Ugh, måndag

28 september 2015

I vanliga fall tycker jag om måndagar.

I natt vaknade jag, och var trött hela dagen. Tröttheten ackompanjerades av en riktigt dryg huvudvärk, som gjorde skolarbetet jobbigt att fokusera på. Jag satt och längtade efter min säng under sista lektionen. Så snart vi fick gå gick jag faktiskt hem, tog ett par huvudvärkstabletter, och gick och lade mig. Min hjärna ville nog ha sömn, för jag sov i hela två timmar.

Inte helt pigg

När jag vaknade tog jag en promenad, vilket hjälpte, en dusch, vilket också hjälpte, men inte hela vägen. Jag var i en liten funk, och kände inte alls att jag orkade med. Därför skickade jag ett sms till min nye körledare och meddelade om min stundande frånvaro från övningen ikväll, men lovade att komma nästa gång, när hela kören ska sjunga tillsammans. Det känns surt, men jag avgjorde att en mindre fokuserad kväll var, förvisso tråkigare, men det bättre alternativet. Jag tog ytterligare en promenad, ut i mörka kvällen, och när jag kom tillbaka var huvudvärken äntligen helt borta!

På bra humör igen! Woho, får åtminstone sluta måndagen på rätt sätt ☻

Bittersweet

27 september 2015

Efter en frukost bestående av min specialitet, avocadotoast och te, hoppade Bogdan och jag in i bilen igen, och Bogdan sade hejdå till Vimmerby. Vi körde upp till Linköping och hälsade på min bror, och fick se hur lägenheten nu ser ut. Bord har kommit, han har hunnit packa upp en del, det ser superbra ut. Pojkarna slog sina kloka huvuden ihop över avancerad matte, och jag passade på att gosa in mig i soffan.

Snart kom mamma och pappa, som var på väg ner från Stockholm. Pappa, till ingens förvåning, sprang Lidingöloppet i helgen, med gott resultat. Vi hade bestämt att mötas hos Jonathan och sedan äta lunch tillsammans. Det passade bra eftersom de var på väg ner, och Bogdan flyger från Linköping. Vi umgicks ett tag och fixade med gardiner hos Jonathan (strykning och uppsättning osv), innan vi hittade en restaurang. Vi hamnade på Hamlet, som hade väldigt trevlig inredning, och ganska okej mat. Inte spektakulär, men sällskapet gjorde det hela desto bättre. Kul att kunna genomföra gemensam lunch sådär när alla i vanliga fall är på hela olika ställen.

Sedan blev det dags att ta adjö av både bror och pojkvän, Jonathan skulle hem och engagera sig i mer matte, och Bogdan skulle komma att upptäcka att Linköping flygplats är minimal och ganska tråkig att spendera ett par timmar på. Jag fick skjuts med mina föräldrar tillbaka till Vimmerby. Bytte från mina klassiska mockaboots till gympaskorna, och traskade ut i skogen. När jag kom tillbaka, full av energi, passade jag på att städa mitt rum igen, och kunde sedan nöjt ta fram resterna från gårdagens middag som Bogdan fixat... (Han skämmer inte alls bort mig. Jag kan bara inte laga mat. Jag diskar istället). Allt som allt, en allmänt fantastisk helg.

Målilla Älgpark

26 september 2015

Innan han kom hit surfade Bogdan runt på TripAdvisor och letade efter saker att göra, här ute i ingenstans. Han hittade en älgpark, och var sedan uppspelt som ett litet barn på julafton när vi pratade om det på Skajp. Jag har alltid varit fascinerad av älgar, och har bara sett två stycken i verkligheten, från tågfönstret. Så idag åkte vi till Målilla, och besökte deras fantastiskt fina älgpark - vi fick mata och klappa dem, och hälsade också på deras gosglada getter. Det var en festlig upplevelse, och väl värt ett besök! Jag kan nu dessutom bekräfta att jag har hört en älg sjunga, och det låter... Otroligt korkat, om jag ska vara ärlig. En yngre älg bröt ut i bröl när vi matade den, och det var så oväntat att Bogdan först frågade om det var jag som gjorde ljudet.

Ut i skogen, till älgen!

Den sjungande älgen, glad i färska löv

Om nom nom

Erkänn att de ser lite lika ut? #älgkonversation

Getterna var också fantastiskt pepp på löv! 

"Ta det lugnt, det räcker till alla!"

Sötaste fotot någonsin

Den lilla geten ville gärna smaka Bogdans tröja

Och var lika intresserad av min halsduk

Fredagsnöjen

25 september 2015

Bogdan och jag vaknade upp till ett soligt och härligt Vimmerby, så efter frukost begav vi oss iväg till centrum, för att ta en lång promenad genom byn. Jag traskade på i god tro att jag kunde vägen, men till slut drog Bogdan fram google maps och förkunnade att vi gick i helt fel riktning. Jag ville ta med honom till den fantastiskt vackra kyrkogården, och med kartans hjälp hittade vi dit. Jag älskar att promenera i kyrkogårdar, framför allt en morgon som denna, lugn och stilla, med daggen glittrande i solljuset. Vi träffade dessutom ett par tanter som rastade sina übergulliga, fluffiga, vita hundar, och hälsade på dem.

Minneslunden har en söt bro med tillhörande vatten

Därefter fick jag ta mig till klassrummet igen, för dagens enda lektion, naturkunskap. Vi diskuterade evolutionen och gick igenom "vad vetenskap är". Inte speciellt stimulerande, men trots allt ett roligt ämne.

