Över Themsens smutsiga vatten

29 September 2013 

Mötte det trevligaste gamla paret idag när vi satt och mumsade på kyrkkaffet efter gudstjänsten. Det tog inte lång tid innan vi hittade lite gemensamma nämnare att diskutera, och det var på det hela taget en mycket bra fikastund. Jag gillar verkligen svenska kyrkan.

Vår plan var att efteråt ta en guidad tur genom Buckingham Palace, eftersom det idag var sista dagen för säsongen som man kan gå på den. Tyvärr var alla biljetter slutsålda, så vi fick göra upp nya planer. Den nya planen innefattade Themsen, och en båt.

Jag har åkt båt över Themsen förut, och det var ungefär samma upplevelse den här gången. En mycket trevlig och turistig upplevelse, med en oerhört charmig båtnisse som skämtsamt guidade under tiden. Han var det mest londoniskt brittiska och jag blev lite allmänt kär i honom. Det trots att jag vet att han gör det här hela säsongen och säger ungefär samma sak flera gånger om dagen...

Vilket han gjorde. Vi åkte tur och retur från Westminster pier till Tower Millenium pier, och hörde alltså infon två gånger. Det var lite variation, men inte mycket. Dock fortfarande trevligt.

Vädret ändrades under båtturen från sensommar till höst... Lekte lite med mina bilder i redigeringen också:

Jag var turist. Ibland måste man göra det också. Trots att jag bor här. Woho!

Rätt stil

28 September 2013

Har fått veta att det inte går att ge så kallade hypes om man inte är registrerad på lookbook, så det var ju onödigt att jag bad om det. Men tänker fortsätta lägga upp mina fina looks här på bloggen i alla fall. Som en liten "outfit of the day"... För jag är ju en klockren modebloggare.... Japp... 

Möta Doctor Who-skådisar

28 September 2013 

Jag har haft en så fantastiskt bra dag.

 Gick till favoriten Forbidden Planet (en av världens bästa sci-fi- och fantasyaffärer) och såg DE HÄR signera 2014 års "Doctor Who Girls Calendar". Sådant kan man göra när man bor i London.

 DE HÄR är alltså, för dig som inte har så stor koll på brittisk kult-tv, Anneke Wills (Polly, companion till första och andra doktorn), Sophie Aldred (Ace, companion till sjunde doktorn), och Katy Manning (Jo Grant, companion till tredje doktorn), som var med i den klassiska serien av Doctor Who. <3

 Jag drog med mig Linn, Rebecka, och den här tjejen! Andrea och jag hittade till China Town.

Det vill säga Soho.


Efter våra äventyr i staden gick Andrea och jag hem till mig, och jag introducerade henne till en av de bästa serierna någonsin, ett av Joss Whedons många mästerverk, Firefly. Köpte hela säsongen samt uppföljarfilmen Serenity för en förvånansvärt billig peng på Forbidden Planet <3 Är i princip det lyckligaste.

Strålande morgon

28 September 2013 

Vaknade tidigt i mina fortsatta försök att ha en normal dygnsrytm, och fick ett enormt sug att ta en joggingrunda. Sagt och gjort!, på med träningskläder, löpardojjor, och ut i världen.

Världen runt om mig, som när vi flyttade hit tycktes grå, brun, och dyster, har verkligen förändrats. Nu ses den ljus och färgglad, engelsk och londonisk, gästvänlig och vacker. Jag bor faktiskt i ett riktigt mysigt, typiskt brittiskt område, och det känns så bra. Det var precis här jag ville hamna, och det är först idag som jag riktigt inser hur lyckligt lottad jag är som lyckades landa på rätt ställe. Jag hade förstås inte någon kamera med mig när jag sprang, så bilder har jag inga. Använd er fantasi: brunröda tegelhus i ett kvarter, pastellfärgade i ett annat; prydligt trimmade, grönskande häckar; parkerade bilar; skyltar om att det är böter om man inte plockar upp efter sin hund; små inhägnade gräsplättar att leka (?) i; rosbuskar i varannan rabatt; sömnigt slumrande hus och människor.

Hittade även bort till motorvägen, där det som vanligt var rusningstid. Jag sprang förbi husen som verkligen ligger bara en meter från gatan, och blev plötsligt mycket tacksam att vi bor i ett av de lugna kvarteren. Som skogstroll har jag alltid tyckt att trafik och storstadsbrus gärna får vara en liten bit bort från mig när jag ska sova. Jag kämpade vidare, och sprang rakt in i någonting jag verkligen inte trodde att jag skulle finna i vårt område: en park! Vi har en park bara några kvarter ifrån oss! Den var i och för sig inte så stor, men en helt okej gräsplan och en liten lekplats - och det fanns gungor.

Så här fungerar det med Jessica och gungor: alltid när jag behöver tänka eller känner mig ledsen, eller trött, eller stressad, eller glad... Eller överhuvud taget, så traskar jag bort till närmaste lekplats och gungar en stund. Det är en av de bästa terapier jag har, och innan jag fick syn på den gungställningen hade jag inte insett hur mycket jag saknat det.

Gungade dock inte idag, utan sprang bara förbi, men med ett nytt sving i stegen! Ja, det vill jag gärna tro i alla fall, och inte att det där svinget kom av att jag bara trampade lite snett vid ett tillfälle... När jag var genom parken mötte jag en snubbe med hund, och jag nickade lite, sådär som man gör, och fick en blinkning tillbaka. En actual wink. Eh... Jaha. Hejhej.

När jag kom hem kom jag idag ihåg att stretcha ordentligt efteråt - till mina ovanor hör talangen att glömma bort det, och sedan i förrgår har jag haft fruktansvärd träningsvärk i vaden. Men nu kom jag ihåg det! Gjorde en kortversion av solhälsningen medan jag ändå höll på. För någon dag sedan tog jag det fantastiska beslutet att köpa hem lite mjölk, så belöningen för min insats var ett stort glas kall mjölk. Den. Bästa. Belöningen. Japp - en strålande morgon!



Är den grå ekorren Englands landsdjur? För det borde den vara.

Tändstickor i England

27 September 2013 

Halloj! Idag satte jag ett alarm på klockan åtta, för att komma tillbaka in i en mer normal dygnsrytm, och festade till det genom att lyssna på Oceanic Six season six reaction songs och soundtracket till Pitch Perfect på morgonen. Värsta partyt.

Jag har haft en oerhört produktiv dag idag, eller jag är i alla fall förvånad själv. Förutsatte att allting skulle ta mycket längre tid än det gjorde, så jag hann med allt jag ville. Awesome. Åkte först till IKEA igen för att passa på att köpa det vi missade förra gången. Behövde främst ett ordentligt påslakan (för eh, förra gången läste vi fel och fick med oss två underlakan var istället...) och en extra kudde. Jag litar inte på folk som bara sover med en kudde. Liksom... Misstänksamt.

Lyckades även till min stora glädje hitta tändstickor. Det har varit ett riktigt irriterande problem i mitt liv den senaste veckan, att ingen affär jag gått in i sålt tändstickor. De förstår sig ju inte riktigt på det här med levande ljus i Storbritannien (de har det typ på tårtor och vid jul), men för de tillfällena måste ju även engelsmännen kunna faktiskt tända ljusen. Dock åker jag i mitt vardagliga liv bara förbi småaffärer som kallas för "express", och de har inte ett särskilt stort sortiment, bara det allra viktigaste. Ni vet, kakor med glasyr och micromat och så. Mittemot IKEA i Tottenham finns i alla fall en stor Tesco extra, som säljer tändstickor! Dock blev jag tvungen att engagera tre personer ur personalen för att få fram vilken hylla de faktiskt stod på, så jag antar att det inte är så värst vanligt att folk frågar om just tändstickor.

Strosade runt på Oxford street ett tag och hängde på ett café i några timmar - sitter gärna där och skriver dagbok och liknande, så att jag inte bara ugglar instängd i mitt rum - tills volymen runt omkring mig blev lite för mycket och jag kände att det var dags att åka hem. Ska försöka hitta ett sånt där öde fik där det sitter lite allmänt svåra personer som filosoferar tyst över livet, skriver poesi, och spelar schack. Jag kan trippa in där och sätta mig i ett hörn för att entusiastiskt börja skriva mina memoarer och romaner! Hoppas att huvudvärken kan hålla sig borta lite längre då.

Nu ska jag gosa till det med Mr Toasty MacSnuggles, och titta på The Emperor's New Groove, för att jag är på komedihumör, och det var evigheter sedan jag såg den filmen. Adjö!

 Ansåg att jag var i behov av en dörrmatta för mina skor, och minska risken för smutsiga golv.

 Introducerar mina nya lakan! Fräsiga va? <3 Även filten, Mr Toasty MacSnuggles.

 Pyjamasbyxor, mjuk t-shirt, och raggsockor. Allt som behövs för alla kvällar någonsin i evigheten. Amen.

Jag kan äntligen tända min lykta. Filt, film, levande ljus... Jag tar höst.

En lugn, ledig dag

26 September 2013 

Idag tog jag sovmorgon oförskämt länge, och kände mig inte oförskämd alls. Det var helt brutalt skönt att sova bort halva dan, det är inte någonting jag gör särskilt ofta, men efter den första energiska halvan av veckan kändes det som en god idé.


När jag väl pallrat mig upp tog jag dock igen min lathet med råge, och svidade om till träningskläder. Körde ett mindre styrketräningspass på mitt fruktansvärt smutsiga golv innan jag stack ut och sprang i vårt lilla område. Blev faktiskt förvånad över hur många söta kvarter det ligger precis vid vårat lite nedgångna, med fina brittiska radhus i klara färger och trimmade rabatter. Det påminner mig faktiskt lite om den Astrid Lindgren-värld jag bodde i i Växjö, och det känns bra att ha det lite familjärt sådär. Roligt också att se lite mer i närheten av där vi bor, och inte bara själva stan eller där vi jobbar. Det blir säkert fler sådana springutflykter så att jag kan upptäcka mera!

Satt en stund på Costa, det var ett tag sedan jag bara tagit det lugnt på ett fik, och passade på att skriva de vykort jag köpt för att skicka till några av mina släktingar. Jag hade glömt hur roligt det är att skriva vykort. Brev är en sak, en underbar men tyvärr utdöende konstform, men vykort är en helt annan sak! Jag gjorde upp en punktlista innan jag började skriva, och fick sedan noggrant använda det lilla utrymme som finns för att få plats med det jag ville säga, och ändå se till att allting blev läsligt. Hur kul som helst.

Gick även till dagens körövning, trots att min hals inte har läkt ännu. Är fortfarande hes och har ingen kapacitet alls, vilket är lite drygt. Jag nöjde mig med att läsa noter och lyssna på altarnas stämmor, och överhuvud taget njuta av musiken som framfördes runt omkring mig. Vi ska sjunga på en mässa som heter The Scandinavia Show i oktober, och det blir mycket svensk folkton. Ser fram emot att allting sitter och låter som det ska!

Jag skyndade dock hem en halvtimma tidigare än de andra (skippade med andra ord andra delen efter fikat och puben) för att mysa på Skype med min far och bror. Det var ett tag sedan vi skajpade sist, och jag saknar dem lite sådär i allmänhet, som man gör. Men allvarligt talat, Skype är en gudagåva. Så snart man sitter där och ser dem i soffan i vardagsrummet och för en normal konversation, då är allt som vanligt igen. Hemma. Familj. Vant. Fint. Jag är mycket nöjd!

När man inte kan hålla fingrarna i styr och är i kontroll av en penna... 

xoxo, fashion fan

26 September 2013

Jag fortsätter med LOOKBOOK! Och eftersom jag inte drar mig för att tigga hypes från nära och kära, så får ni gärna klicka på den knappen häääääär. Bisous bisous ! 

Pirater + Zombies = högsta prioritet

25 September 2013 

När jag gick till jobbet idag gick jag förbi ett gäng gatuarbetare som lyssnade på Wake me up before you go-go. Det blir inte en festligare start på dagen än så.

För första gången åkte jag förbi min station på tunnelbanan. Inte så att jag somnade, jag hade bara uppmärksamheten riktat åt ett annat håll... Plants vs Zombies 2 var tydligen lite för spännande för mitt eget bästa. Men piratbanorna är ju så roliga! Ja tacka vet jag mobilspel... Kom trots min lilla omväg i tid till jobbet, och spenderade merparten av dagen i Southwark Park med Rosie. Vi hade en sömnig dag idag, och jag traskade runt i två timmar med en sovande bebis. Vi satt även och lekte lite på en bänk också, det är verkligen kul att hon faktiskt gillar att vara med och sitta i mitt knä och förundrat dra i mina fingrar.

Det här med att komma bort mig lite gjorde jag senare igen, när jag skulle springa ett ärende till en kemtvätt i Sloane Square - jag stod ungefär femtio meter från rätt ställe, men efter att ha gått fram och tillbaka på fel sida gatan tog jag upp min trogne vägvisare Google Maps. Känns inte som att jag kommer kunna London mycket bättre när jag flyttar härifrån än vad jag gjorde när jag kom...

Efter ett ganska icke-stimulerande quiz på Ung i London gick ett gäng av oss till en pub vid Baker street station, och pratade och umgicks. Det utvecklades till en väldigt trevlig kväll, och då jag är ledig imorgon gör det ju ingenting att vi kom hem sent!

Har du tänkt på hur stora mina glasögon är, i förhållande till mina ögon? Mina ögon är ju så små. #funderingarruntmidnatt

Full fart, hösttisdag i storstan

24 September 2013

I natt drömde jag att mamma oroade sig över min lillebror Donald, som kommit bort när vi gått på en promenad i ett snölandskap bland en stor folkmassa. Jag har ingen lillebror som heter Donald. Dock drömmer jag ofta att jag har ytterligare en bror... Men du behöver inte oroa dig Jojjo, du är för alltid min bästa!


