Måndag igen, och den spenderades främst i garderoben på jobbet. Sedan väntade en fantastisk avslutning på dagen, då vi gjorde någonting vi velat länge.
Johanna och jag har gjort en skillnad i tvätten på jobbet - tvättkorgarna spottar inte ut kläder åt alla olika håll längre, det hänger inte skrynkliga uniformer överallt som köar till strykning, och idag hade vi tid att äntligen sortera lite i garderoben och sätta upp nya etiketter. Det finns en väldigt tydligt struktur i garderoben, men den tycks ha glömts bort lite ett tag, så vi uppförde den på nytt. Återigen filosoferade vi entusiastiskt om framtiden, och om vi håller fast vid den här drömmen och lyckas genomföra den kan vi ha ett väldigt peppigt liv inom en tio år.
Efter jobbet åkte vi till Green Park och hängde, låg på gräsmattan och tittade på molnen, och myste. Sedan tog vi oss till favoriten Hard Rock Café igen, för att festa till det innan vi gick på musikal! Vi har velat se en av mina allra mest omtyckta favoriter, som jag såg i West End för några år sedan, då både Johanna och jag följer Carrie Hope Fletcher på youtube. Hon har lyckats få rollen som Eponine i Les Misérables. Så vi åkte till Leicester Square och promenerade till Queen's Theatre, och hittade våra platser.
Platserna var mycket bättre än vi vågat hoppats på (då vi inte köpte de allra bästa för att hej, budget), och jag som glömde bort att jag varit där innan funderade en stund på hur mycket jag kände igen mig. Sedan började föreställningen, och jag var fullkomligt förtrollad och uppslukad av den igen. De är så fruktansvärt duktiga! Jag var lite orolig över att jag inte hade vattenfast mascara på mig, med min talang för att börja gråta till allt, men lyckades faktiskt hålla mig till bara enkla tårar som inte kändes. Eller ja, till sista scenen i alla fall, då gick det inte längre, och jag fick göra den grejen när jag måste aktivt halvt mosa mina ögon för att överhuvud taget kunna se någonting, och få det att sluta svida. Med andra ord såg jag ut som en pandabjörn när föreställningen var över, och jag slussades ut, halvt begraven i min näsduk. En herre frågade mig om inte han också kunde få låna en servett, men jag hann bara titta upp på honom och se förvirrad ut bakom mina tårfyllda ögon, innan han gick iväg, hånfullt skrattade med sin fru. .... Jaha? Va.
När jag ser musikaler som denna blir jag alltid dels avundsjuk, och dels motiverad att skärpa till mig, pull it together, och göra någonting liknande själv. Kanske min plan B ska vara att söka till West End om jag inte kan studera till hösten? Om nu det är möjligt. Vi satt på sådana platser idag att man även kunde titta ner i orkesterdiket, vilket jag fann intressant, även om jag ofta glömde bort att göra det. Efter att ha sett den igen är jag också väldigt mycket mer inspirerad att se på filmen Les Mis, vilket jag undvikit förut. Den har blivit alldeles för uttjatad för mig, och efter vänners engagemang som Aldrig. Någonsin. Tar. Slut. har jag helt enkelt bojkottat den, och hållit mig till West End. Men nu ser jag fram emot den filmkväll mamma och jag planerade ha någon gång och titta på den. Dock har jag smyglyssnat lite på soundtracket på Spotify, och kan ju inte annat än att vara besviken - ingenting går upp mot rösterna under levande musikalteater, så är det ju bara. Framför allt inte en så fantastisk som Les Mis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar