En historisk stad

29 oktober 2014 

Dagen började med pannkaksfrukost, med lönnsirap och färska bär... Och färskpressad apelsinjuice och varmt te... Det är trevligt med hotellfrukost.

Därefter bjöd dagen på en fyra timmar lång guidad busstur genom staden, som vår reseledare ordnat. Vi började med att åka upp till Harlem där vi fick en bensträckare, och kunde titta på cool gatukonst. Vi åkte förbi delar av Central Park, flera olika museum (bland annat the Met där tjejerna från gossip girl alltid brukade sitta utanför på trappan och äta sin lunch), runt FN-byggnaden med dess många flaggor, och ner i the Village (där karaktärerna ur FRIENDS bor). Vi hade också möjlighet att gå ut och ta foto på den kända Frihetsgudinnan. Det var inte jättelätt eller särskilt speciellt att se henne, på så långt håll, men det var väldigt fint väder.

Harlem. Spöket av en reklammålning för längesen.

Harlem. Hotell där flera framstående människor bott någon gång.

Trafik i New York City

Free at last. Free at last. Thank God Almighty I'm free at last. - Martin Luther King Jr.

Fröken Frihetsgudinna, i redigerad svartvit.

Farbror som utnyttjade platsen för att teckna.

Det blev också ett stop för att gå till World Trade Center Memorial Ground, en fantastiskt vacker plats, precis där tvillingtornen stod fram till 9/11 2001. Bredvid står ju nu också det nybyggda One World Trade Center, som förut kallades för Freedom Tower, med planering för att bygga Two. Jag var sju år när det hände. Jag minns det inte. Jag minns inte var jag var när jag fick veta, hur jag reagerade, eller ens när jag fick reda på det. I mitt liv har det varit ett faktum. Kanske är det av just den anledningen som jag fortfarande har svårt att greppa händelsen, att förstå hur enorm tragedin faktiskt var, hur otroligt det var. Det känns både overkligt och svårt att förstå på samma gång som det känns självklart. Det var en speciell upplevelse att se var de stod, att se den vackra memorial som uppförts, att röra ristningen av namn på personer som jag aldrig hört talas om.

"Bassängen" är ytan där ett av tornen stod. En förvånansvärt liten yta för en så hög byggnad.

"Räcket" runt där namnen på de som dog är inristade i svart koppar.

Nybyggda One World Trade Center

En galen dag i New York

28 oktober 2014 

Ett åk med the subway i New York, och jag inser att jag tycker bättre om the tube i London, som jag är van vid

Låt oss ha ALL REKLAM! #timessquare (typ)

Obligatorisk. Första PSL (pumpkin spice latte) för säsongen. Mmmmm!

Hotellet där flera scener ur gossip girl spelats in!

Konkurrens om maten vid Central Park

Tacosmiddag

Slö kväll i hotellrummet - tv visade Legally Blonde

(Inläggsrubriken syftar på en Mary-Kate & Ashley-film, för dig som undrar) (Jag skulle kunnat skriva mer om vad vi har gjort) (Men jag är trött och vill sova, så jag tänkte bara sammanfatta det i foton)


EDIT: Det här inlägget blev alldeles för tråkigt, så jag tror jag bör redigera det... Okej då.

Den här dagen var ett första smakprov på New York, och vi vandrade runt på Manhattan till flera olika typiska sevärdheter. De enorma elektroniska anslagen med reklam vid Times Square, en typisk trappa vid samma ställe som jag sett ur glee, jag blev förstås glad att gå förbi the Palace där flera gossip girl-scener spelats in, likaså att se Grand Central Station, där massvis med filmscener tagit plats. Det är också en häftig sal där inne, och framför allt taket var jättevackert, med ett himlavalv där stjärntecken målats.