På kvällen använde vi oss av TripAdvisor för att hitta en passande restaurang, och appen gav resultat! Vi bokade bord på Brygghuset, en jättemysig restaurang i varm och rustik pubkänsla. Under den här helgen har de en italiensk specialmeny med fyra rätter, som vi genast fattade tycke för. Bruschetta följdes av pasta med svampsås, en laxhuvudrätt, och efterrätterna tiramisu och vaniljpannacotta. Det var supergod mat, och Brygghuset kan vi båda varmt rekommendera! Dessutom känns det fint att kunna avsluta veckan med en underbar dejt som inte förs över Skajp.

Bruschetta med tomat, pinjenötter, och guacamole

Pojkvänsbesök

24 september 2015

Det var en gång en flicka som vaknade i sin säng, utvilad och glad, och hon såg mycket fram emot dagen. Hon bodde på sin skola, och dagen gick, fylld med lektioner. Hon läste matte, fick tid att sitta och skriva, och åt lunch. Hon läste romaner, och väntade. Väntade, och väntade. Till slut, festligt nog i god tajming när lärarinnan sade "ta ett stycke luft", vibrerade hennes telefon, och flickan skyndade sig ut. Utanför porten till skolan stod pojken, och hon sprang och mötte honom med ett stort leende på läpparna. Äntligen var han här!

Japp, idag har jag fått besök av Bogdan, som tagit en minisemester och lyckats ta sig ut i ingenstans Vimmerby där jag bor. Jag hälsade honom välkommen efter lunch, och hade precis installerat honom i mitt internatrum när brandlarmet gick. Igen? Ja. Vi gick ut till samlingsplatsen, och fick vet att det var en planerad övning. Rektorn sade några ord, sedan gick jag tillbaka till min lektion, efter att ha lämnat mina nycklar till Bogdan så att han kunde gå in på mitt rum igen och försöka ta igen sig efter den långa resan. (Han gick upp vid halv tre i natt. Galet).

Vi har inte gjort något speciellt idag, med tanke på att jag hade ett flertal lektioner. Vi åt på skolan, och tittade ikväll på det avsnitt av Landgång som spelades in i Ulrika Eleonora när jag bodde i London! Det var roligt att se alla igen, om än med en släng saknad. Jag slipper åtminstone sakna Bogdan just nu, för han stannar hos mig hela helgen!

Onkel Onsdag

23 september 2015

Two roads diverged in a wood, and I—

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference.

- Robert Frost 

Jag begav mig ut i skogen igen, den här gången tidigt på eftermiddagen, för att fånga ljuset. Jag mötte en vaksam ekorre. Jag jämförde storlek på svampar. Jag hittade massvis med mogna blåbär! Jag njöt av att vara i skogen på dagen.

STOR svamp

liten svamp

I övrigt har jag haft en mycket produktiv dag. Min långa håltimma ägnade jag åt att tvätta och städa. Jag tog till och med ett engagerat varv i köket och vardagsrummet, eftersom flertalet internatare här inte har förstått miraklet som stavas diskmaskin. Eller fenomenet soptunna. Jag kom tillbaka efter min promenad och gjorde yoga- och styrkeövningar, som jag avslutade med meditation. Det börjar så sakteliga bli en vana, och det gör mig stolt. Det kanske låter tråkigt, men jag tycker om rutiner. Rutin har det också blivit att avsluta dagen med en kopp te, Skajp, något serieavsnitt, och sedan någon timmes läsning. Ikväll har jag fortsatt med sjunde säsongen av MasterChef Australia, jag dricker mitt nya favoritte Vanilla Caramel (Lipton), och senare blir det att läsa senaste numret av SOLO och få lite bättre koll på höstens trender!

Mörkret faller snabbt

22 september 2015

Ikväll, då det fortfarande var ljust, drog jag på mig gympadojor och träningströja, och stegade med gott mod iväg mot skogen. För ett tag sedan gick jag till Turistbyrån, och fick en karta som ringade in det elljusspår som ligger nära skolan. Jag behövde inte gå långt innan jag fann det.

Jag behövde heller inte gå långt innan mörkret föll. Snabbt. Jag hann inte gå långt, men jag hann gå ifrån elljusspåret och in på mindre stigar i skogen. En skog som jag aldrig någonsin varit i tidigare. Bruset från de få bilarna på vägen försvann. Klapprandet från den häst jag sett försvann. Ljudet av andra människors prat dog bort. Kvar var bara jag, och skogen. Eller snarare, kvar var bara jag, ensam och vilse i den mörka skogen.

Jag älskar skogen. Jag älskar att gå omkring i ordentlig, svensk skogsmiljö. Det känns som att komma tillbaka till mina rötter, och jag kan andas och tänka och trivas utan ansträngning. Jag älskar äventyret med att upptäcka nya stigar. Jag älskar att ta mig genom terrängen, upp och nerför kullar, undvika att trampa ner i träsk och lera. Fascineras över hur vackert det är. Skogen brukar vara min trygghet.

När vi blir rädda för mörkret, är vi egentligen aldrig rädda för att det blir mörkt. Vi blir oroliga och skrämda över vad som nu skulle kunna lura inom det. Saknaden av andra människor är en saknad av trygghet. Saknaden av ljud ger fantasin spelrum, och vi hör demoner som inte är där. Jag har alltid känt mig trygg och säker i skogen, även när jag är ensam. Som liten lärde jag mig hur jag kunde överleva ute, jag kan namn på växter och djur, jag har ett bra lokalsinne och vet i vilken riktning jag går. Jag är inte rädd för mörkret. Jag älskar äventyret.


När jag gick där, och det blev allt mörkare och tystare, kunde jag inte låta bli att gå igenom helt andra överlevnadstekniker. Jag hade inga hörlurar med mig, jag vet att jag kan sparkas hårt, jag kan springa vant i skogen, och jag visste i vilken riktning jag borde ta mig. En välriktad knäspark kan göra underverk, liksom klösande naglar, eller en kraftfull armbåge.

Kvinnor är inte säkra någonstans, och det gör mig ledsen att jag känner mig tvungen att gå igenom olika metoder för självförsvar när jag är ute och försöker njuta av naturen. Alldeles för många kommer inte hem efter att helt enkelt ha gått ut genom dörren, och hittas sedan mördade av ingen anledning alls. Det borde inte vara så. Samhället borde inte behöva förklara för kvinnor att de måste kunna försvara sig. Samhället borde egentligen inte behöva säga till folk att inte mörda varandra, men det är ändå den meningen som ska höras mer. Inte "se till att du någonting någonting" eller "se till att du inte någonting någonting" som en förmaning till det potentiella offret, utan "skada inte andra människor" till den potentiella mördaren. Jag är trött på att det fortfarande läggs så mycket felaktigt fokus på offret. Och jag är trött på att behöva gå igenom självförsvarstekniker så snart jag går ut.

Enkel söndag

20 september 2015

Söndagen passerade utan större saker att kommentera. Jag lagade till världens lataste måltid, och tog en promenad i skymningen. Det är ganska gulligt här.

Snabbnudlar med räksmak, panfried/chargrilled veg, och massvis med sojasås i botten

Skåda den fantastiska regnbågen som mötte mig när jag klev utanför dörrn!

Välkommen, osv

Latdag

19 september 2015

Jag satt uppe och lyssnade på och diskuterade musik med ett par internatare till sent in på natten, så den här lördagen blev ganska kort. Jag vaknade inte ordentligt förrän efter lunch, men då vaknade jag pigg och utvilad. Vädret har känts allmänt höstigt med en mulen himmel, så luften var fantastisk att andas när jag var ute under dagens promenad. Jag har inte gjort mycket annat, gick igenom en del plugg för skolan, men har tillåtit mig själv att ha en slö dag. Det innebär att jag tittat på några avsnitt av ett av mina favoritprogram - MasterChef Australia. Jag tittar på årets säsong nu, som är avslutad, vilket gör att jag inte behöver vänta vecka för vecka på nya avsnitt.

Avocadotoast, igen, med mandelmjölk och en ny tefavorit, "Vanilla caramel". Fick även smaka kakaojordnötssmör men usch nej, avocadon var hundra gånger godare! #avocadoföreallt #avocadotillkung

Vad är väl en fredag utan en brandman?

18 september 2015

Woho, naturkunskap igen! Enda lektionen idag, och lika intressant som förra gången. Den här gången såg vi också på film, och den här innehåll en fakta som jag faktiskt inte visste sedan tidigare. Woho! Alltid kul att lära sig någonting helt nytt. Jag hade faktiskt ingen aning om att delfiner och valar är besläktade med hunddjur, som tog sig tillbaka till havet och utvecklades därefter. Det är ju logiskt när man tänker på det (däggdjur, andas luft osv), men det har inte slagit mig innan. Spännande.


Efter lunchen tog jag ett rejält tag med både strykjärnet och dammsugaren, och kan nu påstå mig ha ett städat och ordnat liv. Jag gick också på en lång promenad runt Vimmerby centrum, för att få en bättre uppfattning över hur landet ligger. Och för att gå till Apoteket. Jag tycker mycket om apotek, de har en massa festliga saker. Jag var inte ute efter något roligare än ögondroppar och näsdukar, men i alla fall. Kilade också in på Coop som ligger precis bredvid, och kom ut med fler avocados och annan mat till helgen. På vägen tillbaka hittade jag ett grönområde med en gungställning... Japp, du gissade rätt. Naturligtvis satte jag mig för att gunga en lång stund. Jag älskar att gunga, det är på något sätt terapeutiskt? Lyssnade på Imagine Dragons Fault, ytterligare ett band jag kan rekommendera.

Gungor är väl till för 21-åringar också, eller?

Hittade också vackra, gula rosor

Jag har beslutat att stanna här i helgen, delvis med förmån att umgås med mina grannar och nya vänner. Flera av internatarna samlades i ett av våra vardagsrum, och umgicks långt in på natten. Vad jag redan har börjat uppskatta med att bo här på internatet är hur lätt det är att stilla sina sociala behov. Jag sitter ofta och pysslar med något på mitt rum, eller är utomhus och traskar omkring. Men när som helst om jag känner att jag väldigt gärna vill prata med någon, är det bara att gå ner i matsalen och vardagsrummet, och umgås lite med vem som än råkar vara där då. Det är nästan alltid någon av pojkarna som sitter och spelar tv-spel, till exempel, och de är alltid pigga att hänga lite med en. Jag går dessutom dit ganska ofta ändå, bara för att fylla på min tekopp, och det är kul att det alltid finns någon att säga hej till.

Så ikväll satt vi då som bäst och hade det allmänt trevligt, när världens mest volymiösa alarm skrällde till i högtalarna. Varningssignalen fick oss alla att tåga ut, och invänta den brandbil som kom efter en kort stund. Så snart brandlarmet går på skolan kopplas det direkt till stationen, och de ryckte ut på en gång. Jag var först med att hälsa brandmannen välkommen, och fick förklara för honom att det inte alls rörde sig om någon öppen låga. Så snart alla var utanför huset kunde vi konstatera att det inte brann någonstans, och dra slutsatsen att en stackars tjej bara duschat för varmt. Tydligen är systemet extremt känsligt här, och för heta vattenångor sätter igång kaoset. Brandmannen bekräftade vår teori, och vi kunde lugnt återgå till att diskutera livets många spörsmål i vardagsrumssofforna.

Brandpaniken avstyrd, åter umgänge!

Nyckeln till Nordkorea

17 september 2015

I natt drömde jag om Nordkorea, igen. Jag är där och virrar ibland när jag drömmer. Förra gången lång Nordkorea mitt i England, bredvid Tesco, bakom en palissad. Det var några månader sedan.

I natt fann jag Nordkorea bland de kulliga bergen, vilket såg misstänksamt irländskt ut. Jag och pappa cyklade upp och ner för bergen, med annat lite mer odefinierat folk. Vi såg en get transformera sig till kvinna, även om jag misstänkte att det från början var en kvinna som transformerat sig till get, och sedan tillbaka igen. Jag tänkte att det var ett smart drag, eftersom hon som bergget hade enklare att ta sig fram i terrängen. Men som sagt, det här var alltså nordkoreanernas område, och snart blev vi tillfångatagna. Vi fick ställa upp på led, och nordkoreanska soldater i militärgrön mundering visiterade oss. Jag var väldigt medveten om att jag hade i min ägo en nyckel till landet. Hur en nyckel skulle kunna öppna hela Nordkorea vet jag inte, eller om det ens var dess funktion, men jag vet att den var mycket värdefull, och av någon anledning skulle den absolut inte hamna i regeringens händer. Jag lyckades smussla den från mina fickor, och soldaten som undersökte mig hittade den inte. Däremot hittade hon någonting misstänksamt hos min mor, som plötsligt stod bredvid mig, och jag fick bevittna min mamma bli bortförd av soldaterna. På något sätt visste jag att hon antingen skulle bli satt i fängelse, eller kastad i en vulkan. Det var jobbigt att stå där, men jag var också tacksam att hon lyckats påkalla deras uppmärksamhet, så att de inte märkte av nyckeln. Jag visste nämligen att det var mammas förtjänst, och att jag inte skulle lyckats hålla den hemlig om jag varit själv.

Min tanke är att den här frihetskämpedrömmen kom till mig eftersom jag nyligen börjat titta på den helt fantastiska serien The 100, som kan ha inspirerat till miljön och atmosfären i min dröm. The 100 känns som en mix av Flugornas Herre, LOST, och Terra Nova. Den är välskriven och fantastiskt välproducerad, och har dessutom skådespelare från flera olika etniciteter. Jag har inte hunnit se särskilt långt, men det känns som att jag har en ny favoritserie på hand!

Serien utspelar sig i framtiden efter ett automvapenkrig, och börjar när hundra ungdomar släpps ner till jorden för att se om den är beboelig. Man följer också de vuxna beslutstagande som är kvar på rymdstationen strax ovan jorden, och upptäcker snart att människor lyckats överleva på marken under de hundra år som gått sedan kriget tog slut.

När jag skakat av mig drömmen och började skolan, var det matematik som gällde. Jag försökte fokusera på mina ekvationer, men blev störd av att Bogdan skickade en massa meddelanden. Till slut skickade jag ett foto på min anteckningsbok till honom, med texten att "sluta störa, jag jobbar med matte". Han tog inte många sekunder på sig att kommentera felet jag gjort i den första uppgiften. Att dejta en före detta mattelärare... Jag säger då det.

Lektionen därefter var det så kallade "läsa i biblioteket"-passet. Jag satt och skrev istället, och fick snart sällskap av mina kompisar från fritidsledarkursen. Dave kom först och hälsade med ett glatt, skånskt "Hej Snäckan!" De skulle diskutera frågor utifrån ett sociologiskt perspektiv, och jag kunde sitta bredvid och avundas deras verkligt fascinerande skolämne. Fick faktiskt bita mig i tungan ett par gånger för att inte bryta in med åsikter själv, och böja ner huvudet över min bok. Ser fram emot att mina lektioner ska bli lika intressanta, alternativt att nästa år plugga universitetskurser, som tycks komma med mer substans.

På eftermiddagen hade jag bara min inriktning i två pass, där det andra ägnas åt dramaövningar med Tord. Tord är en dramapedagog och en helrolig lärare, som dramapedagoger har för vana att vara. Samarbetsövningar och tankeövningar i gymnastiksalen är vad vi för tillfället sysslar med, och det är alltid roligt att komma dit för att ha lektioner med honom. Trots att det är sent på eftermiddagen utstrålar han så mycket energi att man inte kan låta bli att bli glad.

Running from the Madhouse

16 september 2015

Dagens låt blev Little Mix's Madhouse, liksom Scotland igår hade jag den på repeat. Gotta love peppig musik ♥



På onsdagar har jag inte speciellt mycket på schemat - två lektioner, med en långa håla emellan. Humanistisk specialisering på morgonen, och matte efter lunch. På HumSpec jobbar vi med biografier, valfri biografi som ska läsas och analyseras utifrån ett samhälls/historiskt/religiöst perspektiv. Jag läste Waris Diries Desert Flower i ettan på gymnasiet när jag tentade av engelskakursen, och valde att läsa uppföljaren nu, Ökenblomman återvänder. Vi har inte fått fulla instruktioner än så länge, vilket stör mig eftersom jag inte vet vilka frågor jag ska besvara genom min läsning, men jag markerar bitar om nomadkulturen och det somaliska perspektivet på könsrollerna med gula post it-lappar, så får vi se vad jag kan skriva utefter det sedan. Det är oavsett skoluppgiften en intressant berättelse att ta del av.

Selfie framför inspirationsbilderna, make up on point! #nöjd

Jag har helt fantastiskt roligt vad gäller att klä och sminka mig inför varje dag här. Det låter kanske konstigt, men jag är väldigt intresserad av både mode och smink, jag gillar att utforska de senaste trenderna i förhållande till min egen stil. Som för tillfället är spektakulär men inte överdriven sminkning, till jeans och en bekväm tröja. Köpte en stor svart sak i bomull på H&M i somras, och om jag kunde skulle jag gärna bo i den dygnet runt. Det var ett tag sedan jag kände att det var värt det att anstränga mig så här mycket - när man jobbar med bebisar bli man varm och får vatten/bebiskräks/dregel på sig mest hela tiden, och det är ingenting jag vill utsätta mina favoritkläder för. På mitt sommarjobb sitter jag mest med detaljfokus och kvalitetskontroll, och det känns bättre att peppa upp dagen med roliga hörböcker än festliga outfits. Här däremot, även om jag bara ska gå i skolan, så känns det som ett mer passande forum att leka lite mer och dra ut svängarna. Statement läppstift i starka färger, engagerat skuggade ögonlock, ögonbryn ögonbryn ögonbryn, och peppiga örhängen och ringar. Jag har verkligen så kul när jag kan klä och sminka mig som jag vill, bara för att jag känner för det. Det är ett genuint intresse, och det är så roligt. Jag har också hittat en ny favoritfrisyr att bara slänga ihop hur enkelt som helst - flätlockat hår svept till sidan, med en liten fläta bakom ena örat som håller den delen av håret på plats, förutom några slingor som ramar in ansiktet lite mer. Det gör dessutom att de små clip on piercingar jag har på övre delen av örat får synas lite extra.

Jag bryr mig som sagt om sånt här, och jag spenderar också tid att tänka igenom och leka med hur jag ser ut och presenterar mig. Mode är för mig ett kreativt utlopp, ett uttryck där man själv väljer vem man vill vara. Blair Waldorf sammanfattade det fint i gossip girl: 

Leighton Meester som Blair Waldorf, citat från avsnittet Damien Darko, skrivet av Leila Gerstein.

Scotland is ADDICTIVE

15 september 2015

Min första lektion idag var "Läsk", det vill säga "läs och skriv", som jag får tillbringa hur jag vill. Satt i biblioteket och skrev dagbok, och lyssnade på The Lumineers Scotland om och om och om igen. Har sedan fortsatt att lyssna på den varje chans jag fått idag - på läsningen under nästa lektion, på rasten, när jag räknade matte, när jag tog en tupplur efter skolan, när jag gick ner i källaren för att tvätta... Det är en av mina absoluta favoritlåtar, jag älskar den.




Helt asocial har jag dock inte varit - satt och pratade med mina nya polare under varje middagsrast. Vi har fem matraster på den här skolan: frukost, förmiddagskaffe, lunch, eftermiddagskaffe, kvällsmat. Jag börjar lära mig när matsalen är öppen nu, och kan med nöje tillkännage att deras vegetariska mat än så länge har varit riktigt bra. Yay för det!

Apropå matte, så har jag valt att lägga in det ämnet tre gånger i veckan. Tekniskt sett behöver jag det inte (har redan behörighet i ämnet från mitt samhällsår), men jag vill gärna läsa det för min egen skull. För dig som känner mig kommer det inte som en överraskning att jag haft svårt för ämnet tidigare, dels för att jag saknar basförståelse för hur matematik överhuvud taget fungerar, dels för att jag inte övat tillräckligt. Repetitia mater studiorum est, ni vet, latin för övning är moder till kunskap. Jag hoppas på att dessutom kunna ta behörighet i den något mer fördjupande kursen jag läser nu, matematik 2b. Lärarna är jättebra - vi har tre stycken, så man behöver inte vänta länge på hjälp. Så här i början tycker jag faktiskt att det är riktigt roligt att sitta och klura på igen. Ska kanske nämnas att jag inte räknar på överhuvud taget någon avancerad nivå, men det spelar väl ingen roll egentligen, om jag lär mig och finner det underhållande? Jag sätter alltid på musik under de lektionerna, för att skapa en egen bubbla där jag kan ignorera resten som pågår i klassrummet, och bara fokusera på mitt eget tänkande.

Kapitel ett, egentligen

14 september 2015

Folkis innan idag tycks bara ha varit en prolog...