Jag engagerade mig i min sminkning på morgonen, och valde att ha fokus på ögonen och mer naturliga läppar idag, för att kontrastera mot gårdagens enkla ögonfransar och illröda läppstift. Var mycket nöjd med hela min look när jag skuttade ut genom dörren på förmiddagen sedan, och det är bra. Det är så mycket lättare att ha en rolig dag om man redan från början är nöjd med hur man ser ut.

Och jag hade en bra dag! Alla mina bussar och tunnelbanetåg tajmade väldigt passande, och jag hade ytterligare ett filmögonblick: bytte från buss till tunnelbana i Shepard's Bush, och sprang in på Café Nero för att köpa med mig en chai latte att dricka på vägen. Inte bara för att det är min favorit från kaffebarer, utan för att min hals behövde en varm dryck som bot. Jag var ett tag den typiska storstadstjejen, som är ordentligt och genomtänkt klädd, och tydligt på väg någonstans, med en to-go mugg i handen och fläng, fläng. Jag är väldigt nöjd med det. Jag älskar trollskogarna som jag vuxit upp i, och mina grannar bondgårdarna, men jag behöver också variationen storstad ibland, och det är roligt att drömmen om London kan leverera.

När jag kom för att ta hand om Rosie fick jag veta att ungen sovit och ätit ovanligt lite, och det var då föraningen om gnällspikhet skulle slagit mig. Dock har jag lyckats styra undan alla mindre roliga ögonblick för flickan, och kunnat få henne nöjd (och tyst) igen, alla de gånger det hänt idag. Vi gick på en långpromenad vid Themsen i Bermondsey, det finns en ganska fin anlagd promenad där, även om den inte är så lång, och jag försökte förgäves sätta mig i skuggan, denna o så varma dag. Förgäves, därför att Rosie inte tycker om när vagnen stannar, och vaknar från sin tupplur för att titta på mig tills jag börjar gå igen. Då blir hon nöjd och kan somna om. Jag är med andra ord inte så mycket hennes nanny, som hennes chaufför. Märkte dock att lillfisen blev hungrig sen, för hon försökte äta sina fingrar, och sin gosekanin. Så det blev att vända hem, för matdags. Vi satt och lekte inne en liten stund, och jag märker hur mycket bättre det går nu än i början, då hon har vant sig vid mig. Rosie har accepterat sitt öde att bli omhändertagen av en knäpp glasögonorm, haha. Hon satt glatt i mitt knä och gav gulliga ljud ifrån sig, och vi hade en allmänt meningsfull konversation. Säkerligen kommer hon att minnas våra stunder med värme (right?).

Mamman skulle iväg på ett möte sedan, och jag och Rosie följer ju som vanligt med. Den här gången var det jag som råkade bli den att ta hand om barnvagnen hela tunnelbaneturen - och det gick ju otroligt smidigt. Förra gången gick jag bredvid och var mitt mest nervösa, den här gången fick jag sköta alla bestyr själv, och det kom helt naturligt. Gå genom grindarna, hitta hissarna, på och av själva tåget. Inga problem, det fixar Jessica, la Nanny Süperb. Jag är faktiskt förvånad över hur lätt jag fann det. Vi chillade i Green Park sedan, bebisen och jag, och medan hon sov ännu lite till flirtade jag med de grå ekorrarna (som dessvärre var mer intresserade i ekollon än i mig), och myste av den vackra höstdagen.

Efter jobbet mötte jag upp med Johanna, och vi åkte iväg till South Ken för att gå på middag med Andrea - "vadå, är hon den enda ni umgås med, eller?" Ja, det är hon. Vi har en vän, så vi tänker utnyttja det sociala umgänge vi har genom henne så mycket och ofta vi kan! - vilket vi gjorde på en italiensk restaurang, med sorlande samtal runt oss. Jag, som är väldigt förtjust i spenatfylld tortellini och ravioli (vilket ni kanske vet, misstänker att jag redan hunnit nämna det...) valde det ikväll igen. Det var en jättetrevlig middag, och efteråt tog vi en promenad bort mot Fulham. Det är skönt att ha variation från barnvaktandet, och bra att vara ute i världen och umgås med folk, och det är verkligen toppen att jag kan säga att jag hittat en människa som jag uppskattar att vara med. Det är ju delvis det man förväntar sig av sådana här resor. Vi råkade gå förbi den här skylten på vägen hem, innan vi sade god natt till Andrea, och Johanna och jag hoppade på en buss. Historia i mitt hjärta.

Jag fick en sådan våg av längtan förut på kvällen, nu när jag kommit hem, bäddat ner mig i min säng, och sållade bland dagens bilder. Jag fick någon slags nostalgikänsla över mig, och letade fram Robert Pattinsons Let Me Sign från den första Twilight-filmen. Det var längesedan jag lyssnade på den, men jag älskar den verkligen, och insåg hur mycket mer jag respekterar folk om de gör bra musik. Har haft den på repeat hela kvällen... Den är lite dyster, men känns ändå passande. Hm.

Modefantast också ju

23 September 2013 

Har fått för mig att prova det här med LOOKBOOK på riktigt. Så det blev en liten photo shoot vid Trafalgar Square, där den snälla Johanna agerade fotograf. Här är en av bilderna som inte fick vara med, och här har vi min LB-profil! Om någon är intresserad av sådant :look 

Höst, tvätt, pepp!

23 September 2013

Idag vaknade jag klockan fem av att någon av de två osynliga personer vi bor med gick på toaletten, då badrummet gränsar precis till den vägg där jag har sängen. Kunde inte somna om, så jag låg och lyssnade på musik och peppade inför dagen istället.

Precis innan jag gick upp satte jag på Demi Lovatos Who will I be från Disney Channels Camp Rock - den är med precis i början av filmen när hon gör sig redo för sin sista skoldag, och den är så pepp, och hurtfrisk, och jag blir glad av den, och hon verkar ha ett så roligt liv i sitt lilla musikmontage. Så jag tänkte beslutsamt att det här ska bli en bra dag!, och festade till det med den låten. Sen blev jag förstås tvungen att gå upp och smyga runt tyst som en mus, för klockan var fortfarande bara sex på morgonen...

Johanna och jag jobbade båda två för cateringfirman idag, i tvätten igen. Det blir så mycket roligare när man är två! Inte bara för att det går väldigt mycket mer effektivt med två aktiva strykjärn, utan även för att man har någon att prata med och tiden tycks gå lite fortare. Sen jobbade vi bara åtta timmar idag, jämfört med mina nio och en halv förra veckan... Så vi stod där uppe i deras garderobsloft, och diskuterade drömmar och annat sådant som intresserar oss ungdomar. Vid ett tillfälle märkte vi dock att det knastret som stört oss ett litet tag kom från ett av eluttagen, och att det flög gnistor från det... Vi fick be dem stänga av strömmen och dra ut alla närliggande kontakter - råkade även stänga av alla torktumlare, och gasen ut till köket, men det löste sig. Tur det! En liten stund kändes en explosion oundviklig.