Grand Central Station

Vi tog oss till Central Park, och gick med dess södra ände, innan vi gick in i parken via Columbus Circle. Det har hunnits byggas upp stora publikställningar för marathon... et? en? Hur skriver man marathon i bestämd form? och flera plakat runt om hade bilder på gamla vinnare. Vi traskade en sväng i parken, där träden visade en kaskad av gröna och gula kronor, de grå ekorrarna skuttade omkring, och människor tog foton, stod och tränade, eller promenerade precis som vi.

Central Park

På kvällen gick vi runt i våra kvarter på Upper West Side, i jakt på en trevlig restaurang. Vi hittade ett mysigt, bullrigt ställe som hette 5 napkin burger. Jag valde trots dess namn att beställa tacos, vilket var toppengott. Jonathan frågade när vi beställde om gränsen för att få dricka alkohol här i staten var 21, något jag med sorg misstänkt, vilket servitören sade stämde. "Men, vill du ha en öl kan jag ge dig en öl," sade han till Jonathan och blinkade. Dessutom slängde han in gratis cola, inte bara en, utan tre stora glas. När han kom in med de blev mina ögon stora som tefat, för vem tusan klunkar i sig så mycket läsk på en gång? Jag är inte amerikansk, jag kan inte dricka så mycket läsk. Framför allt inte när jag just ätit en stor portion tacos.

Trots allt vi hunnit se har jag inte riktigt fått in känslan att jag faktiskt är här än. Jag får inte svindel när jag tittar upp på höghusen, jag känner igen mig från platser som jag sett ur tv-serier men förstår inte riktigt att jag är där. Det är en lite konstig känsla, med tanke på hur länge jag har velat besöka staden. Det är tur att vi har flera dagar kvar, för då hinner säkert inspirationen och glädjen komma ordentligt. Kanske har det bara med trötthet och jetlag att göra, eller helt enkelt att det blir så mycket intryck på en och samma gång att hjärnan tillslut stänger av. Men jag är i New York, vilket jag snart kommer att inse, och då blir det fler äventyr imorgon!

Över Atlanten

27 oktober 2014 

Den resa jag skrev att jag skulle genomföra med min familj stundade idag, och började således med en tre timmars bilresa. Som vanligt satt jag med hörlurar i baksätet. Jag lyssnade vidare på andra delen av The Return of the King, men slumrade till ett par gånger, och fick spola tillbaka. Snart befann jag mig återigen på Kastrup flygplats.

Vi genomled den vanliga flygreserutinen innan vi fick sätta oss på planet, där vi spenderade de kommande sju timmarna. Jag lyssnade vidare på min bok, och blev förvånad men glad över hur mycket "epilog" det var - massvis med berättande om det som händer efter det sista slaget, som bara snuddas vid i några scener i filmen. Jag hade fruktansvärt svårt att hitta en bekväm sovställning, men slumrade ändå några gånger, mer för att låta tiden passera än för att bota trötthet. Jag fångade andra halvan av Ice Age: The Meltdown och slutet av Wedding Crashers, samt Parks & Rec., Brooklyn 99, och F.R.I.E.N.D.S. som rullade på de olika filmkanalerna.

Allas vår älskade Sid

Bara lite uttråkad på flyget...

När vi kom fram fick vi stå i någon timme i väntan på ännu en säkerhetskontroll, där folk ignorerade skyltarna som tydligt sade "inga mobiltelefoner". Jag drog upp en bok istället, och började läsa Gypsy, av Lesley Pearse. Den börjar bra, trots (spoiler!) pappans självmord. Min första, amerikanska vän blev officeren som tog mina fingeravtryck - jag började prata med honom, och det blev en kort liten konversation. Jag tycker att det är så viktigt att prata med folk som har sådana enformiga jobb, för de flesta människor går bara förbi med enkla hälsningsfraser, utan att faktiskt se personen som sitter där. Det är i alla fall vad jag har fått för mig. Han verkade på glatt humör när jag pratade med honom i alla fall!

