängselbyxor, så att jag inte skulle känna mig utanför. Jag tog honom på en promenad för att han skulle kunna somna (trots supertrött kan han inte sova i sin säng på dagen), vilket han gjorde en minut efter att vi stigit ut från huset. När vi kom tillbaka utnyttjade jag den lugna perioden med att städa vardagsrummet och köket. Ingen mer tomatsås.


På eftermiddagen var mitt huvud alldeles vresigt och gnällde med huvudvärk, ytterligare efterdyningar från min feber, så jag tänkte att jag skulle kunna vila en liten stund. Föga förvånande men något frustrerande vaknade jag förvirrat fyra timmar senare. Av den anledningen har det blivit en sen natt, men jag hoppas att jag snart ska bli helt frisk igen. Hostan är nästan borta, det är främst halsen som fortfarande ömmar. Så på kvällen har jag plockat i ordning i mitt rum, möblerat om lite med tv:n för smidighetens skull, och omorganiserat mina necessärer. Jag gillar att städa och plocka i ordning saker när jag inte kan sova... Hittade dessutom ett jätteintressant program om egyptiska drottningar på BBC two!

Det här reportaget fick mig verkligen att vilja besöka Nefertaris grav