Vi traskade efter jobbet vägen längs Themsen vid Blackfriar's, ett mycket mysigt område, förbi Tate's Modern och Shakespeare's Globe. Ska undersöka de båda närmare vid ett senare tillfälle, men idag nöjde jag mig med att bara titta på dem från utsidan, och njuta av den vackra septemberdagen. Solen sken, fåglarna kvittrade, trafiken brusade, och Themsen var vild. Det var väldigt mysigt!

 

Krya på oss, vore bra

22 September 2013 

Jag tappade min röst någon gång förrförra natten,
jag ser den inte någonstans,
var katten har jag lagt den?!

Idag är jag ganska så rejält sjuk. Men på ett mesigt sätt, för jag är fortfarande pigg och vill göra saker, bara det att jag inte... Kan. Eller bör. Jag vaknade vid halv nio och var vaken i några timmar (hej tumblr!), och provade förhoppningsfullt att prata. Det jag försökte säga var "Så har min röst kommit tillbaks idag tro?", men det jag faktiskt fick fram var "Såhahm--!" sen tog det slut. Begravde mig i mitt fluffiga täcke igen och sov i flera timmar till. Klockan ett beslutade jag mig dock för att det är dags att i alla fall låtsas ta tag i livet - vilket innebär att jag bytte till en annan t-shirt och satte på datorn. Om det här hade varit hemma så hade jag tagit en sväng till min dvd-samling först, och antagligen plockat med mig alla säsonger av F.R.I.E.N.D.S, Buffy the Vampire Slayer, eller Gossip Girl eller något liknande. Kanske den fantastiskt motiverande feel good-filmen Legally Blonde. Men det här är inte hemma, och jag har inga filmer med mig, eftersom de inte fick plats i resväskan.

Den här lilla sjuktrippen gjorde förstås att jag inte åkte till kyrkan idag, så jag missade dagens gudstjänst... Jag är inte nöjd. Var inte där på hela förra veckan, och jag saknar det. Hoppas verkligen att jag inte jobbar de kvällarna som det är kör och Ung i London nästa vecka, och ska se till att ta mig dit nästa söndag! Då har det här underliga viruset säkert rest vidare, för resort Jessica Therese är inte speciellt festligt, tror jag.

Johanna, som är ungefär lika sjuk som jag, var lite mera modig, och begav sig ut på äventyr i staden. Det vill säga, hon åtog sig uppdraget att jaga ner ett byte till oss så att vi kan få mat, och överleva denna långa vinter... Efter en tripp till McDonalds kan vi nu lugnt återgå till våra mjuka sängar båda två, och fortsätta dagen som förkylda invalider. En sådan ära!

Jag bäddar ner mig med Pride & Prejudice, och om mitt internet vill vara med så kommer jag också hänga på tumblr (ingen idé att låtsas som något annat), och kanske försöka fördjupa mig mer i Supernatural... Fast om jag hittar någon sida som låter mig se på tv-serier är det mycket möjligt att jag bara ser om gamla sitcoms i alla fall.

Ett litet skogstroll... Sjuk, men lite glad, och stolt ägare till en uppmuntrande ljusslinga. Alltid något!

I första hand andra hand!

21 September 2013 

Halloj. Idag har jag varit på jakt efter second hand-plagg med mina homies Johanna, Andrea, och Rebbi. Jag tvättade idag, för första gången sedan vi flyttade till England, och eftersom vi saknar torktumlare hade jag således väldigt få saker att ta på mig... Så jag traskade runt i blåflammiga leggins, vit spetskjol, pappas gamla stickade, bruna tröja, grön skinnjacka, och kängor... Den som säger att jag inte har stil har då..! (Rätt).

Vi tog oss iväg till Westbourne Park, och gick därifrån bort mot Portobello Road, där marknaden var i full gång, och det fanns flera små butiker att kila in i på vägen. Det var roligt och hemvant att gå på marknad, och fantastiskt väder för dagen också! Inte för varmt, inte för kallt, inte för ljust, inte blåsigt... Toppen. Fick med mig tre söta klänningar hem!

Ett annat tips: Åk bort till Ladbroke Grove eller Westbourne Park och hitta pizzerian East Pizza. Den ser kanske lite sjaskig ut från utsidan, men den är det mysigaste jag varit med om! Toppengod pizza som bakas för fascinerade ögon rakt framför en.

Jag och Andrea delade på den här godingen, med spenat, kronärtskockor, och mozzarella. Det var nom nom nom.

Rekommenderas. Mysigt.

Fenomenet froyo. Helt okej för en hes hals - jag har för övrigt nästan helt tappat min röst. Låter som en 80-årig kedjerökare. Är inte helt säker på när det hände, men jag ska försöka vara tyst i några dagar nu... "No more singing and dancing!" (STARSHIP). Försökte prata med min älskade familj på Skype förut, men det fick bli så att de pratade och jag skrev mina svar istället... Så kan det gå.

Kvällen i bilder

20 September 2013 

OMG, ämma rajt, wi livv inn LONDON!!

En trevlig sångare som underhöll i Covent Garden. 

Drinkar i baren efter middagen! Festligt upplysta av kamerablixten. 

 Kvällens flickor: Jessica, Andrea, Johanna! <3 

We are the selfie generation. 

Också, ett litet tips: det bästa sättet att färdas i London är med cykeltaxi! Hilarious! 

Buss- & tunnelbaneåkning - en historia

20 September 2013

Idag när jag åkte buss gick det på en liten mörkhyad dam med en grön basker. Hon gick förbi mig, men började sedan att prata med en annan ung kvinna i bussen. Jag hörde inte hur samtalet började, men damen började sedan tala mycket högljutt, och ville uppenbarligen höras för alla i bussen - tro mig, det gjorde hon.

"We have to depend ourselves in the Lord! He will save me and help me," förkunnade hon hätskt. En medelålders kvinna började motargumentera henne, och det var svårt att inte lyssna, för de hade båda röster som bar rätt bra - dock var det svårt att förstå deras poäng, för hälften av konversationen körde de på något afrikanskt språk. Damen blev inte alls nöjd med kvinnan, som gick av. Då började damen sjunga! En lovsång till herren! "He who prays to the Lord, then he is willing to give me salvation..." Efter att ha sjungit lite för oss som var kvar stegade hon viktigt av bussen, med stolt hållning och stolt grön basker.

På tunnelbanan sen satte jag mig på ett säte och läste Pride & Prejudice på ett särdeles oskyldigt sätt, när det plötsligt kommer på en våg av folk, varav en kvinna, som smäller till mina glasögon med sin tidning. De ramlade i knäet på gubben bredvid...

Jag ställde mig upp för att ge plats åt en äldre herre, och fortsatte att läsa min bok. Jag är en sådan person som läser med hela kroppen - jag reagerar synligt till det jag läser. Är det ett oroligt moment ser jag bekymrad ut, är det roligt skrattar jag, är det obehagligt svimmar jag (ja, det har faktiskt hänt). Idag var det (surprise surprise) romantiskt och roligt, och jag log och lade handen över hjärtat när Mr Darcy gång på gång talar till den helt oförstående Elizabeth Bennet, och han försöker vinna hennes hjärta. Tittade upp vid ett tillfälle för att se vilken station vi stannat vid, och får syn på en ung man som tittar roat på mig, klart beundrande över min bokslukande läsning. Score.

Ibland är det fruktansvärt mycket folk på tunnelbanan, och trots att de går så ofta, försöker folk gärna springa och hoppa på det tåget som precis är på väg att gå. Jag stod hoptryckt, verkligen hoptryckt, med halva ryggen precis vid dörren, halva ryggen instucken över det lilla minisätet som är i slutet av varje vagn, och ena armen i princip inne i jackan på killen bredvid. Då rusar det fram en snubbe som nödvändigtvis ska med vårat tåg precis som det är på väg att stänga sina dörrar, och fastnar med sin ryggsäck i dörren. Snubben drar i sin väska, jag drar i hans väska, och en annan dude på andra sidan dörren, som fortfarande står på perrongen, drar i dörren för att öppna den.

Det må vara konstigt. Men det är ett nödvändigt konstigt, att åka buss och tunnelbana för att ta sig fram i London!

Vad var det jag gjorde idag? Jo just det, tvätten...

18 September 2013

Första dagen med deltidsjobbet för cateringfirman idag! Det innebar en väldans massa strykning... Nio timmars strykning faktiskt.

Jag skötte tvätten, dvs tvingade in smutsiga kökshanddukar, serveringspersonalens fancy kläder, förkläden, och kockarnas t-shirts i tvättmaskinerna, och sprang ibland och kastade in dem i torktumlaren. Därimellan satt jag på en liten festlig avsats i garderoben och strök alla kläderna. Strök. Och strök. Ooooch strök lite till. Och så lite mer.

Det gick dock väldigt bra, och jag har absolut ingenting emot att stryka en massa kläder för att sedan hänga dem i en redan proppfull garderob - faktum är att jag har erfarenhet av sådant sedan innan, för det är något som har tillhört mitt eget liv i flera år. Jag är dessutom en av de få människorna som faktiskt uppskattar att stå och stryka, man gör saker, tiden går, men man kan ändå låta tankarna vandra och tömma hjärnan lite. Jag hade sett till att ladda min mobil till 100%, så att jag kunde sjunga med i peppiga favoritlåtar.

Och för att citera den fantastiske Ivar Olsson - nån måste göra det!

Southwark Park

17 September 2013

Idag hittade jag och Rosie till en fin park i Bermondsey, där det fanns en massa vackra träd att titta på, och fina gångar att gå på, och bra utrymme att promenera på det där fina sättet när barnvagnen liksom vaggar dess invånare till sömns. Rosie är väldigt förtjust i färger och rörelser, men efter en liten stund tycks hon alltid somna. Inte mig emot, det var en jättetrevlig park och jag gick runt och småsjöng lite för den sovande gullungen. Lärde mig bland annat att Southwark Park öppnade 1869. Lärde mig att den fågelsjö som parken innefattar inte är naturlig, utan någonting som man anlade efter några år eftersom man ansåg att det skulle öka parkens charm avsevärt. Lärde mig också att man på parkens café endast kan betala med cash. Lärde mig att gräsand på engelska heter mallard. Som Peeta Mellark, typ.


Johanna och jag provade också på fenomenet kvällsöl idag. Det... Var väl helt okej. En kille kom förbi och bjöd in oss till hans jazzspelning nästa vecka. Festligt.

IKEA, alla utlandssvenskars bästa vän

16 September 2013

Idag checkade Johanna och jag ut från vårt hostel i Earl's Court, och var hemlösa i några timmar.

Vi bokstavligt talat hängde på låset vid den mäklar/real estate agent-firma som vi skulle till, och eftersom hela London har sovmorgon typ alltid, så kom vår agent släntrande till jobbet kvart över nio på morgonen (enligt skylten på dörren öppnar dem vid nio). Inga problem uppstod dock, tack och lov, och vi var en timme senare stolta ägare över ett par nycklar, med vilka vi kan ta oss in i vårt hem.

Hem. 

Det känns allmänt fantastiskt att ha flyttat till ett ordentligt ställe, och att slippa det förfärliga, minimala rummet utan fönster och utrymme. Det är också skönt att veta att om jag väljer att flytta hem nu så är det för att jag vill flytta hem, det är inte beroende av omständigheter längre. Jag har jobb och bostad i London. Jag har lyckats med det. Och det har min bästis också. Det är toppen.

För att kunna flytta in och ha ett faktiskt liv här i vårt nya hem åkte vi efter att ha dumpat våra väskor till allas vårat älskade IKEA, i Tottenham. Det är roligt att vara svensk på ett IKEA-varuhus utomlands. Man känner stoltheten brinna, och framför allt blir man snobbig över sin överlägsna kunskap om det svenska språket, vilket gör att man således kan uttala namnen på produkterna. "It's called björk, don't you see? Bjöööööörk." 

Jag har nu inte bara en bostad med tillhörande nycklar, utan även täcke, kudde, lakan, en fin ljusslinga (till, hehe, jag tog redan med mig två hit...), en liten ljuslykta, klädgalgar... Det är nu det börjar, va?

En drink till maten

15 September 2013

Hard Rock Café kan sina drinkar. Det gillar vi. 

Om ingenting är organiserat så går det ju bra

14 September 2013 

Mäklarlivet i London är så icke-seriöst. Jag, som dokumentälskande svensk, har lite svårt för det.

Vi låter fotbollen gå före allt annat här. Till och med trafiken. Ha så kul på femtonminutersresan med buss i två timmar.


Men, trots att jag haft en kaosdag, så kan jag ändå alltid lita på att med ett enda telefonsamtal så har mina föräldrar muntrat upp mig, fått mig att andas och lugna ner mig, och inse att det finns andra perspektiv att se allting ur. Det är så fint att jag har dem, och bra också, för de är bäst.

Buss från intervju till dansgolv

13 September 2013 

'Vanity, not love, has been my folly' -  jag älskar Pride & Prejudice. 

Vi kilade in på ett lugnare Primark idag, som låg ungefär Oxford/Regent street (tror jag?), mycket därför att jag behövde köpa skor. Jag hade med mig tre par skor: ett par gladiatorsandaler, som det nu blivit för kallt och regnigt för, ett par joggingskor som jag tränar i, och ett par stövletter med klack. Efter några timmar i de stövletterna avskyr mina fötter livet, och nu har jag gått i dem flera dar i rad. Så jag köpte ett par billiga, hyfsat platta kängor, som jag gärna drar på mig till en klänning, med en liten spetsstrumpa som kan få sticka fram. Köpte även ett par tajts med massa rosa rosor på... Jag tycker mycket om rosa och rosor.

Jag är inte den som är mest förtjust i Starbucks... Alls, faktiskt, men vi hängde där en stund och Johanna hade lovat mig god varm choklad. Det var det som behövdes i det fantastiska höstrusket som vi fått dagen till ära, och jag beställde en med hasselnöt. Det var gott, och varmt, och de skrev mitt namn som "Jesse". Är det inte så man stavar den maskulina formen av Jessie? 

Idag fick jag prova på något som jag varit mycket rädd och nervös för, och som jag helst hade tänkt försöka slippa under min tid här i London: att åka buss. Jag skulle ta mig en bit utanför Hammersmith, för en annan intervju. Också den här deltidsnanny/barnvakt... Ser vi ett mönster upprepa sig? Jag blev dock väldigt förvånad - det gick jättelätt och smidigt att ta sig dit och tillbaka med buss! Mina rädslor var i onödan! Vilken glädje. Naturligtvis också en glädje att det var ytterligare en jättebra intervju, familjen var jättetrevlig, och de bokade mig för några timmar på kvällen redan imorgon. Dessutom tipsade mamman mig om en bra dansklubb med hyfsat billiga drinkar...

Så jag och Johanna tänkte kör till!, nu ska vi göra vår debut i det londoniska nattlivet! Det var så skönt att ha en förfest/göra i ordning-kväll igen, det är bekant och familjärt, och någonting som jag och Johanna de senaste två åren i princip alltid gjort tillsammans. Som vanligt när vi peppar inför en utekväll lyssnade vi mycket på Kiss the Girl från Disneys Den Lilla Sjöjungfrun.. 

Vi hittade efter ett tag (fick be en snäll människa med bättre fungerande google maps än oss om hjälp) till klubben Strawberry Moons i närheten av Regent Street. Det ösregnade, verkligen poured down rain. Klubben hade dock en garderob som vi kunde hänga av oss våra fruktansvärt blöta jackor i. Efter att bokstavligt talat ha kramat ur vatten ur fållen på min klänning hittade vi till baren och dansgolvet, och efter det var det en allmän utekväll. Dans, liten drink, mera dans, prata med trevligt folk, dans, liten drink, göra bort sig, mera dans. Ni vet hur det är. (Eller, det kanske bara är mina som ser ut så?) Klubben var helt okej, det var trevliga människor i åldrarna cirkus 18-30, alkoholen var onekligen billig, och det var ganska rymligt. Dock var musiken inte särskilt bra, deras DJ hoppade från nostalgilåtar från vår generation till vad jag antar är populär musik just nu, men ingen av dem gjorde sig för att faktiskt dansa till, och hälften av dem hade jag aldrig hört. Bondade med en glad amerikan över det, vilket gjorde att jag blev bjuden på en drink. I approve. Vid ett tillfälle hade vi även flera entusiastiska limbodansare på dansgolvet, och jag och en annan snubbe som alltid såg sur ut fick äran att vara själva... Euhm... Stången, med våra armar, som de dansade under. Det var ganska festligt. 

Att ta oss hem till vårt älskade (host host nej) hostel med nattbuss gick också väldigt bra, och kändes tryggt och bekvämt. Vi var hemma (och lika blöta och kalla då som när vi gick, för regnet föll lika stadigt) vid tre på morgonen ungefär, och jag somnade så snart jag tagit på mig femhundra lager varma kläder och gosat ihop mig i vår säng. 

Fullspäckat schema

12 September 2013

Den här dagen har varit jättelång.

Jag hade ännu en jobbintervju för ett stadigt barnvaktsgig idag på morgonen, på det hippa Nordic Bakery i Marylebone (det finns två. Jag fick ringa för att komma till rätt ställe). Det var jättetrevligt och jag fick en massa bra tips av att bo i London från mamman, som bad mig komma och leka med sin fyraåring nästa fredag. Score!

Johanna och jag begav oss sedan till cateringfirman Inn or Out, där vi fyllde i lite former som gör att vi kan jobba där också. Vad de främst behöver hjälp med verkar vara tvätt och strykning - det råkar ligga inom ramen för mina talanger, så det är ju toppen! Dessutom kommer jag kunna skriva upp mig på de event som de gör som jag vill vara med och servera på. Det ska bli riktigt spännande, för som jag fattat det så gör de ibland riktigt kolossala fester, och det är någonting jag gärna vill se. Mina förväntningar? Gossip Girl. 

Jag hade hand om Rosie några timmar sedan, innan jag tog mig till kyrkan för dagens körövning. Det var jätteroligt, tydligen ska vi sjunga på något som kallas för "Scandinavian Show" om några veckor, och vår körledare har plockat ihop lite sånger som har lite svensk folkton över sig. När vi väl fått koll på alla stämmor tror jag att det kan bli väldigt fint.

Eftersom jag bor i London och svenskarna som är med i kören varit här längre än mig, och man inspireras av den kultur man bor i -- så gick vi iväg till den närmsta puben efter två timmars sång, och umgicks. Det var roligt att prata med fler personer, och lärde känna de som är i min ålder i kören närmre. Lärde också känna de som är ungefär tjugo, femtio år äldre än mig närmre också. Jag gillar kören.

Kom  hem "sent" vid elva, och stöp i säng. Vad som är så bra med sådana här fartfyllda, fullspäckade dagar, är att man känner att man verkligen gör något, och man är mitt uppe i ett roligt liv. Det är jag väldigt tacksam över.

Känner London

11 September 2013 

Idag kände jag för första gången att jag faktiskt bor i London. Themsen, I love you. 

När det bara går bra

11 September 2013 

Idag hade jag min första jobbdag! Wohooo, I haz obtained purpose!

Elva veckor gamla Rosie är en absolut ängel, och även om hon varit lite kinkig eftersom hon inte känner eller är van vid mig än, så tror jag att det kan komma att gå jättebra. Hittills verkar hon tycka om när jag sjunger för henne samtidigt som hon kan leka i sitt babygym. Vi skulle även ut på äventyr med mamman som skulle på möte vid Trafalgar Square, och jag insåg hur gärna jag inte vill bo i en storstad med småbarn. Att åka tunnelbana med barnvagn är något av det mest nervösa jag gjort - tack och lov att jag inte var ensam, och bara behövde hjälpa till att leta efter hissar och ibland (när hissar inte fanns att tillgå) bära barnvagnen uppför sjuhundra trappor. Sedan tog jag dock över, men tacksamt nog så valde Rosie att ta sin middagslur då, och att gå omkring med en sovande bebis i en förvånansvärt lätthanterad vagn är någonting jag definitivt klarar av. Kilade faktiskt in på Waterstones igen (som har en hiss, bra jobbat Waterstones) för att köpa Pride & Prejudice. Fick ett sådant sug att läsa den för någon dag sen, och i brist på andra böcker kändes det lägligt.















Rosie vaknade vid ett tillfälle och skrek. Jag tror inte att jag någonsin varit så rädd i hela mitt liv. Jag märkte att det inte var ordentlig gråt, utan mest gnällskrik, men de fem minutrarna det tog mig att vagga henne lugn igen... Mitt hjärta bankade så hårt. Dock är jag väldigt glad över att jag lyckades hantera den situationen (en bra boost), och det lilla leendet ungen gav mig innan hon somnade om gjorde allt okej. Jag är en kick ass-nanny.