En lång bussresa följde, där jag till slut lyssnade färdigt på trilogin The Lord of the Rings. Jag är så glad att jag äntligen har upplevt den, och ännu gladare att jag lyssnade på den - återigen all heder åt Rob Inglis som läst in serien så ofantligt bra, och förstås åt Tolkien som givit den liv. Min favorit är fortfarande den första delen av The Two Towers, med Legolas, Gimli, Aragorn, och Merry och Pippin. Då är man ordentligt inne i handlingen, man har fått alla introduktioner, men man är inte för nära slutet. Och deras äventyr där tilltalar mig nog mest, också. Resten av bussturen delade Jonathan och jag hörlurar, och bytte ständigt mellan våra olika Spotify, för att lyssna på bådas musik. Vi är mysiga.

Efter incheckning på hotell tog vi våra första ordentliga steg ut i New York, på Broadway av alla ställen, och vi hittade en fullproppad mataffär - fullproppad av matvaror, även om det var en massa folk där också - innan vi köpte pizza att dela på, som intogs på ett par bänkar mitt i gatan. Det var cirka 16 grader ute (Celsius, inte Fahrenheit) och förvånansvärt tyst för att vara den kända storstaden som aldrig sover. Vi är nu tillbaka på hotellet med just den planen, att sova, ty klockan är nu halv tio amerikansk tid, och vi har varit uppe sedan halv sju imorse, svensk tid. Jag är dessutom lite landssjuk och marken gungar lite under mig, efter så många timmar uppe i luften (och detta trots att jag inte reste mig en enda gång under resan över Atlanten. Så bra sjöben har jag!).

Smakat (och uppskattat!) New York pizza - done! 

Äkta Höst

26 oktober 2014 

Jag är i Sverige och det är ordentlig höst överallt. Att titta ut genom fönstret är fantastiskt. Att gå ut och ta en lång promenad med en hörbok i öronen är ännu bättre. Naturligtvis har jag inte kunnat låta bli att knäppa av ett gäng foton.

Vackra, höstfärgade löv i en regnpöl

Mina vänner fåren

Sol på busken i blåsten

Landsväg strödd med multnande löv och leriga vattenpölar

Mina vänner korna

Tappra blommor som klamrar sig fast vid livet

Svéden!

25 oktober 2014 

Jag har blivit bortskämd i London - min säng där är mycket större än min säng här. Jag har blivit van att sova på diagonalen av min säng. Men här har jag mina lakan, min madrass, mina mjuka gosedjur (låt oss ignorera faktumet att jag är tjugo, tack) och mina fluffiga kuddar. Det var himmelskt.

Jag puffade runt hemma med allmänt myshumör, men märkte att jag kanske var kvar lite grann i England - när mamma komponerade sin inköpslista frågade jag utan att tänka "har vi tillräckligt med blöjor?" Tea, alla i det här huset är över arton. Ingen av dem använder blöjor.

Farmor kom på besök också, vilket var ett av mina mål med helgen hemma - att krama om min famo och sitta och prata med henne, eftersom jag saknar henne en massa när jag bor i London. Så det var också toppen. På kvällen kom bror min hem och vi hängde resten av kvällen. Det är trevligt att vara hemma en liten stund.

På resande fot

24 oktober 2014 

Varje kväll ställer jag mig själv frågan "what made this day awesome?" dvs, vad var speciellt med den här dagen och gjorde den fantastisk. Det är ett litet knep jag hittade inspiration till från internet, som gör att man lär sig hitta saker att uppskatta. Liksom citatet "every day might not be good, but there is something good in every day". Det hjälpte mig jättemycket att tänka så (när jag orkade) när jag mådde dåligt. Jag skriver ner alla sådana saker i en liten kalender, det här är tredje året jag har en sådan, och ikväll blev det helt enkelt smidigheten med tåg och flyg. (Och hur roligt jag hade under tiden...)

Idag var det inte en knorra-i-sängen-morgon, nej, upp och hoppa, jag gjorde gröt, drog på mig redan framlagda kläder, förberedde lunch, packade det sista, och kramade Värdfamiljen adjö. Det var inte det minsta stressigt, då jag låg perfekt i tid med mitt eget lilla schema. Sedan tog jag mitt pick och pack och traskade iväg. (Jag vet, jag traskar ofta. Det är så jag går). En rullväska, en datorväska, och min vanliga lilla ryggsäck/handväska/thing var med mig till tåget. Sedan åkte jag tunnelbana. Sedan åkte jag tåg. Sedan kom jag fram till Gatwick airport och tog en liten paus. Med mig hade jag en brödbulle med gräslöksphiladelphia och rökt lax, som tillsammans med en chai latte (lite udda kombo, men det funkade) blev min supersmarriga lunch. Jag utnyttjade flygplatsens gratis wifi för att uppdatera bloggen och se vidare på Masterchef Australia. Under resten av resan har jag lyssnat färdigt på The Two Towers och börjat på The Return of the King. 

Hittade ett Costa och gratis wifi - Masterchef underhöll mig en timme <3

Min nya hårfärg försvann från den här bilden. Förstår mig inte på detta mysterium. Kameralinsen måtte blicka bakåt i tiden.

Flyget är i tid och jag är med, återigen med boken i öronen, men jag somnade och halvsov större delen av de två timmarna från London till Köpenhamn. När vi kommer fram är jag nästan först ut ur planet (en av fördelarna med att alltid sitta långt fram) och jag kan sedan ta det lugnt i väntan på min väska. Jag hälsade den med ett glatt "hej kompis!" så snart jag tog den från rullbandet - jag blir alltid lika lättad över att min väska är med, trots att jag aldrig förlorat en innan. Rädslan är ändå verklig. Men idag gick allt som sagt bra, och när jag kom ut där folk stod och väntade på sina vänner och familjer sträckte jag upp en hand i vädret och sade med ett stort leende "It's meee!" och skrattade lite för mig själv. Ingen var där och väntade på mig, och de flesta verkade tycka att jag var knäpp. Flygplatsfolk har ingen humor.

Jag har fantastisk humor, som synes, när jag lekte med min kamera på tåget. #tönt

Jag hann äta en couscoussallad när jag väntade på mitt tåg, där jag sedan återigen hade gratis wifi! Woo! Tjejen bredvid mig, som suttit och pifflat med mail och facebook, måste ha sett att jag tittade på Masterchef, för efter en kvart började hon titta på Masterchef US. Härmapa. Höhö. Jag blev välkomnad av regn och kyla när vi kom till Småland och jag bytte tåg, och sedan dimma och höstkänsla när jag kom hem. Min fina far hämtade mig och jag spenderade kvällen med honom och moren i soffan under allmänt myspys. Det var två månader och två dagar sedan jag var hemma sist - och det är med stor förväntan jag går och lägger mig och sover på mina egna kuddar!

Delvis vanlig torsdag

23 oktober 2014 


Så torsdagar för min del har numer en typisk struktur: ta hand om Noah från och med frukost, dvs mata det lilla gnyet och undvika att bli nerkletad med grötiga fingrar, ta ut honom på en promenad vid tio-halv elva så att han kan sova innan jag lämnar över till Värdpappa vid simhallen, för deras simlektion. Vanligtvis brukar jag därefter traska omkring i skogen i ett par timmar, komma hem och ta en dusch, och senare på kvällen gå till kören. Idag gjorde jag allt utom kören.

Noah gnuggade sig i ögonen hela morgonen när vi lekte idag, så efter ett litet mellanmål (att mata en bebis med yoghurt... yikes) gick vi ut. Då plötsligt skulle han inte sova alls, trots att jag promenerade runt med honom i en och en halv timme. Nejdå. Inte ska man sova när man kan vifta med benen, flina åt solskenet, härma fåglar (ah ah ah!) eller försöka peta på löv (fast han lyckas inte, jag låter honom inte. Han skulle kunna försöka äta det, och det vore alldeles för mycket mög i min mening). När jag till slut valde att gå in i simhallen, några minuter innan vi skulle möta Värdpappa, ville Noah ut ur vagnen och vi tränade på att gå fram och tillbaka i entrén. När jag räckte över pojken till sin far var det med varningen "han stinker" och Värdpappa tackade för den present som Noah lämnat åt honom i sin blöja. Bra tajming, Noah, jag undviker helst dem!

Istället för att hantera le bajs gick jag in i skogen, där jag som vanligt blev välkomnad av de hundratals grå ekorrarna. Jag fortsatte att lyssna på The Two Towers, och kunde inse att det inte alls var så drygt som jag fick för mig. Jag hade helt glömt bort att de träffar Faramir, och Smeagol vs Samwise är så humoristiskt skrivet! Jag gillart. För övrigt behöver jag lyssna klart på serien innan den 26e, då mitt gratisprov av Storytel går ut, så nu försöker jag lyssna varje chans jag får. Det gav faktiskt extra känsla att lyssna till äventyret när jag själv virrade omkring i skogen - träffade en tant som gått vilse efter att jag haikat uppför ett mindre berg som jag inte märkt förut.

På kvällen packade jag min resväska inför den stundande resan som jag ska genomföra med och för min familj, efter att ha haft lite minipanik över att jag inte börjat packa än. Bogdan retade mig massvis för det, innan jag vänligt sade åt honom "shut up you twat". Jag fick allt klart i alla fall, och hade roligt, då jag samtidigt tittade på Masterchef Australia (säsong 2013), mitt favoritprogram när det gäller matlagning. Stressfaktorn som de tävlande känner av i sina utmaningar hjälpte mig fokusera på vad jag behövde göra, dessutom.

Orkanvarning

21 oktober 2014 

Det syns inte alls på bilden, men det blåste något extremt idag - så pass att det var orkanvarning och Heathrow avsatte flyg. Noah och jag valde att för den sakens skull stanna inne större delen av dagen, trots solskenet. Vi byggde fina torn av klossar istället.

Men skåda det vackra höstvädret, no? 

Hittar nya stigar

19 oktober 2014 

Går på promenad med Noah och hittar en massa festliga gångstigar, perfekt att ta vagnen på en sväng när ungen ska sova. Idag fann jag en liten å, med grönska runt, vilket påminde mig på ett trevligt sätt om hemma.

East London baby

18 oktober 2014 

Jag bor i nord-östra London, där den typiska east London-dialekten är ganska framstående. Jag har märkt det flera gånger innan (de flesta jag träffar som jobbar i närheten låter allmänt chav), men det var extra tydligt när jag spenderade tre timmar hos frisören idag.

Språknördskämt

Jag föredrar alltid att gå till min vanliga frisör, men eftersom hon är i Sverige tänkte jag att det vore lite för avancerat. Istället bokade jag tid hos en lokal frisersalong där jag först satt och väntade, sedan fick jag mitt risiga ekorröda hår både tonat och klippt. Det var rätt festligt att höra så mycket dialekt, lördag och fem frisörer jobbade, plus en manikyrist i ett bakre rum, som alla pratade massor. Efter ett tag, när jag bara skulle sitta där och vänta på att färgen skulle ta sig, pluggade jag dock in Sagan om Ringen och fortsatte lyssna.

Blev jag nöjd då? Jaaadå! Förvånansvärt nöjd, till och med, med tanke på att jag behövde förklara vad jag ville på engelska och viftade med ett par bilder på mobilen. Inspirationen för frisyren var en längre version av Ingrid Nielsens, och för färgen Belle från Once Upon A Time. Jag skajpade med både Johanna och föräldrarna med det nya håret och alla tre sade "ah, det är mycket ljusare?" Nej. Nej, det är mörkare.

Uppklippt, casual, screenshot från YouTube

Mörkt rödbrunt, med varma toner

Voilà! Fruktansvärd kvalité på bilden, men jag är toppennöjd med håret

Promenad

17 oktober 2014 

Idag hittade jag en ny, lång promenadväg som jag provade. Noah sov, solen sken, och jag lyssnade på The Lord of the Rings - numer den dryga delen av The Two Towers som handlar om Frodo, Sam, och Smeagol/Gollum. Att Rob Inglis läser gör det bättre.

