Fram och tillbaka och sådär

14 Oktober 2013

Idag skulle jag ta Rosie till doktorn, så att hon kunde få en spruta. Det innebar en tur via tuben till Canary Wharf, för att sedan därifrån ta the DLR. Jag traskade glatt fram och hittade rätt väg, vilket gjorde mig glad. Att gå av och på tågen gick bara bra, och jag stod nöjd på tåget stationen innan vår och tänkte glatt att "The DLR funkar ju väldigt bra!" Tåget saktade in och stannade på vår station, jag tryckte på knappen för att öppna dörren... Och tryckte på knappen... Och tryckte igen... Och tåget startade igen och rullade vidare. WTH?! Jag hade talat för tidigt. Skrattat och vinkat och ropat hej bara för att ramla i ån. Istället fick jag gå av på nästa station, och när jag väl kom fram till doktorn kunde de inte längre ta emot oss. Så det var ju en fantastisk resa. Jag lyckades i alla fall boka en ny tid, och Rosie slapp ju gråta över att bli stucken med en nål i armen.

Efter en sväng runt kontoret för lunch och en promenad genom Southwark Park, gick jag bort till London Bridge och hittade ett Starbucks. Det var lite råkallt hela dagen, så jag köpte deras underbara varma choklad med vanilj och slog mig ned vid ett bord där en annan kvinna redan satt. Hon var väldigt trevlig, och vi pratade en stund, så ytterligare poäng till mig för att ha umgåtts med ännu en brittisk person! Woho!

Sedan hände den här roliga karusellen när Johanna och jag skulle åka hem: vi hade åkt en station när jag började leta efter mitt läppglans i min väska, och då upptäckte jag att jag glömt min mobil på kontoret. Så vi hoppade av, jag åkte tillbaka, och i helt orelaterade nyheter så regnade det kraftigt, jag gick raka vägen till Rosies barnvagn, plockade upp min mobil, vinkade hejdå, och åkte tillbaka till London Bridge. Där skulle Johanna och jag på ett nytt tåg, och det är ju alltid väldigt roligt att göra, sådär i rusningstid. Vi stod nästan längst bak och försökte tränga oss in i en redan fullsmockad vagn, så som man gör. Dörrarna stängdes. Med Johanna på tåget, och mig fortfarande på perrongen. På nästa station väntade Johanna och hoppade på mitt tåg. Värsta festen nere under London, gotta tell you.

Till slut kom vi i alla fall hem, och storhandlade inför veckan i Hammersmith. Jag tog äntligen också tag i mitt liv och gick in på Primark för att köpa två nya pyjamasar, något jag planerat sedan vi flyttade hit. Jag är mycket nöjd med de mjuka blommiga plaggen jag hädanefter alltid kommer att gå runt i så snart jag är hemma.

 Det kanske inte ser ut som en jättefantastisk måltid. Men det är det godaste i hela världen. Jag har verkligen saknat sån här mat. Det är bara stekt lax. Och stekt sparris. Och keso. (Och en icke stimulerande fisksås som jag ignorerade...) Men det är fisk, och grönsaker, och det är i princip lika med lycka.