Bara en kort notering

10 September 2013 

Imorse tyckte jag att jag såg Bill Nighy på tunnelbanan i Earl's Court. Efter att ha rådfrågat google bildsökning kunde jag fastställa att det inte var Bill Nighy. Men de var rätt lika!

Jag hade ytterligare en jobbintervju idag. Det gick riktigt bra, och jag hoppas att jag får det här jobbet, för en 8 månaders tjej. Får dock inte besked förrän nästa vecka, och vem vet vad som hinner hända tills dess. Allt i den här staden går så fort.

När regndansen fungerar

9 September 2013 

Idag gick jag på en intervju, för en annan deltidsposition som nanny, hos en familj som jag fann ytterst osympatisk. Jag tänker inte ta det jobbet, om de mot förmodan vill anställa mig. Så jag gick hem i regnet istället. Jag älskar verkligen regn.

Satt på mitt nya favoritställe, kaffebaren Costa (dricker i och för sig inte kaffe, men de har utmärkta chai latte!) och läste ut The Land of Stories: The Wishing Spell. Det kom förbi en kille som undrade om jag var irländska, eftersom jag har så rött hår och min accent ibland (dvs när jag försöker prata som en skotte) vandrar åt irländskt håll. Det var roligt.

Att leka Dumbledore i kyrkan

8 September 2013 

Söndag! Och du vet vad det innebär - just det, gudstjänst! Det var en annan högmässa idag, och jag, som ny medlem i kören, hade min första eh, högmässa som medlem i kören.

Jag råkade göra någonting dumt under uppsjungningen, och jag är fortfarande inte helt säker på hur, men på något sätt stukade jag rösten lite, och blev väldigt öm. Plötsligt hade jag svårt att hålla ton lika länge som vanligt, och försökte förgäves på höga toner som inte varit ett problem innan. Sjöng dock vidare, och såg bara till att ta något fler andningspauser än vad som var acceptabelt. Innan gudstjänsten klunkade jag även i mig en kopp te.

Sedan till det roliga - kören klär varje gång de sjunger ut sig till DUMBLEDORE!! Nja, inte riktigt kanske, men i princip. Tanken är naturligtvis att kören ska se enhetlig ut och bara vara en enda ljudupplevelse, en röst som delas och går ihop och det är på det hela taget vackert och symboliskt.

Men jag såg förstås Dumbledore. Albus Dumbledore för att vara exakt, som säkert skulle gillat de mörklila körkåporna, och jag önskade att jag haft en spetsig hatt att komplettera looken med.

Själva gudstjänsten gick jättebra, det var roligt att sjunga och jag hittade mina stämmor utan problem, även om halsen tog sig en törn (jag får vila den till nästa gång, heh). Dagens predikan var också väldigt bra, och jag är väldigt nöjd att jag hittat hit, mestadels för att det är så hemtrevlig stämning. Dumbledore skulle säkert varit glad över det.

Jag hade en picknick i min säng

7 September 2013 

Idag hade jag ingenting på schemat, så jag bestämde mig för att ta en lång promenad genom London, och göra något så otroligt londoniskt: att gå och handla på Tesco. De har förvånansvärt billiga priser på sådant som smink här i England. Det gillar vi.

Efter det gosade jag till det i vår säng, med hallon, min dagbok, och Doctor Who (avsnittet Gridlock, säsong tre). Jag och Johanna hade bestämt att vi skulle mötas upp efter hennes jobbintervju för en fancy dejt, så jag slängde på mig lite smink och fixade en frisyr, och tanken bakom var fairy tale-inspiration... Jag tror inte att det syntes direkt... Trots min vilda användning av vinrött läppstift, inbakade flätor, och lockiga slingor!

Johanna och jag hittade en otroligt fancy resturang, också denna italiensk, där de genast plockade undan vinglasen så fort vi bad om cola. Det var som vanligt på våra dejter massvis med trevligt, och sedan begav vi oss till en liten glassbar, som hade intressanta smaker. Jag smakade modigt på någon kaffetjofräsig krämig glass, men tog även ett säkert polka-aktigt kort. Vi avslutade kvällen med att titta på street dansare på Piccadilly Circus.

Idag köpte jag en bok

6 September 2013 

Jag saknar min bokhylla. Idag vallfärdade jag till Waterstones och hittade nästa offer för mig att sluka:

Nu har sångrösten fått vila tillräckligt länge

5 September 2013 

Jag spenderar all min tid i Svenska Kyrkan. Det är mitt nya place to hang - it's absolutely brilliant!

Jag minns inte riktigt när jag började sjunga, men det var tidigt - vi har timmar av film där jag sjunger hemma, en tvååring med pinsamt stort självförtroende som gärna framför succéer som Teddybjörnen Fredriksson. När jag gick i låg- och mellanstadiet lade mina lärare alltid in solopartier för mig att imponera föräldrar och de lokala företagen med när vi gick våra luciatåg. Jag har varit med i tre olika körer, och i högstadiet tog jag privatlektioner med en fantastisk sångpedagog.

Efter första terminen i gymnasiet hamnade dock sången på andra plats, jag var med i två körer, men efter ett tag blev det så pass sporadiskt att jag kände mig tvungen att sluta. Fokus på skolan. Spola fram två och ett halvt år, och jag har förlorat mycket av mitt register (framför allt höga toner), och mina magmuskler är inte riktigt vad de brukade vara. Men jag knallade trots det glatt in på körövningen i kyrkan ikväll, och vet du vad? Det var jätteroligt!

Att sjunga i kör igen kändes som att åka till ett ställe man en gång känt väl, men inte besökt på länge. Man vet var allting brukade vara och det är sig likt, men det är också ovant för mycket har förändrats. Jag sällade mig dock till altarna, och borstade bort rosten från min sångteknik, och sjöng för glatta livet. Efter en liten uppsjungning för körledaren Carina fick jag beskedet om att jag fortfarande har "en bra röst" och är välkommen in i kören. Woho!

Vi fann fisk!!

4 September 2013 

Idag provade vi att äta på "den svenska puben" vid Edgware Road- de serverar lax. Till potatismos. Normal, svensk mat. Ni förstår inte hur mycket jag saknat lax <3 (Jag vet att britterna har sin fish'n'chips-grej, men det är inte samma sak, okej?)

På kvällen drog Svenska Kyrkans "Ung i London" igång igen för terminen, och det var trevligt. Jag tror att det kan bli bra. Många trevliga människor. Vi syns nästa onsdag, new amigos!