Skog och Sång

16 oktober 2014 

Igår kväll kikade Värdmamma ut från sitt sovrum när jag passerade på väg från badrummet, och frågade om jag kom ihåg att jag skulle jobba även morgonen idag. "Jag ville bara försäkra mig om att du visste det, vi nämnde det ju inte förut", förut i detta fall då vi diskuterat hur jag skulle ta Noah till simhallen. Jag hade i själva verket ingen aning om att jag skulle jobba på morgonen, så det var tur att hon sade till mig. Annars skulle jag ha sovit bra mycket längre än vad jag gjorde.

Men jag kom upp, åt frukost med familjen och lekte lite med en Noah som numera går utan större problem! Vår lilla pojke blir så stor... Det var riktigt rörande att se Värdpappa se Noah gå för första gången. Noah har inte brytt sig om att gå innan, utan ansett att han lika gärna kan krypa dit kan ska. I alla fall, jag drog på mig träningskläder och traskade iväg till simhallen via en lång omväg. Noah sov, och jag bekantade mig med Londoniska husområdet som ser mer eller mindre exakt likadana ut var du än går. När Noah och jag kom fram till simhallen hade han precis vaknat, och jag kunde lämna över pojken till Värdpappa för badet. Själv marscherade jag iväg till skogen för en fortsatt lång promenad snedstreck löparrunda under lövverket.

--> Visste du att de grå ekorrarna som dominerar England inte alls är engelska från början? Förra året ansåg jag att de borde vara Englands landsdjur, då de finns precis överallt, men i år har jag lärt mig att de kom över från Amerika, och bar en sjukdom som mer eller mindre utrotade de röda ekorrarna. De grå drabbas inte själva av sjukdomen, så därför kan man nu se ungefär en femtio stycken per dag.

Jättefin bild från Snövit och de sju dvärgarna då jag inte tog någon i skogen får du den här. För jag gillar den.

På kvällen kunde jag äntligen gå till svenska kyrkan igen, för kvällens körövning, där vi repeterar vår repertoar för Allhelgonaafton. Jag har inte möjlighet att vara med och sjunga då, men det är ändå kul att lära sig de vackra sångerna - flera på latin, typiskt mångfaldig körstämma, och mycket kyrkliga. Allt sitter inte än, men förhoppningsvis låter det vackert i slutet av månaden. Under pausen försökte jag förklara fenomenet pojkspolingar för Sandra, som inte alls kunde relatera, trots hjälp från Jakob, som visst förstod precis vad jag menade. Min förklaring lät ungefär "jo men du vet de skådespelarna som man vill gifta sig med som är typ trettio och har fru och barn men när man tittar på dem kan man inte låta bli att tänka 'du är tolv'", så det var kanske lite svårt att hänga med. Jag syftar återigen på de pojkspolingar som är mellan 15/20-30/35 som är helt hopplöst svåra att åldersbestämma. Men å andra sidan, vem växer någonsin upp och blir vuxen? Efter pausen var det inte alls lika kul att sjunga då mitt huvud exploderade i en udda huvudvärk som fick mig att må dåligt, så direkt när det var slut åkte jag hem, åt middag, och stöp i säng.

Glowy stearin mot ljusets slut

Tåg!

14 oktober 2014 

Vaknade av att lillplutten grät efter uppmärksamhet i sin säng. Jag gick upp och bytte blöja på honom innan jag lämnade över frukostbestyren till Värdpappa.

När jag sedan började jobba hittade jag det absolut roligaste att leka med i vardagsrummet. TÅGBANA I TRÄ! Wooo. Både Noah och jag hade toppenroligt (kanske framför allt jag... Heh).

Mys i regn och rusk

13 oktober 2014 

Mitt enda jobb idag var att städa lite i huset, något jag klarade av på ett par timmar efter en mindre sovmorgon. Jag åt lunch tillsammans med en glad bebis och Värdmamma. Vi lyssnade på musik samtidigt, något som Noah visar att han vill genom att peka på högtalaren. Enligt Värdmamma är han speciellt förtjust i de kända gay-ikonerna, och de dansade runt lite i köket till Lady Gaga. "That's fine, Noah, you can be whoever you want to be," sade Värdmamma och pussade honom på kinden. Noah fnittrade. Det gör mig så ofantligt glad - acceptans är vackert.

Höst i staden

Därefter gick jag iväg med min datorväska och gick in på ett av de lokala kaféerna. Jag slog mig ner på en lång soffa med en massa färgglada kuddar, beställde en chai latte, och satt sedan och pifflade med ungefär hälften av de saker jag planerat att piffla med. Utanför fönstren regnade det ordentligt, och mörkret föll på snabbare än förut. Det var en toppenmysig eftermiddag. Jag stannade flera timmar, men gick så småningom hem, delvis för att se premiären av Gotham. Jag såg inte klart det avsnittet (uppspelningen segade), och vet inte om jag kommer att följa den serien. Dels tittar jag på väldigt många redan, dels har jag faktiskt aldrig varit särskilt förtjust i Batman eller hans skurkinfesterade stad. Jonathan kanske gillar den mer.

Sömnklant

12 oktober 2014 

Planen var att jag skulle tillbaka till kyrkan redan vid halv tio, för att repa med kören, då vi skulle sjunga på gudstjänsten vid elva. Framlagda var kläderna och min notpärm, ställd var väckarklockan. Planen innefattade dock inte faktumet att jag inte somnade förrän vid fyra på morgonen, och således sov igenom mina tre alarm, för att vakna först halv elva.

Jag hoppade förvirrat upp ur sängen, och drog på mig jeans och en tröja, och började sminka mig. När jag stannade upp och kritiskt tittade på klockan och funderade igenom mina alternativ insåg jag att jag först skulle hinna fram till kyrkan efter att gudstjänsten avslutats. Jag kröp ner under mitt täckte igen, fortfarande klädd i jeans, och med basen av min sminkning klar, och föll genast i sömn.

Mitt galna hår från igår var lite mindre galet efter att jag sovit på det i flera timmar. Ljuset blev lite konstigt dock, tror inte att mitt ansikte var så tomatrött egentligen. 

Jag vaknade igen vid halv sex på kvällen, och kände mig nöjd och utvilad. Jag hade antagligen kunnat sova längre, men Noah, som visst också sovit, hade börjat gny i sin säng. Jag gick upp till honom och fann att han såg ungefär lika yrvaken ut som jag. Värdpappa utbrast sin förvåning över att jag varit hemma hela dagen, då varken han eller hans föräldrar hade hört mig. Han bad om ursäkt att de inte sänkt rösterna då jag sov. Jag försäkrade honom att det inte gjorde någonting - jag är känd att sova genom de allra värsta åskstormar. Dessutom var det nog bra att jag vaknade, om jag önskade sova på natten. Tillsammans med dem gick jag ner i köket, där Noahs farföräldrar satt och gemensamt löste ett korsord. Noah drack en flaska mjölk, och jag slukade en smörgås och en kopp te. Jag stannade uppe lite senare på kvällen än de andra, just för att jag sovit hela dagen, och satt i skenet av mina två doftljus och skrev dagbok. Det var otroligt mysigt. Mot fönsterrutorna småsmattrade ett lugnt kvällsregn, och jag lät min nya favoritlista spela på svag volym i mitt rum. Ja, det var dumt av mig att missa kyrkan, men jag är riktigt nöjd med min dag ändå. Äntligen har hösten kommit på riktigt till London!

Mitt nya nagellack från No.7 matchar läskigt perfekt min favoritring som förut hörde till min mormor. Det är en av sakerna som gör mig glad.