17 Oktober 2013
Det här med mitt öra suger. Värktabletter är mina bästa vänner. (Jag hade en dålig natt).
Den här dagen kommer även den återberättad i tre olika delar. Låt oss börja:
Del A: Johanna och jag städade lägenheten igen. Dammsugaren är ju en fantastisk uppfinning. Vi borde fira dammsugarens uppfinnare med ett stort kalas en gång varje år. Våran fungerar inte, så jag körde en Askungen och svabbade golven, och sen gjorde jag en Jessica, och halkade på de nu hala ytorna. Grace är inte riktigt min grej, måste jag väl besviket erkänna.
Del B: Höstlovet har börjat och det första besöket har äntrat scenen. Jag mötte upp med Bogdan på Oxford Circus, och vi virrade runt ett litet tag innan vi hittade ingången till Regent Park. (Jag vet att jag bor här. Jag hittar ändå inte, om jag inte varit där förut). Regent Park kan jag också verkligen rekommendera. Flera av träden där har hajjat grejen med att det är höst, och sträcker sig stolta och guldröda mot himlen, och atmosfären i hela parken är mycket lugnare än resten av London. Vi hade ett väder som var ovanligt behagligt och ett ljus som bara var ovanligt, och jag försökte förgäves få Bogdan att hålla med om att Regent Park påminde om Afrika. Jag har aldrig varit i Afrika, så egentligen kan väl inte jag påstå det, och jag fick heller inget gensvar. Men det var en definitivt trevlig paus från all kaostrafik och mängden människor. Även om det fick mig att sakna den vilda småländska skogen ännu mer.
Vi mötte så småningom upp med en av hans kompisar som bor i staden, och åt middag tillsammans med henne på en thailändsk restaurang. Jag har inte ätit thailändsk mat sedan jag bodde i Växjö, då jag hyfsat ofta hoppade upp på cykeln och rullade ner till Strykjärnet för att köpa favoriten nummer 22. Det här var inte riktigt lika bra, men trots det gladdes jag åt min vegetariska nudelrätt, med en massa festliga grönsaker! Det var inte bara maten som var bra, sällskapet var också riktigt trevligt, och det var en rent allmänt bra kväll.
Del C: Du minns att jag klagade för ett par dagar sedan om att inte ha träffat något från youtube än? Jag vet, hur drygt som helst. Ikväll, när jag sagt god natt till mina vänner och gick på tuben, fick jag beviset att kändisar, "content creators", från internets cyberspace faktiskt existerar på riktigt. Precis mittemot mig på tåget satt nämligen Jack eller Finn Harries. De oförskämt attraktiva tvillingarna som har charmat i princip varenda människa som någonsin råkat klicka sig in på deras kanal. Jag har inte tittat på deras videor på säkert över ett halvår, och jag kan definitivt inte se skillnad på dem, men jag kände förstås igen den här killen. Jag sade ingenting, ville inte störa då han var upptagen med en vän, och jag lyckades till och med hålla mig från att flina dumt. Men i mitt inre dansade en lättad fangirl omkring. Inte för att jag sett just honom, utan bara för att det är roligt att veta att jag faktiskt har flyttat till den stad jag förväntade mig att bo i. Youtubers exist. Tack, London. Som extra körsbär på grädden hann jag dessutom med den allra sista nattbussen hem, och slapp till och med att vänta särskilt länge. Trots ett krånglande öra var det här definitivt min dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar