Ännu en skoldag

30 november 2015

Jag har bara två ämnen på måndagar, två lektioner inriktning, en med historia- och samhällsfördjupning. På inriktningen jobbar vi med Barnkonventionen, som jag ska ge ett föredrag om nästa vecka. Jag redovisade ett första försök för min lärare, som fortsätter att vara glatt nöjd med mitt arbete.

Var ensam i klassrummet så jag passade på att skriva ett motiverande citat längst upp på tavlan:
"Knowledge will be your passport to wherever you want to go in the world" - Marco Pierre White

På samhälls-historian jämför vi de politiska situationerna för Sverige och Tyskland i slutet av 20-talet, början av 30-talet, med fokus på det ekonomiska läget i Europa. Det är intressant och inte ett av mina sedan innan fyllda kunskapsområden, vilket gör det ännu roligare. Som avslutning på den delen ska vi skriva en essä som ska in i slutet av terminen, efter att ha jobbat mycket med främst de första fem kapitlen ur Björn Elmbrants Innan mörkret faller. 

Anteckningar under diskussionsgenomgång av frågor

 
Efter skolan tog jag beslutet att stanna hemma från kören ikväll. Jag överväger starkt att sluta, eftersom jag aldrig går därifrån med energi och pepp, utan mest huvudvärk och utmattning. Jag saknar min Londonkör massvis, och jag vill gärna fortsätta sjunga i kör, men jag tror inte att just den här faktiskt passar mig. Jag blir bara trött av att vara där, och då känns det faktiskt inte värt det. Istället tog jag en promenad efter skolan, åt middag under god gemytlighet med de andra internatarna, och har suttit och läst en lång stund därefter. Spenderar faktiskt hellre mina måndagskvällar så.

Två foton till

29 november 2015

Jag och mamma lagade en helt fantastisk vegetarisk lasagne till middag, som var om nom nom så god. Paprika, zucchini, purjolök, chilisås... Dessutom blev det lasagne över så jag fick ta med mig en låda när jag tog tåget tillbaka till internatet! Yay för vegetarisk lasagne ☻

Skåda le om nom nom

Dukat för första advent-lunch

Äppelpaj

28 november 2015

Började dagen med att åka till simhallen med pappa. X antal längder senare (brukar aldrig räkna) åkte vi hem och åt den traditionella andra frukosten. Direkt efter det satte jag igång med att baka en äppelpaj. Under gårdagen fick jag ett plötsligt sug efter att baka en äppelpaj, något jag inte gjort sedan jag var liten. Läste några recept och beslöt att en paj med ordentlig pajdeg och lock vore lite för tidskrävande, så jag gjorde en vanlig smulpaj istället. Jag gjorde dock en egen twist, hade i krossad mandel och vaniljsocker i smuldegen, och lade äpplena i lager med sirap och ytterligare krossad mandel några gånger. Hoppades att sirapen skulle framhäva en mer karamelliserad karaktär till äpplena. Spelade Taylor Swift på hög volym och dansade runt i köket.

Använde sju äpplen för min paj

Det andra lagret med sirap och mandelkross

Efter lunch åkte jag med mamma till farmor, för att gå ut med fasters hund, Teddi, som är där på besök i helgen. Det ösregnade, och den lilla pudeln är inte förtjust i regn, men följde ändå lydigt med ut i skogen. När vi gått halva vägen började han titta upp på oss med sorgsna, bedjande ögon. "Måste vi fortsätta nu? Jag är kall och våt, vi kan väl gå hem." Väl hemma blev han ordentligt torkad och fick sedan busa med både mamma och mig, och dessutom gosa i mammas famn en lång stund efter det, så han var nog ganska nöjd i alla fall. Jag bjöd på äppelpajen, som inte var fullt så karamelliserad som jag hade hoppats, men riktigt god ändå!

Grått regn från grå himmel, ner i grå sjö

Två blötdjur

Decemberfika ♥

Två foton

27 november 2015

Satt i skolans bibliotek och pluggade på rasten

Tittade sedan vidare på Pretty Little Liars på tåget hem till föräldrarna

Torsdagsglädje

26 november 2015

Haft en bra dag i skolan, bästa sedan jag kom tillbaka från London, och dagen blev sedan ännu bättre när jag och Hanna gick ner i C-köket och fick se en julgran! Jag vet att vissa (host host pappa host host) tycker att det är alldeles för tidigt, men jag blir så uppmuntrad av jul- och högtidsdekorationer. Det är så mörkt hela tiden nu (Vimmerby befinner sig under ett konstant molntäcke och ser aldrig ljuset mer), det finns ingen snö (trots att jag, likt ett barn, hoppas varje gång jag drar upp rullgardinen på morgonen), det är kallt på väg till och från skolan (även på de korta minuterna från internatet). Då piggar mysiga ljusdekorationer upp!

En selfie i morgondasket på väg till skolan

Julgran i vardagsrummet! Vi har också fått juldukar och adventsstjärnor.

Tillbaka åt andra hållet

23 november 2015

Upp klockan fem, till flygplatsen halv sex, frukost innan security, och sedan flyg vid sju. Jag sov till ingens förvåning hela flygresan. Vaknade lagom till landning i Danmark, och traskade genom flygplatsen. Åt lunch, köpte en bok, satte mig på ett tåg. Började läsa Jesse Andrews Me and Earl and the Dying Girl. Bytte så småningom till buss och valde att slumra lite till. Kom till slut hem till internatet. Åt middag i C-husets kök med några av de andra internatarna och fick genast tillfälle att berätta hur nöjd jag är med Londonbesöket. Och förstås, höra vad som hänt i Vimmerby de dagar jag inte varit här!

Julgran på Gatwicks flygplats

Skogstroll på tåg med helgens signaturhalsduk runt hals och huvud

Kom tillbaka till Sverige och skådade glatt den första snön genom tågrutan

ALLA bebisar!

22 november 2015


Jag vaknade hos min vän ute i Aldgate, och tackade honom för gästvänligheten, innan jag gick därifrån. Hittade ett passande kafé på vägen för att äta frukost, och tog mig sedan till kyrkan. Snörde på mig det röda förklädet igen, och ställde mig redo i dörren med Rob. Snart öppnades portarna för marknadens sista dag, och mitt leende var (om än något tröttare den här dagen) återigen på plats. "Välkommen! That's two pounds, please, hope you enjoy the fair..!"

Vi hade faktiskt så mycket tryck inne i kaféet på dagen att Camilla bad mig att slussa ner besökarna till själva marknaden i ett par timmar. Kön till kaféet fyllde hela trappan upp till kyrksalen... Det var massvis med folk. Senare på kvällen fick jag också statistisk på att vi återigen slagit besöksrekord i år. Bara under torsdagen tog vi in över 2300 betalande besökare, vilket exkluderar alla barn under 13 år. Så nog hade vi folk där... Och ja, det blev ganska trångt.

När min värdfamilj kom på eftermiddagen gick det dock ganska bra att få plats uppe i kaféet. Jag hade kontaktat Värdföräldrarna innan jag åkte och meddelat att jag är i London igen, och att det vore trevligt att ses om de hade möjlighet. De kom förbi med barnen på eftermiddagen, och stannade i ett par timmar. Det var så kul att träffa dem igen! Noah är stor nu, han pratar engelska på rinnande vatten, men var ändå lite blyg. Blyg, och kanske framför allt distraherad - så många roliga saker att titta på! Han drack upp Mummy's tea, han petade på julblommorna som stod på borden, och han tjattrade om värmeljusen. Värdmamma frågade så snart vi satt oss om jag ville gosa lite med Annabelle, och hon fick inte tillbaka sin bebis förrän de skulle gå, några timmar senare.... Annabelle är tio månader nu, en stor och stadig bebis, och det gulligaste världen någonsin skådat. Hon satt bekvämt på min höft och räckte ut tungan mot mig och gjorde pruttljud. Enligt Värdmamma är hon i en fas nu när hon vill grabba tag i allting, och jag fick flera gånger flytta min kanelbulle bort från hennes långa armar. Efter att ha pratat en stund uppe i kaféet och hört och berättat vad som pågår i allas liv, tog vi en tur ner till marknaden. Noah gick förtjust i förväg, och drog Värdpappa efter sig. Ett par av mina kompisar, både från kyrkan och från kören, frågade förvånat när jag fått en bebis och undrade, på fullt allvar, om Annabelle var min. "Du har känt mig i två år, när var jag gravid under den tiden?" frågade jag med höjda ögonbryn. Jag säger då det.

Under tiden jag och Värdmamma gick omkring och pratade, möttes vi plötsligt av Lena och Rosie! Lena, som jag jobbade för min första tur i London, när jag tog hand om Rosie, som då var bara några månader! Hon är hela två och ett halvt år nu... Det var jättekul att stöta ihop med dem igen, som jag inte visste skulle komma dit. Jag fick tid att prata ett tag med Lena också, och fick en ny mailadress så att vi kan hålla kontakten lite bättre hädanefter.

Kören brukar alltid stänga marknaden genom att sjunga några sånger ur vår Luciarepertoar, och Carina sade att jag gärna får vara med, eftersom jag ju "kan allting". Yes! Så vi sjöng, Michael tackade alla som kommit, och marknaden stängdes så för det här året. Tack och adjö för den här gången!

Kören mitt uppe i en sång som visst krävde osäkra miner hos allihop

... Nja, inte riktigt. När vi fått ut alla besökare var det dags för allt efterarbete. Det innebär att vi måste plocka ner hela marknaden och ställa tillbaka allting så som det brukar vara. Det är ett noggrant arbete, där olika saker ska packas i olika lådor, alla stånd ska packas ner och de olika delarna ska läggas på olika ställen, för att efteråt när allt det är gjort, via en mänsklig kedja bäras ner i källaren där det ska packas in i ett rum, något som kräver ett precist system. Efteråt är man ganska trött. Jag, Kenneth, och Henrik höll ändå humöret uppe genom att sjunga lite. När vi till slut var mer eller mindre klara gick vi alla upp i Prästgården för en välförtjänt middag. Jag kunde förstås inte äta pyttipannan, men jag fick smörgås med stekt ägg. Däremot sade jag nej till snapsen, för jag var alldeles för trött. Efter ett tag kramade jag om vännerna, och tackade för den här helgen.

Mera marknad

21 november 2015

På morgonen tog jag adjö av pojkvännen för den här gången, som tog ett tåg tillbaka upp till Skottland. Det är inte särskilt roligt att behöva säga hej då hela tiden. Men jag hade åtminstone något att se fram emot och genast engagera mig i...


... För vi öppnade julmarknaden igen! Fullt med folk, mera glögg, mera pepparkakor, mera jul. Jag och Rob hade lika roligt som vanligt, och jag lärde också känna den nya säkerhetsvakten, Tom, mycket mer. Vid lite olika tillfällen under dagen gick någon av oss och hämtade tre glögglas, som vi sedan drack tillsammans under allmän gemytlighet. Antingen det, eller det vanliga kaoset med betalning och biljettförsäljning och information. Tom kommenterade retsamt att han tycker att det är festligt att jag "comes all the way from Sweden to London, in order to be more Swedish!" Eh, ja... Han har möjligen en poäng.

Folk nere i salen som totade runt på marknaden

På torsdagen serveras endast varmkorv till oss som hjälper till - nej tack, säger jag som vegetarian. Jag flörtade åt mig en vegetarisk ärtsoppa istället, som var himmelskt god. Ärtsoppeståndet står utanför dörren, så det blir inte speciellt långt att gå för mig. Dock tog jag förstås ändå rast för att sitta ner en stund och andas lite, mitt i allt det hektiska. Spenderade lunchrasten med Alex, som flyttat tillbaka till London nyligen, och vi uppdaterade varandra på vad som hänt det senaste halvåret. Förutom allt julkaos, med värme och glädje och förväntan, så är det min favoritsak med att vara tillbaka på svenska kyrkan - att jag får träffa alla mina vänner igen. Jag har saknat dem, alla som jobbar där (som jag, som du kanske minns, hängde med hela tiden) och det är jätteroligt att komma tillbaka och umgås en helg till.

Foto från en förvånansvärt lugn stund i kyrkkaféet - det är oftast bra mycket trängre

En lugn dag på Oxford Street (jo, faktiskt)

20 november 2015

Ah, sovmorgon. Bogdans alarm ringde och han gick upp för att gå till jobbet. "Honey? Are you having breakfast with me?" "Hnnnng?" Nej. Jag sov vidare.

När jag väl gick upp valde jag att ta en frisk promenad runt de närmaste gatorna. Hittade ett par olika småparker som jag gick igenom. Jag älskar småparker! Det är en av mina favoritsaker med London, att de har valt att fyllt några kvarter inte med stora byggnader, utan med gulliga parker. Soho Square är en av mina personliga favoriter.

Därefter tog jag mig till Oxford Street, av ett par olika anledningar:
a) ett av mina favorit-Costa ligger bakom Miss Selfridge och Urban Outfitters, och jag ville dit
b) Oxford Street, hur många snigelgående turister som än trängs där, är London och en del av mitt London
c) jag har aldrig något emot att spendera några timmar inne på Topshops flagship store, som ligger mitt på Oxford Street (faktiskt bredvid Miss Selfridge, så nära favoritkaféet!)

Jag har också upptäckt en ny sak med Oxford Street: om man har tid att ta sig tid, och flanera runt och bara promenera utan att stressa sönder, så är Oxford Street en riktigt trevlig gata i London att flanera runt på. Framför allt inför jul då de sätter upp de lysande bollarna i luften igen. Jag älskar högtidsdekorationer.

Känn myskänslan

Jag traskade runt inne på Topshop en stund, men hamnade hyfsat snart inne på Costa, där jag beställde ytterligare en tiramisu latte från högtidsmenyn. Inte världens nyttigaste, men om nom nom god. Jag satt i flera timmar och skrev dagbok, ett vanligt nöje även när jag bodde i London. Jag hade kunnat göra fler saker den här fredagen, då julmarknaden och kyrkan har stängt, men jag trivdes väldigt mycket med att bara chilla på ett av mina favoritställen större delen av dagen. Jag var ganska trött efter gårdagens långa marknadsjobb, och förrgårdagens långa resande. Anledningen till att kyrkan har stängt på fredagen är för att alla som hjälper till på marknaden inte ska dö av utmattning. Framför allt de som gör mer än jag, som bär alla leveranser, bygger upp alla stånd, och jobbar med julmarknaden i större utsträckning.

Tiramisu latte från Costa

Oxford Street på kvällen, visst är holiday-London fint?

Jag gick från Costa i gränslandet mellan eftermiddag och kväll, och promenerade tillbaka till hotellet - men kikade förstås in i några affärer här och där. Inne på ytterligare en favorit, Accessorize, hittade jag äntligen en ny plånbok. Min gamla som jag fått från Indien har gått sönder i ena sömmen, och jag har letat efter en ny ett tag. Jag älskar Accessorize, framför allt deras väskor, och deras plånböcker är lika söta och bra i kvalité. Hittade också ett par nya örhängen och en ny ear cuff i guld från Topshop (yes, jag kikade på dem, gick därifrån, och gick sedan tillbaka). Mycket nöjd med min lilla skörd.

När Bogdan kom tillbaka från jobbet gick vi ut för att äta på en pub som han blivit tipsad om, som låg i närheten av Piccadilly Circus. Det visade sig att det var mer av en klubb än en pub, med alldeles för hög musik för att kunna prata i normal samtalston. Jag tog med Bogdan till den spanska restaurang som jag besökt med familjen innan vi såg musikalen The Book of Mormon för ett par år sedan. Restaurangen Andalucia ligger precis i närheten, så det kändes som ett bra alternativ. Vi valde båda vegetariska alternativ, och drack sangria till. Maten var helt okej, kunde ha varit bättre, sangrian var jättegod. Efterrätterna var utsökta. Vad vi åt var mindre viktigt än sällskapet dock, jag är fortfarande överlycklig att vi haft möjlighet att ses igen innan nyår.

Spansk middag

PS. Varför skriver jag högtids- istället för jul-? Jag försöker vara inkluderande till alla som inte firar just julhögtiden. Högtid är mitt försök att översätta engelskan holiday, som fungerar bättre.

Tredje gången gillt

19 november 2015

Nu är det Jul (-marknad) igen!

Julståndet, innan marknaden öppnades

De senaste två åren har jag hjälpt till på Svenska Kyrkan i Londons julmarknad, något jag inte ville missa i år, vilket är anledningen till att jag flög över just för den här helgen. Första året jag hjälpte till råkade jag hamna i dörren med Rob, och vi utvecklade snart ett välfungerande system med biljettförsäljningen. Det blev så min främsta uppgift även förra året, och när jag kom till kyrkan idag (faktiskt som en av de första på plats) välkomnade mig Camilla och sade att de hoppades att jag ville stå där i år igen. YES! Jag och Rob har alltid jätteroligt i dörren.

Ljus- och Pappersstånden innan marknaden öppnades

Innan vi öppnade drog jag på mig det vanliga söta, röda förklädet, och lyssnade till Michael och Camillas info för alla som skulle hjälpa till. Första dagen är det alltid extra mycket folk, för ungdomar från svenska skolan kommer dit som volontärer. Annars är det det vanliga gänget, äldre damer i folkdräkter som vet precis i vilka försäljningsstånd de ska stå. Vi sjöng alla Bereden väg för Herran och gick sedan till våra olika stationer. Jag och Rob ställde oss vid dörren, och hade på en sekund startat upp samma system som föregående år. Jag håller biljetterna, tar betalt, ger pengarna till Rob som räknar ut och ger mig växeln, vilket jag ger till kunden tillsammans med biljetten. Det låter mer omständligt än vad det är, för vi gör det på bara några sekunder, och det fungerar bättre än om personen försöker ge Rob pengarna eller tar växeln därifrån. Dessutom brukar flera ha några frågor, så då hinner jag alltid svara på dem och förklara vart de kan gå. Systemet behövs dessutom, för hej, vad vi hade mycket att stå i! Kön tog inte slut förrän fem och en halv timme senare.

 Det är festligt att stå uppe i dörren, för man möter nästan alla, men man får egentligen inte se själva marknaden. Jag vet bara att det är en väldans massa folk, väldigt varmt, och trångt uppe i kaféet. Jag skulle dock inte vilja byta uppgift, för jag älskar verkligen att stå i dörren med Rob. Vi retas alltid på ett kul sätt, och lyckas också ta tid att prata och höra vad som hänt det senaste året. Som sagt, jag får säga hej till nästan alla... Dock var jag på lunch när Prinsessan Madeleine och Lillsessan Leonore kom dit. De spenderade ungefär två timmar på marknaden, gick och pratade med alla i de olika stånden, och Leonore dansade en stund till julsångerna som spelades på pianot nere i salen.

Glögg, julmarknadens främsta dryck, favorit hos mig och Rob

När marknaden stängde vid åtta tog jag trapporna upp till själva kyrksalen, som liksom alltid under julmarknaden är omgjord till kafé. Jag hade frågat Carina, som glatt lät mig vara med på kvällens körövning. De övar inför Luciasäsongen nu, något som sitter som rinnande vatten hos mig. Jag ska vara ärlig, jag kände mig ganska självgod när jag satt där och sjöng felfritt utantill, medan årets Luciaprojektare förvirrat läste noterna. Det var jätteroligt att sjunga med min kör igen! Jag saknar dem så fantastiskt mycket... Och jag kommer verkligen sakna att gå Lucia i år, från fjorton tåg förra året till inget alls i år... Känns inte helt bra. Jag fick åtminstone sjunga med dem ikväll, något jag har längtat efter i princip sedan jag flyttade från London. Och naturligtvis följde jag med till puben efteråt, you know, for old time's sake. Henrik bjöd generöst på en öl som han trodde att jag skulle tycka om, som också var god, men som jag förstås glömt namnet på.

Det var en jättebra, londoniskt hektisk dag, och jag stormtrivs verkligen med att vara tillbaka. Att komma tillbaka till hotellet och krypa upp bredvid Bogdan gjorde inte heller ont. Yay för julmarknadshelgen!

"Half a pint at the usual pub with the usual gang"

Vad jag saknat dig

18 november 2015

Helgens kompanjoner, min lilla gröna och en lagom stor favorit från Accessorize

Ah, den långa vägen tillbaka... Jag tog adjö av internatarna under frukosten, och traskade sedan med mitt lilla pick och pack till tågstationen. Skulle resa tre timmar söderut, men var tvungen att börja med en timme norrut, eftersom den avgången passade bäst med mina flygtider. Kan för övrigt nämna att mina tågbiljetter var bra mycket dyrare än mina flygbiljetter... På vägen ner till Kastrup satt jag med mobilen i hand och läste spänt nyheterna om evakueringen av flygplatsens terminal tre. Som tur var hade allt återgått till det normala när jag kom fram, det var bara någon pappskalle som valde att skämta om att han hade en bomb i sin väska... Kan vi inte alla komma överens om att några saker skämtar vi inte om? Idiot.

Jag flög ändå från terminal två, och det gick utan problem. Den här gången fick jag till och med ha min handväska utanför kabinväskan, tack easy jet! Jag läste förstrött tidningar på flyget. Är fantastiskt tacksam över hur van jag är att flyga och resa, det verkar så fruktansvärt tröttsamt och energislösande att oroa sig en massa. Jag är lyckligt lottad som haft möjlighet att lära mig hur flygplatser och flygresor fungerar sedan en tidig ålder.