Idag kom jag igång med uppgiften för första delen av min inriktningskurs, litteraturen. Vi ska jobba med klassiker, något jag redan är bekant med, men det finns naturligtvis massvis jag inte läst än. Jag valde att börja lyssna på Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, som jag haft på min lista länge, och präntade ner spontana tankar under lektionens gång. Eftersom jag har Storytel på mobilen och mina lärare inte har någon åsikt om hur jag tar in böckerna, hade jag inga problem med att lyssna och skriva samtidigt. Smidigt värre. Inriktningarna som man går ger heller ingen behörighet, utan är mest till som en kul grej, så vi kommer visst inte jobba så djupt med allt vi gör där. Eller snarare, de kräver inte att vi ska loda på djupet, men man får gärna göra det om man vill. Jag brukar hamna där oavsett om jag planerat det eller inte.

Spontanbetraktelser över det första kapitlet av Gösta Berlings saga

Och flaggan vajade i vinden... Återigen, Vimmerby = Chicago!

Efter första lektionen följde en superlång genomgång av en brandman, som pratade brandsäkerhet i minst en och en halv timme. Det blev tyvärr lite segt, men var trots det förvånansvärt givande. Inte bara "tänd inte ljus" och "gå ut lugnt och försiktigt", utan smarta tips och ordentliga säkerhetsgenomgångar för olika tekniska prylar, filmer som visade bränders framfart, och annat nyttigt. En bensträckare hade inte gjort någonting, men jag har mycket mer respekt för skolan nu efter att de anordnade någonting riktigt bra.

På kvällen traskade jag bort till kyrkan här i Vimmerby, för att prova en första övning med deras Oratoriekör! Jag vill gärna fortsätta sjunga i kör även om jag flyttat från London, och ringde till ledaren Staffan förra veckan. Han välkomnade mig varmt, och skickade ett nothäfte av Mozart. Idag var det stämövning för alt och sopran, och jag upptäckte snabbt att den här kören ligger perfekt i nivå med vad jag sjungit tidigare. Carina har lärt upp mig väl. Att sjunga i en annan kör var intressant av främst två anledningar: hur olika metoder ledarna har, och pang!, saknaden av mina vänner i London. I ett och ett halvt år sjöng jag i Ulrika Eleonora Kyrkokör, och ikväll gjorde sig saknaden av mina körkompisar sig påmind på ett väldigt tydligt vis. Jag saknar Dagmar, Henrik, Erik, Andre Henrik, Gustav, Maria, Marja, Carina, och alla de andra... Jag saknar sättet vi gör saker på, jag saknar lokalen, jag saknar London. Jag saknar gemenskapen och glädjen. Trots de något molokna tankarna var det jätteroligt att sjunga igen, och framför allt att känna att det var en avancerad nivå, men ändå någonting som jag kan behärska. Ytterligare en stämövning om två veckor, sedan blir det dags att sjunga med hela kören, dvs även med tenorer och basar. Ser fram emot det.

Promenaden hem i den mörka kvällen bjöd på fotomöjligheter

Inredning

13 september 2015

Här kommer den spännande fortsättningen! Jag blev kvitt min nemesis. Eller tja, jag fick ihop hyllan till slut. Pappa städade fläkten. Mamma fick igång diskmaskinen. Jonathan är nöjd med sitt hem.

Vi spenderade ytterligare tid i inredningsaffärer idag, och jag hittade nya favoritljus. Jag får förstås inte ha levande ljus på internatet, men jag kan ha levande ljus hemma. Märket EightMood har två doftljus med namnen Audrey Hepburn och Mother Teresa, som jag sniffade på inne på Mio. Någon dag ska jag skaffa dem att dofta upp min vardag... Jag fann också den här fantastiska kartan, som någon klurig person designat:

"I'll take you down to Winnipeg - THAT'S IN CANADA!" - A Very Potter Musical

Det jobbades på idag också, och vi blev efter några timmar så klara som vi kan bli i nuläget med lillebrors hem. Efter nöjt konstaterande från alla att "jomen det här bli nog bra, ska du se" åkte far, mor, och jag ifrån Jonathan, och jag fick hoppa av här i Vimmerby. Jag ser fram emot att besöka Jontus om några veckor igen, och få se stället när han hunnit packa upp och bo in sig lite grann.

Min mor har haft det här porslinshuvudet liggande i en låda i flera år (eftersom min far inte ville låta henne ha det uppe), som min bror nu glatt har tagit över, för att förvara sin hatt på... Ganska stilfullt ändå?

När jag kom hem till mitt lilla rum pysslade jag i ordning med de saker som föräldrarna lämnat mig på vägen upp, mattor och grejer. Jag har haft tid att bo in mig och få det mysigt och personligt så som jag vill ha det i mitt rum, så här följer de sedan innan utlovade fotona över hur jag har det:

 På dörren hemma i Trollskogen har jag massvis med inspirationsbilder från mode- och sminkmagasin, och några fick följa med hit. Mattan ramar in och gör rummet ombonat, mina gardiner från Indiska ger rummet mer personlighet. På skolans fåtölj ligger min nyaste filt, Toasty MacSnuffles, döpt efter den filt jag hade i London som jag gav till en uteliggare, Toasty MacSnuggles. Ljusslingan fick jag från min granne Agnes, som inte ville använda den.

 Fluffiga filten Ofelia hängde förstås med hit, också den köpt i London, liksom lakanen under (alltihop dock från IKEA...), och ovanför sängen hänger en tavla som min mor gjort.

 Hyllor! Med ljusslinga, förstås. Favoritreceptböckerna, samling med alla säsonger av Vänner, tidningar, sminknecessärer och skönhetsprodukter, vitaminer och termomuggar. Whoop whoop.

 Skrivbord med foton på viktiga personer, fruktskål och dator, och den lika viktiga temuggen, en anslagstavla fylld med viktiga saker. Har jag berättat att jag älskar anslagstavlor? Jag älskar verkligen anslagstavlor!

 Det fanns ingen spegel i rummet, så redan andra dagen tog jag mig till ÖB för att ställa tillrätta detta ödesdigra misstag. Fick hjälp av en vaktmästare att sätta upp den på passande plats.

Och sist men inte minst, den stickling jag fick av Tuva senast vi sågs! Hubert Stickling, i sin fina rosa kruka, som står och ler mot solen ovanpå mina skolböcker. På lampan har jag också radat upp de ringar jag valde att ta med mig hit, vilka spökreflexen ovanför vaktar åt mig. Fint va?

Norrut till bror

12 september 2015

Lillebror har alltså flyttat till universitetsstaden Linköping för att studera på avancerad och engagerad nivå, så idag blev det för hela familjen att åka dit och hjälpa honom få ordning på sitt nya hem. Mamma och pappa svängde förbi Vimmerby och hämtade upp mig på morgonen.

I väntan på föräldrarna på morgonen. Vimmerby = Chicago, här tycks alltid blåsa supermycket. Och kallt. Hej hösten, dags för te!

... Och många timmar på IKEA blev det, samt andra ställen, och allmänt städande och skruvande och monterande och fixande och donande hemma hos Jontus. Jag har funnit en ny nemesis i instruktionsförfattaren till en av IKEAs hyllor. Pappa upptäckte att alla inte förstår att städa rent köksfläktar. Mamma har diskat en himlans massa bestick. Jonathan har fått göra svåra inredningsval. Fortsättning följer...

Skolfantast

11 september 2015

Idag var en riktigt bra dag! Jag hade bara en lektion, men det var min första naturkunskapslektion någonsin! Inte någon ny fakta alls, men det var roligt och intressant, läraren är superpepp och engagerad, jag fick diskutera med tre andra elever som hade vettiga saker att säga, och kunde sitta och förundras över universum. Känns bra att kunna vara så nöjd med en lektion.

Studiesugen elev, som dessutom satt kvar efter lektionen och renskrev diskussionsåsikterna

Naturkunskap på basnivå är en relativt liten kurs, och det är bara ett pass i veckan. Jag har inga andra lektioner på fredagar, och får så både sovmorgon, och slutar innan lunch. Inte helt dumt, faktiskt. Lunchen spenderade jag för övrigt med nya vänner från internatet och yrkesutbildningarna, och därefter satt jag i skajpdiskussioner med mina vänner om Persuasion. Än så länge har vi liknande åsikter, om att bokens första sex kapitel är lite långtradiga.

Nu är vi på gång

9 september 2015

Äntligen! Det kommer ta mig ett tag att vänja mig vid tempot och mentaliteten här... Folkhögskola är inte lika med gymnasiet, inte heller lika med universitetet. Med min bakgrund från IB frågar jag efter deadlines och minst antal ord och uppsatser och betygskriterier, men det är inte så det fungerar här. Det finns inte några deadlines, inga konkreta instruktioner, inte så seriösa uppgifter, och överhuvud taget inga kriterier. Jag har fortfarande mycket att lära mig av det här systemet.

Vi har fått termomuggar! Jag har en för te, en för kaffe. Skrivit på den ena med nagellack.

Men lektionerna tycks börja så smått i alla fall, även om de flesta lärare verkar av åsikten att den första lektionen endast ska gå åt till att förklara vad ämnet handlar om. Samma sak de tog upp på ämnesinformationen förra veckan. Jag är otålig, jag vill komma igång! Igår och idag har jag åtminstone haft matte, och där var det mycket mera min stil. Här, ta en bok, börja räkna. Ställ frågor, få hjälp. Underbart.

Jag har också nu fått svar från Högskoleverket om att mina IB certificates duger bra, och når en hög nivå ur svenska skolan mätt. Mitt schema är så finaliserat, och 12 av de 14 kurser jag måste ta är bara utfyllnad. Jag behöver bara läsa upp naturkunskap och religion, de enda ämnena jag inte hann läsa på samhällsprogrammet. Men jag tänker utnyttja tiden och ta behörighet i fördjupningskurser i de andra ämnena, med fokus på matte, historia, mer religion, osv. För att fylla ut mitt schema till 100% har jag också blivit tvungen att lägga till passen "läsa i biblioteket" och "läs och skriv". Det sistnämnda är främst ett pass för folk som har svenska som andraspråk, och mina lärare sade att så länge jag är på plats kan jag utnyttja den till lite vad jag vill.

Ikväll hade vi ett husmöte för alla som bor på internatet, vi är 32 elever uppdelade i två hus. Kritik på städning och ljudnivå kom från både elevernas och personalens håll, och jag muttrade något som bara var menat för mig själv. Rektorn uppfattade detta och bad mig upprepa vad jag sade. Rodnad och skratt från alla. "Använt sunt förnuft, svårare än så är det inte," sade jag igen, den här gången menat för allas öron. Rektorn nickade glatt och upprepade detta som mötets sista påminnelse. Vi är väl alla vuxna här, då måste väl folk kunna bete sig som folk? Ack naiva drömmar... Men i allmänhet så är internatarna riktigt trevliga, och jag jobbar på att lära känna folk. Det är roligt med nya människor, det var ändå ett tag sedan. De flesta går någon av yrkesutbildningarna, och kommer från alla möjliga delar av Sverige. Jag har dock främst umgåtts med skåningar, så frågan är hur lång tid det tar innan min dialekt skenar iväg...

Solnedgång under kvällens promenad.

Världens långsammaste vecka

5 september 2015

"Vad roligt att börja skolan igen!" Jo visst, om vi bara fick börja någon gång. Upprop i tisdags, ämnesinformation i onsdags, schemaläggning onsdag och torsdag, och så en fånig liten tipsrunda på fredagen. Jag vill inte låta negativ, men jag är definitivt inte imponerad.

Schemaläggningen tar tid eftersom eleverna har så pass stora valmöjligheter själva, och vissa ämnen kanske krockar med varandra. Andra måste lägga till ämnen de inte behöver, för att fylla ut till fjorton pass i veckan, vilket räknas som 100%. Jag vet fortfarande inte om jag behöver läsa svenska och engelska, för ingen har kollat om mina behörigheter från IB godkänns på Högskoleverket. Detta trots att jag skickade in mina betyg i maj... Lite dålig planering, tycker jag.

Ämnesinformationen var någorlunda givande, eftersom kurserna har namn och nummer som jag personligen inte är helt insatt i. Efter en förklaring till kursen "Humanistisk specialisering", som är en fördjupningskurs i ämnena historia, samhällskunskap, och religion, där eleven själv kan styra vad man vill ta behörighet i, frågade jag "Så kan jag välja den här kursen för att djupdyka in i antik historia?" och fick ett jakande svar. "Såld!"

Igår var tanken att klasserna skulle känna ökad gemenskap genom att gå en variant av en tipspromenad. Innan alla fick gå kommenterade instruktören att det vore trevligt om man hälsade på andra grupper man mötte längs vägen, och att det är den öppna atmosfären de vill ha här på skolan. ... Så fint. Jag går tydligen inte alls på en folkhögskola för vuxna, jag går på dagis där man måste stava ut överdrifter för oss som vore vi fem år gamla. Jag vet att det här inlägget dryper av depp och sarkasm, men det är allvarligt så det känns. Och jag redogör min personliga sanning här på bloggen. Trots att personalen än så länge har misslyckats i sin välvilja, var alla lika icke-imponerade av aktiviteten, att vi nog kom överens bara på grund av det. Klassen är absolut trevlig, jag önskar bara att vi fått en bättre lära känna varandra-dag, med tanke på hur många roliga sådana lekar det faktiskt finns. Kanske borde jag lägga in förslag om förändringar till nästa år, hjälpa dem på traven lite. Jag menar inte att vara arrogant, men en sådan sak skulle jag nog kunnat ordna bättre.

I helgen är jag hemma i Trollskogen och umgås med mor och far, vilket på det hela taget redan har varit tusen gånger bättre än skolan. Jag ser dock fortfarande ljust på framtiden, och är övertygad om att det kommer att bli bra så snart de riktiga lektionerna drar igång, och vi faktiskt får börja ordentligt. När vi slutar gå på dagis, helt enkelt. Det ska bli roligt på riktigt.

Kapitel ett

1 september 2015

Upprop i gymnastiksalen klockan nio, och en kvart innan var stället alldeles öde. Några minuter före nio såg det dock ut som på bilden ovan, fullt med folk runt omkring mig. Följande skedde:
Rektorn talade en lång stund, vad som var fint var att det märktes att han bryr sig och är entusiastisk, vad som var synd var att han inte var en speciellt bra publik talare. Alla kan ju inte vara det, men det gjorde att timmen tycktes lite extra lång. Vi leddes sedan iväg klassvis, för att bli fotograferade. Va, överraskningsfoto första dan?! Japp, och det gjorde inte mig någonting. Je suis fabulös tous le tajm, och så vidare. (+ har verkligen bemästrat det franska språket, inte sant?)

Det finns flera olika linjer och program här. Ett flertal yrkesutbildningar, där majoriteten går fritidsledare eller behandlingspedagog. Grundskolekurser och svenska för invandrande sjukvårdpersonal finns också, seniorkurs och etableringskurs. Jag ska gå allmän linje på gymnasienivå, och där finns det ett gäng olika inriktningar. Jag läser litteratur.

Våra klasslärare tog oss till vårt hemklassrum, och vi fick en introduktion till folkhögskolan och kursen. Hur länge man går och hur mycket man läser är beroende av vad man har gjort tidigare. Enligt lag ska gymnasieutbildningen i Sverige vara i tre år, så har man aldrig gått på gymnasiet förut går man här i tre år. Några i min klass har helt enkelt valt folkhögskola över vanlig gymnasieskola, dock är alla här över arton år gamla. Vuxna människor som ska ansvara för sitt eget lärande, är tanken. För att få grundläggande behörighet ska man ha läst ett visst antal specifika kurser, och vilka det blir för mig får jag (förhoppningsvis) reda på imorgon, när vi i samarbete med lärarna ska göra upp våra personliga scheman.

Jag kan inte påstå mig ha så mycket att reagera få redan nu, förutom att det känns lite som att gå tillbaka till mellanstadiet. Vi får se hur det hela utvecklar sig... Själva skoldagen var inte speciellt lång, och jag spenderade resten av dan med att komma i ordning, samt bekanta mig med några av de andra internatarna, genom diverse olika kortspel.