Vilse på en krigsplats

3 September 2013 

Idag vaknade Johanna och jag som alltid irriterade över bristen på täcke (hon snor det oftare än jag tycker om, å andra sidan snor jag mycket av själva sängutrymmet), filosoferade lite över vad det kan tänkas vara för väder utanför vårt fönsterlösa hostelrum, och gick så småningom ut i världen. Ute i världen fanns London, och till vår fasa var det sol idag också. Hallå, England? Ja, hej, ja, jag heter Jessica, vi flyttade hit eftersom vi blivit lovade evig höst. Vi skulle uppskatta om ni kunde åtgärda problemet snarast möjligt. Okej, tack. Till turistens liv i London hör naturligtvis en liten shoppingtur till det knökfulla Primark, som ligger på Oxford Street (trots att det finns mindre knökfulla Primark längre ner på gatan och i typ Hammersmith), så vi hamnade där i röran av billiga stickade tröjor med pinsamma julmotiv.

Vad är grejen med tröjor med julmotiv, btw? Då jag har lite svårt för det fenomenet lämnade jag istället affären med en nyinköpt söt portfölj-liknande väska, som jag inte kunde låta bli att bli helt förälskad i. Och för åtta pund, who am I to say no?


Sedan skulle jag iväg på en jobbintervju, att vara nanny deltid för en liten tjej på tio veckor. (Läskigt, eller hur? Erfarenheten i min ficka är jobb på dagis, avdelning 0-3 år!) Så hände det sig att jag skulle ta mig till Canary Wharf. CANARY WHARF. Dude, Canary Wharf! Med andra ord, Canary Wharf som i Battle of Canary Wharf, Doomsday, säsongsavslutet till andra säsongens rebootade Doctor Who. Oh the feels. Jag hade dock svårt att bli överväldigad av mina fangirliga känslor gällande det här fantastiska ämnet, eftersom jag var alldeles för upptagen med att bli överväldigad av förvirring då jag gång på gång gick vilse. Canary Wharf är ganska stort, och bara efter att ha frågat en sådär fem personer insåg jag hur lätt det var att ta sig dit där jag skulle. Man kan inte alltid lita på skyltar, men man borde komma ihåg att det går att använda sunt förnuft.

Oh, and btw? I got the job! 

Det här med den brittiska matkulturen...

2 September 2013

Britterna är bra på mycket. De har ett vackert språk (med massa olika underbara dialekter), de har avlat fram flera av världens mest populära författare (Jane Austen, Billy Shakespeare, JRR Tolkien, JK Rowling, CS Lewis, Ett, Två, Tre Brontë), de kan verkligen det här med tv serier (jag ska inte ens börja lista här men OMG DOCTOR WHO!!, och en massa annat) - men de är verkligen fullständigt hopplösa när det kommer till mat. De förstår sig inte på föda. Jag saknar min egen specialitet (som också är i princip det enda jag kan laga) där jag bara stekar alla möjliga olika grönsaker och blandar det med snabbnudlar och keso...

Det här med frukost, det är ett känsligt ämne för frukostsvenskar som mig och Johanna. Och vi har funnit England att vara en oneklig besvikelse på den här punkten. En enorm bulle med fyra lager glasyr är inte frukost. Och vem tusan vill ha ost och skinka inpetat i en croissant?! "Perfekt!", tänkte vi, när vi äntligen hittade en simpel burk yoghurt. Det var inte en simpel burk yoghurt. I denna naturella yoghurt döljer det sig nämligen i botten 40% hallonsylt. WTF, England? Ni kan inte fokusera så mycket på hur många kalorier ni äter att ni skriver det på varenda matbit, trycka i er socker non-stop, och fortfarande vara förvånade över att folk här blir överviktiga. Det var ju inte så det funkade.

 
Euw. Nej tack, inte för mig. Fy.


Efter att ha virrat oss bort i Victoria (jag vet inte riktigt vad vi gjorde där), var min kära bästis och jag utsvultna, och svimfärdiga, och varma, och allmänt Robinson Crusoe. Vi damp ner på varsin stol utanför en enkel liten italiensk resturang, och DET VAR DET BÄSTA VI NÅGONSIN GJORT. Visst smakar all mat utomordentligt bra när man verkligen är hungrig, men det här var alldeles fantastiskt. Jag åt en personlig favorit, spenatfylld tortellini, och Johanna mumsade på en tunn pizza. Jag är inte säker på om jag någonsin kommer hitta tillbaka dit, men deras mat lever för alltid kvar i mitt minne. (Så, Italien 1, England -3).

"Jag kan ju bli religiös här i England"

1 September 2013

... Det var i alla fall den tanken som snurrade runt i huvudet när jag satt och lyssnade på högmässan i den svenska kyrkan, Ulrika Eleonora Kyrka, ute vid Egware Road. Jag må vara både döpt och konfirmerad kristen protestant, men det hindrar mig inte från att ofta bli irriterad när jag försökt mig på att läsa Bibeln. Dock så älskar jag kyrkor och katedraler, och finner ämnet religion som studieobjekt fantastiskt intressant.

Hur eller hur, jag och bästa vän snedstreck rumskompis snedstreck resekamrat Johanna ville till kyrkan idag för att dels knyta kontakter, men främst för att ta oss en liten kik på deras legendariska anslagstavla. Så vi satt där i kyrkbänkarna med förvånansvärt många andra, och jag fann gudstjänsten riktigt hemtrevlig. Inte bara för att alla var så påtagligt svenska, men rent i allmänhet så verkar det vara ett mycket bra litet samhälle - ett fint community som man säkerligen tjänar på att engagera sig i. Till min stora glädje och lättnad höll Johanna med om det när jag frågade henne efteråt, så vi har beslutat oss för att vara med så mycket vi kan, både på gudstjänster och annat som svenska kyrkan i London anordnar.

Efter själva gudstjänsten (som faktiskt också råkade vara ett dop dagen till ära, vilket ju alltid är trevligt - ja, jag är svag för bebisar) var det dags för kyrkkaffe, och vi mötte våra första bekantingar i denna brittiska storstad - andra ungdomar som också var på jakt efter lite umgänge, och den glada prästen som kom och sade hallå. Det var faktiskt riktigt roligt.

Anslagstavlan då? Jodå, den bjöd på en del av det vi hoppats på. Vi var främst intresserade av "jobb finnes"-sektionen, och fokuserade således på den. I princip allt som fanns där var familjer som behövde deltidsnanny, barnvakter, och liknande. Precis sådant som passar mig! Jag har hjälpt till på dagis förut och älskar barn, så jag har med mig en massa mejladresser hem, och jag hoppas att någon av dem som jag trycker upp mitt enkla lilla CV i näsan på ska finna det passande. Eh... Ja, vi får väl se.

Att flytta till London har jag drömt om länge. Så idag flyttade jag till London.

31 augusti 2013

 Det mest underliga är att det inte kändes - jag tog allting med ro. Packade ihop, åkte med flyget, landade i England, hittade till det hostel vi bokat, och började röra mig i staden via det fantastiska tunnelbanesystemet. Och allting funkar bra.

Men äventyret har bara börjat. Nu ska jag försöka sova i det här minimala hostelrummet, där det endast får plats en säng, som jag delar med min bästa vän - men imorgon börjar livet i London på riktigt.