Tågstationen King's Cross

Jag är också tacksam att jag vet att köpa en biljett in till stan med Southern trains, och inte Gatwick express. Visst, expressen tar bara en halvtimme för de stannar ingenstans på vägen, men den kostar väldigt mycket mer. Jag hade inte bråttom, utan satt lugnt på mitt tåg och åt en sallad från Marks & Spencer. Började sakta känna att jag var tillbaka i England... Vilket kom till sin spets när jag från Victoria tog tunnelbanan till King's Cross St Pancras. Jag kom ner i tunnelbanesystemet, tog ett djupt andetag, flinade som den galning jag är, och kände mig äntligen som hemma. Aah! Det luktar inte gott där, det är inte fräscht, det är trångt med massa människor och stillastående luft... Jag älskar det. Jag åkte nöjt tuben några stationer upp, och gick sedan till det Starbucks som jag vet ligger precis vid stationen. Glädjen över att kunna smaka någon av deras helgspecialer är stor. Jag beställde en tiramisu latte (och oj vad god den var, söt och varm och välkomnande på precis rätt sätt efter en lång resa), och satt sedan vid ett litet bord och väntade i ytterligare några timmar.

Ytterligare några timmar senare gick jag tillbaka till King's Cross, och kunde snart kasta armarna om Bogdan, som kom med ett tåg ner från Skottland. Han ska jobba ett par dagar på Londonkontoret, vilket ger oss möjlighet att träffas igen. Vi tog en taxi till hotellet, och jag tittade förtjust på allt julpynt som glänste i receptionen. Imorgon lovar väldigt mycket mer jul...

Tisdagsmys

17 november 2015 

Tisdag = bra dag. Åtminstone idag. Jag hann i god tid till frukosten, vilket alltid är en seger, jag var till och med först på plats inför första lektionen. Eftersom jag får göra vad jag vill under den timmen satt jag och fixade väsentliga saker, som att betala hyran och skriva ut mina boardingkort till flyget imorgon. Smidigt att kunna göra det på skoltid.

Imorgon ska jag flyga till London igen, vilket jag pratade lite om med min amerikanske mattelärare. Han nickade gillande och sade att det ju blir ett perfekt sätt att ladda batterierna. Han avslutade konversationen med det extremamerikanska "Good deal!", nickade igen, och gick iväg. Min amerikanske mattelärare är en väldigt trevlig och underhållande person.

Efter middagen firade vi två av internatarna som fyllt år, i A-husets mycket mysigare kök. Frida och Karin hade bakat kladdkakor och vispat grädde, samt fixat kaffe. Det sistnämnda var jag extra tacksam för, för trots min lilla tupplur innan middagen var jag brutalt trött. Men jag var förstås tvungen att stanna uppe, inte bara för att packa, utan också för att tillsammans med pojkspolingarna se Sverige vinna över Danmark.

Happy Birthday-banér

Vi är alla fotbollsfans

Godnatt!

Supermåndag

16 november 2015

Jag har jättesvårt att gå upp den här tiden på året - det är så mörkt och kallt och ogästvänligt? Det är så underbart varmt och gosigt och skönt i min säng? Jag vill inte resa på mig? Det här har resulterat i att jag måste stressa iväg, så nu har jag ställt mina alarm ännu tidigare på morgonen. Och det funkar! Går fortfarande inte upp förrän en halvtimme senare, men nu har jag den tiden att ligga och debattera uppstigning. Jag har överlistat mig själv.

Vi jobbar med Barnkonventionen på inriktningen, och jag satt idag och skrev det föredrag som jag ska ge i slutet av terminen. Riktigt nöjd faktiskt, och när jag lade fram det för min lärare blev han eld och lågor. Nästan bokstavligt talat, teaterlärare tenderar ju att vara lite överdramatiska. Det känns väldigt kul att han gillar mina argument och mitt sätt att tänka, och jag tror att jag kommer att vara riktigt stolt över mitt arbete. Framför allt skönt att jag får jobba själv, så att jag verkligen kan lägga ribban högt och göra ett arbete på min nivå.

Efter skolan satt jag med internatarna en lång stund under fikat. Spelade kort och gosade. Slet mig från det efter ett tag när jag lyckades övertala mig själv att gå och tvätta, och drog sedan på mig varma träningskläder och traskade ut i skogen. Tog en timmes promenad med soundtracket till musikalen Made In Dagenham i öronen. Det var så längesedan jag lyssnade på det nu, kul att återuppleva musikalbesöket från i våras!

Jag gick till kören ikväll igen, efter ungefär en månads frånvaro. Jag har varit borta så många måndagar, pga lov och resor osv. Det var riktigt roligt den första timmen att sjunga ordentligt igen! Den andra timmen blev jag ganska trött, men det var fortfarande kul. Framför allt ser jag fram emot att träffa min kör i London igen senare i veckan, jag saknar dem fortfarande, och våra sånger och stämmor! Kom hem och gjorde pojkarna sällskap i uppehållsrummet, och tittade på matchen Irland-Bosnien Hercegovina. Jag har varit på riktigt bra humör hela dagen, och det var ett passande, lagom engagerat avslut med mina mysar.

Testade dessutom en något mer i mitten bena och det naturliga, raka håret... Rätt okej ändå?

Tittar aldrig på fotboll ensam, men gillar att göra det i grupp med andra

Superlördag

14 november 2015

Har inte haft särskilt mycket att förtälja från den gångna veckan - har gått i skolan, hängt med polarna på internatet, och bara haft vanliga dagar. Inget festligt med andra ord. Den här lördagen däremot, massa att berätta!

Jag följde med pappa till simhallen på morgonen, som jag brukade göra för flera år sedan. Det var nu evigheter sedan jag simmade, men jag älskar det fortfarande! Minns tekniken från högskoleåren när jag faktiskt tränade simning, men hej, vad ovan kroppen var. Det var ändå fantastiskt att simma igen, jag har verkligen saknat det. När vi kom hem blev det en förmiddagsfrukost, och jag satt nöjt med det senaste numret från SOLO och en kopp te. En morgon som inte går att klaga på, med andra ord.

Jag fick i uppdrag att göra en favorit i repris, och baka två nya mascarponetårtor. Till kvällen kom nämligen vänner på middag. Superb förrätt, smarrig, grekiskinspirerad huvudrätt, och så tårta och kaffe på det. Det var en jättetrevlig kväll, som varade långt in på natten. Till sist var det bara jag, mamma, pappa, och Jonathan kvar, som dukade undan all disk. Här är en teori: väldigt mycket disk = väldigt bra kväll!

Dubblade receptet... 8 dl är inte lite vispgrädde, gudars!

Förrättsdukning

Fars dag (tårtrecept)

7 november 2015

Okej, så fars dag är inte förrän imorgon, men jag åker ju alltid tåg halva söndagen, så vi firade det hemma idag istället. Jag provade ett nytt tårtrecept, något modifierat förstås. Succé! Och jag har lärt mig det utantill, eftersom jag skrev kopior till både mamma och farmor. Ett superenkelt recept dessutom, delar det här med om någon är intresserad:

Mascarponetårta med digestivebotten

Botten: smält 50 g smör och 50-100 g mörk choklad. Blanda med 150 g smulade digestivekex. Tryck ut i form med löstagbar kant, grädda 8-10 min på 200 grader C. Låt svalna. 

Krämfyllning: vispa 4 dl grädde till hårt skum. Vispa 1,25 dl strösocker och 2 äggulor pösigt. Blanda ner 250 g mascarponeost. Vänd ner vispgrädden i äggblandningen. Fyll formen, ställ att stelna i frysen. 

Servera gärna med färsk passionsfrukt eller bär, något syrligt för att bryta av mot det söta! 

Till pappa köpte jag ett gäng kaktusar, som jag planterade om i en finare kruka och fyllde med stenar. Jag vidhåller att kaktusar är en fantastisk present, även om resten av världens befolkning inte tycks hålla med mig. Tror dock att pappa gillade dem, så allt gott.

Inte ett mästerverk av en florist kanske, men rätt okej ändå

Resan hem, del 2

3 november 2015

Utvilad och något mindre förkylningsförlamad, tog jag bussen till tågstationen, sedan tåg nummer ett, och slutligen tåg nummer två.

Busschauffören på första sträckan var supertrevlig och kunde utlösa hela min biljett, vilket hjälpte mig att inte stressa. Första tåget var aningen händelselöst. Stod på stationen en halvtimme i väntan på tåg nummer två och kontemplerade novemberhösten som infunnit sig i Småland, och som gör att man väldigt gärna stannar inomhus. På tåg nummer två satt jag inklämd med en massa andra resenärer runt omkring mig, som ständigt byttes ut. En storvuxen man som pillade på sin telefon. Han hade sin facebook på arabiska, om jag kunde tyda det rätt. En barnfamilj med tre döttrar, varav en var väldigt fascinerad av min vattenflaska. Efter att ha kontrollerat att korken var ordentligt fastsatt lät jag henne leka lite med den. Så snart hon fått undersöka den själv drog hon slutsatsen att den nog inte var så rolig ändå, och tittade uttråkat ut genom fönstret resten av resan. Hennes mamma ursäktade på knagglig engelska dotterns beteende, vilket jag viftade bort. Hon hade inget att be om ursäkt för. Efter dem kom en ung pappa med en gullig bebis i famnen, en bebis som var inlindad i en fluffig dräkt med söta öron på luvan. Bebisen sprattlade glatt i början av resan, men hade när de klev av somnat och snarkade tyst i pappans famn. Flertalet andra gick på och gick av under tiden jag satt där, vilket bjöd på mången chans att folkskåda. Jag tycker om att titta på människor, det finns alltid någonting att se på hos alla.

Satt också och skrev på tåget, filade på årets nanowrimo-projekt, Nya Antika Legender. Kladdar som en kråka, men det bryr jag mig inte om. Har roligt med att hitta på egna grekiska hjältars äventyr.

När jag äntligen kom fram till Vimmerby, något försenad, var det efter lunch. Jag kånkade min kabinväska, som egentligen inte borde varit särskilt tung, kändes väldigt tung, uppför den långa backen till affären. Sedan kånkade jag den vidare uppför nästa, ännu längre backe, till skolan. Gick genast ner i köket och slängde in en mikrofärdig mathistoria, och sade hej till några internatare. Dave kom förbi och kommenterade att han inte sett mig på ett par dagar. "Jag kom precis från Skottland," pustade jag till förklaring. Efter en snabb dusch och en ännu snabbare lunch hann jag precis springa in till min sista lektion för dagen, religion, och dagen följde sin vanliga gång en liten stund. Sedan gick jag tillbaka till mitt rum för att packa upp och ta en lång tupplur. Dagen kan få återgå till sin vanliga ordning, på riktigt, först imorgon.

Resan hem, del 1

2 november 2015 

Eller, "Jag är den mest hatade personen på det här flyget".

Tidig morgon. Dimma. Trafikköer på bron. Bogdan skjutsade mig ändå snällt och utan att klaga till flygplatsen, där jag efter en längre kram till pojkvännen fick virra mig iväg i jakt på security och rätt gate. Jag lyckades hitta frukost på vägen, och gick vidare med en pappersmugg i hand. Genom kontrollerna och lång kö för att gå på planet, och sedan knö omkring och boxas lite om utrymme med de andra passagerarna. Alla verkade resa med en kabinväska så det var snålt om plats för bagaget, men jag lyckades trycka in min illgröna kompis ovanför huvudet på en annan trött resenär. Sedan tog jag min plats, och blev snart den mest hatade personen på flyget.

Jag skulle också ha hatat mig. Jag försökte sova, men det var svårt. Min förkylning, som legat och lurat i några dagar, valde nämligen den här tidpunkten att bryta ut ordentligt. Ingen vill sitta bredvid den som är förkyld på publik transport. Och tro mig, ingen vill vara den förkylda personen på publik transport heller. Jag försökte att inte nysa högljutt, jag försökte att inte snyta mig alltför ofta, och jag hoppades att ingen mådde illa av mina handsprit. Mer kunde jag inte göra, än att gömma mig under min jacka och halvslumra till min musik.

När vi fick gå av var jag en av de första ut ur planet, för att göra lidandet så kort som möjligt för de andra resenärerna. Jag marscherade iväg genom säkerhetskontrollen och vidare den långa sträckan från EasyJets längst-bort-på-hela-flygplatsen gate, tillbaka till civilisationen med badrum och restauranger. Kontrollerade tågtiderna, och satte mig ner för att andas och äta lunch. När det var avklarat berättade SJ roliga nyheter för mig - alla tåg till Vimmerby var antingen slutsålda, eller uppe i en tusenkronig prislapp. Ehehehe, va? Och nej tack. Jag ringde min lärare och förklarade att jag skulle bli frånvarande en halv dag till, eftersom jag bara kunde ta mig halvvägs hem idag. Sedan åkte jag tåg till Trollskogen. Kraschade hemma hos mina föräldrar för natten, med planen att fortsätta resan upp till Vimmerby och skolan imorgon.

Det är roligt att resa omkring.

Faktiska Edinburgh

1 november 2015

Den här morgonen sade jag och Bogdan tack och adjö till det mysiga Kinnettles Castle, och den trevliga servicepersonalen som jobbade där. Skottland bjöd till allas förvåning på strålande solsken, och vi åkte istället till dess huvudstad, Edinburgh.

Adjö, Kinnettles Castle, och tack för den här gången ♥

Där gick vi den långa, gemytliga Princes Street fram, för att ta oss till ett kafé där vi mötte upp med Bogdans vänner, Timmy och Rebecca. Vi fikade en stund med dem, och promenerade sedan vidare upp till det "historiska Edinburgh" och slottet, för att därifrån gå nerför den långa backen, The Royal Mile, i Edinburghs Old Town. Jag kände igen mig från när jag var där som yngre, men inte allting. Vi tog en sväng förbi huvudbyggnaden av Edinburghs universitet, som är arkitektur att beundra, och hittade sedan till en fantastiskt trevlig italiensk restaurang. Jag vet, jag äter alltid på italienska restauranger, om jag kan. Jag älskar det italienska köket. Kvällens middag serverades dessutom av en italiensk servitör som också talade mycket på italienska, och Bogdan och jag njöt av riktigt välgjord pasta, innan vi senare ute i den mörka kvällen hittade en taxichaufför som körde oss hem.

Edinburgh Old Town, ena änden av The Royal Mile

Förrättscocktails och förrätter, le om nom nom ♥

Dubbelt upp slott

31 oktober 2015

Vi kan ju säga så här: det gör inte ont att vakna i en kejsarstor säng, i ett vackert rum på ett slott, med ett dimmigt, skotskt landskap utbrett utanför fönstret. Det gör inte heller något att sedan gå in i det stora, fräscha badrummet och senare gå ner till matsalen för att serveras en blandning av typisk skotsk och kontinental frukost. En frukost som för övrigt var så fantastiskt god att jag glömde bort att fotografera den för dina ögon... Men jag kan nöjt berätta att jag aldrig ätit godare äggröra, som dessutom var toppad med strimlad lax! En underbar start på dagen.

Den traditionella toasten med de söta små marmeladburkarna och teet kom jag mig faktiskt för att fota, med vägen upp till slottet som synes genom fönstret

 Vi hörde oss för lite om vad som fanns att göra i närheten, vilket inte var särskilt mycket, men en sak fångade genast vårat intresse. En kort biltur bort låg nämligen det historiska Glamis Castle (uttalas glamms), så dit åkte vi. När vi kom fram möttes vi av ett enormt slott i röda toner, och utanför dansade äldre farbröder i någon typ av folkdansdräkt en rytmisk dans med käppar. De hade en hovnarr med sig som fullkomligt misslyckades med att trumma i takt - det var ett festligt välkomnande och definitivt god underhållning. Efter att ha tittat på "the dance with the sticks!" ett tag tog jag och Bogdan en promenad runt på ägorna, och sade hej till ett gäng söta kor. Längre bort skymtade de typiska highland cattles, men vi behövde skynda oss tillbaka till slottet för att hinna med en guidad tur.

En del av det magnifika Glamis Castle

Söta kossor

Glamis Castle tillhör familjen Lyon, och har gjort så sedan 1300-talet. Delar av slottet är fortfarande i bruk av familjen, som utför sina "lordliga arbetsuppgifter", något vår guide verkade lite förbryllad av själv och inte gick in vidare på. Elizabeth the Queen Mother besökte ofta slottet som liten, och där fanns flera gamla målningar på henne som barn. Princess Margaret föddes på slottet, och är den första ur den brittiska kungafamiljen på flera hundra år att födas i Skottland, något guiden var märkbart stolt över. Glamis Castle är  också den plats som Shakespeare valt att förlägga sin handling ur MacBeth till, trots att pjäsen utspelar sig ungefär trehundra år innan slottet faktiskt byggdes. Vi hade en väldigt engagerad guide som förde oss genom flera rum på en timmes rundtur. Hon berättade om spöket Den Grå Damen, som ofta ses sitta i familjens kapell, och jag sprang faktiskt in i ett spöke i ett annat rum. Spöket, vitsminkad och klädd i en gammalmodig klänning, ställde sig bredvid mig och stirrade intensivt på mig en lång stund. För att det inte skulle bli alltför pinsamt vände jag mig till henne och hälsade artigt. Spöket fortsatte stirra och gick sedan iväg. Slottet höll även en Halloweeninspirerad rundtur för barn, så då och då hörde vi förskräcka skrik från andra delar av slottet.

Glamis Castle och tillhörande slottsträdgårdar bakom en vackert utbredd murgröna

Med en snar solnedgång i bakgrunden

När vi kom tillbaka till "vårt" slott tog vi en tur runt deras ägor, och gjorde oss sedan i ordning för kvällens middag. Anledningen till att vi spenderade helgen på ett slott var inte bara för att det ju är ett förträffligt sätt att spendera en helg i Skottland på. Bogdan och jag har nu varit tillsammans i över ett halvår, och det ville vi fira lite smått. Vi sågs inte på vår faktiskt milstolpsdag, men ett par veckor senare gjorde ju ingenting. Så vi firade vårt blomstrande förhållande med en underbar middag på ett lika underbart slott. Återigen var maten så smarrig, och jag så upptagen med att faktiskt umgås med min pojkvän, att jag glömde ta kort på den. Den var också så mättande att jag nästan inte orkade min dessert, en ljuvlig sticky toffee pudding... Nästan, det gick till slut.

Lilla Edinburgh

30 oktober 2015 

Spenderade större delen av gårdagen på olika transporter, massa tåg och väntan och flyg och så vidare. Avslutar höstlovet i Skottland hos Bogdan, se, vilket jag sett fram emot länge! Det var flera år sedan jag besökte Edinburgh sist, och det skadar ju ingen att traska runt på de kullerstensbelagda gatorna...

Idag fick jag dessutom chansen att underhålla mig själv i den förort som Bogdan bor i, eftersom han som den ansvarsfulle man han är, åkte till jobbet. Jag hittade en vacker och mytisk park, som bjöd på extra atmosfär i och med det milda, skotska regnet. Jag klättrade nerför slippriga stentrappor, besökte William Wallace's Well, och sade hej till fjorton grå ekorrar.

Sagolika trappsteg

Frihetskämpen William Wallaces brunn

Färgglad promenad

Sedan gick jag ut från parken, och in till stadens centrum. Förorten till Edinburgh är väldigt lik Edinburgh. Jag hittade en galleria där jag åt lunch, och gick sedan och gladdes åt utbudet i brittiska affärer. Jag sörjde även utbudet i svenska affärer... Till och med H&M, som ju är svenskt från början, har mycket roligare plagg och smycken om man besöker dem utomlands. Känns inte helt rättvist. Jag är dock äntligen i ett land som har Starbucks igen, så jag såg till att köpa en PSL innan de försvinner igen från menyn. Deras kända pumpkin spice latte kanske inte är en superhappening för andra, men jag tycker om dem, och nu var det ju trots allt ett år sedan sist. Jag tog en lång promenad tillbaka till Bogdans lägenhet och lyssnade vidare på Percy Jacksons förträffligt underhållande återberättande av de gamla grekiska sagorna, i Rick Riordans Greek Heroes. 

Vackra blommor utanför en kyrka

Lilla Edinburgh och massa folk som inte brydde sig om det lätta regnet (antagligen vana skottar)

Tågbro och trafik och lite skotsk utsikt över en småstad

Köpte ett par guldlöv att ha i håret, väldigt à la Antiken

När Bogdan kom hem på kvällen åt vi en snabb middag, och packade sedan in oss i bilen igen. Jag hade fått strikta order om att inte packa upp, eftersom vi skulle någon annanstans. På frågan om jag möjligen skulle få veta vart fick jag ett bestämt nej till svar. Vi lyssnade på festliga sånger för att muntra upp den en timmes långa bilturen ute i det alltmer skymmande mörkret, och körde till slut upp framför.... ETT SLOTT. Ett litet men fantastiskt fint slott i grå sten som låg i en kulle en bit ovanför vägen, upplyst av lampor. Mitt förvånade guldfiskgap ersattes snart av ett enormt leende när jag förstod att vi skulle bo två nätter i Storbritanniens största hotellrum på Kinnettles Castle. Maken till bättre överraskning får man leta efter, va?