söndag 30 november 2014

Sömn är en viktig sak

28 november 2014 

... Jag hann dock inte somna förrän Noah, sex minuter över tre, ger ifrån sig ett plötsligt ramaskri och väcker hela huset. Jag försökte ignorera det en liten stund, men han grät så att det gjorde ont i mig (för att inte tala om mitt trötta huvud), så jag gick uppför trappan till hans rum. Direkt efter kom även Värdföräldrarna in, och vi spenderade den kommande halvtimmen med att försöka få pojken lugn. En flaska mjölk och många kramar senare verkade han må bättre, och hade väl glömt bort sin mardröm, eller vad det nu var som väckte honom, men då var han inte på humör att somna. Istället var han TÄNT. Jag lät dock Värdföräldrarna klara av den biten själva, för jag behövde onekligen gå till sängs och bli "släckt".

När jag vaknade av mitt alarm senare på morgonen, som jag ställt så sent jag med gott samvete kunde, var det tyst i huset. Mina jobbtimmar startade utan att någon annan gick upp, men jag lät dem sova, och njöt istället av en stillsam frukost. Jag hade bett Värdföräldrarna att nästa gång de hade möjlighet köpa de quornpåläggen som jag gillade, och hittade ett oöppnat paket på min hylla i kylskåpet. Den fantastiska koppen te piggade också upp, men nog märktes det att jag inte fått fullt så många timmar sömn jag behövde (snarare hälften, med tanke på att jag lyckades sova endast fyra timmar den natten...) Det hade ju å andra sidan ingen annan heller, och vad som följde var en typisk "it's just that kind of day" dag. Värdmamma kom ner i köket med Noah just som jag avslutade min frukost och bad om ursäkt för att de försovit sig. Jag kan väl inte påstå att det gjorde mig supermycket med tanke på att istället för att jobba två timmar behövde jag bara hjälpa till att ge Noah frukost, mest för att jag ju ändå var där. De åkte iväg för en av hans musikaktiviteter sedan, och jag begravde mig i min säng igen. När de kom tillbaka åt vi lunch tillsammans, varefter jag skulle ta ungen till en annan musikklass. Han somnade i vagnen på vägen dit och var död för omvärlden, så jag beslöt att helt enkelt ta med honom hem igen och låta honom sova. Det var visserligen hans fel att alla var uppe i natt, men han var ju också trött. Tyvärr hände mardrömmen när jag skulle bära upp honom till hans rum - han vaknade för att jag försökte ta av honom jackan och vägrade somna om. Uppgivet tog jag honom på en andra promenad, men den här gången var det kört. Jag fick lämna över en piggt sprattlande pojk till Värdmamma när vi kom tillbaka.

Det vore kul att kunna berätta om någonting annat jag gjorde idag, men om sanningen ska fram så är den att jag spenderade större delen av dagens lediga timmar i sängen med dryg huvudvärk. Fick dock glädjebeskedet på kvällen att jag inte behöver jobba förrän på kvällen imorgon, och då är det bara monitorpassning som gäller - all hail ändrade planer!

Mötte de här kvinnorna med sina väldresserade hundar - den lille taxliknande saken var det sötaste jag sett! Han trippade glatt efter stövlarna, den svarta luffade bakom, och den vita längst fram sprang uppspelt omkring överallt - till och med ner i ån.

Papegojor, plugg, sång, och strul

27 november 2014 

Åh, sen november i London... Milt klimat gör perfekta höstar, och jag tog med Noah ut på en lång promenad. Han somnade snabbt, och jag gick lugnt och njöt av det fantastiska vädret. Tyvärr sprack molnen upp och bjöd på solsken sedan, vilket jag i sig inte har någonting emot, förutom att det kom tillsammans med en förfärlig sommarhetta. Det är november, och jag blev tvungen att ta av mig kofta, mössa, och vantar, och var fortfarande för varm. Usch, kan jag inte bara få ha min fina höst i fred?

Jag var lite tidig för att möta upp Värdpappa vid simhallen, så jag tog Noah till en liten park i närheten, där han vaknade. Vad han vaknade av fann jag dock lite ovanligt - en glatt pratande, grön papegoja satt uppe i ett träd och tjattrade nöjt. Jag, Noah, en tant, och hennes hund stannade under trädet och stirrade upp på den. Papegojan verkade smickrad av uppmärksamheten, och pratade på, men så snart jag tog upp kameran flög den iväg. Jag delar med mig av mina bilder från själva promenaden istället:






Efter jobbet åkte jag till kyrkan för att som vanligt lägga beslag på min favoritsoffa. Där satt dock en dam, så jag satte mig i soffan bredvid, bredvid Erik. Han surfade runt och letade bostäder, och jag öppnade min anteckningsbok och pluggade monologer. Jag berättade stolt om hur jag lyckats lära mig Mirandolinas monolog från The Mistress of the Inn helt utantill, utan att egentligen ha studerat den särskilt noga. Jag planerade att använda den som mitt förstahandsval av modern monolog, och har varit så nöjd med att den är skriven på 50-talet, -53 för att vara exakt. Jag slog upp wikipedia i mobilen för att läsa lite närmare om den, och där väntade kallduschen. The Mistress of the Inn är mycket riktigt skriven på 50-talet - 1753, inte 1953. Jag var så upptagen med att titta på de sista siffrorna att jag helt missat att den är skriven TVÅHUNDRA ÅR tidigare än jag behöver den. Jonny, som jobbade, kom in i kaféet och fick syn på mig, och hälsade mig med ett glatt "Nämen Jumbo-Tönt, är du här?" Just då kände jag mig verkligen som en Jumbo-Tönt. Men det var ju inget annat att göra än att slopa Mirandolina, och börja leta efter nya monologer att öva in. Det var dock inte fullt lika roligt som det hade varit innan upptäckten... Men jag får väl se det som tur att jag märkte det nu, och inte fick reda på det i auditionsalen framför en sur jury!

På kvällen var det kördags igen, och vi övade uppe i kyrkan. Jag var ivrig att gå igenom adventssångerna som vi kommer att framföra under två gudstjänster på söndagen. Jag kan alltid sångerna väl när vi repeterar, men sen när jag ska öva hemma har jag ofta glömt melodin. Värdmamma påminde mig dock att vi har ett piano i huset, och att jag ju lätt kan använda det för att hitta rätt toner. Som körmedlem förlitar jag mig annars väldigt mycket på gehör, och läser bara noterna när vi precis börjar jobba med någon ny sång. Vi gick också upp till läktaren, där vi kommer att stå på söndag, för att prova på akustiken där igen - den är ganska annorlunda från resten av salen, något man glömmer mellan framträdanden. Jag dummade mig och glömde att andas ordentligt, så jag fick sätta mig ner under ett par sånger med huvudet i knäet. Det var nog inte så stor risk för svimning egentligen, men jag blev yr, och det skadar ju inte att vara försiktig. Sedan kom Projektkören och vi gick igenom repertoaren för Lucia igen. Dessutom fick de som ska vara med i de första två tågen på torsdag öva på en uppställning, något jag enligt schemat inte skulle vara med på.

Mina vänner vid baren



Nöjd tjej som inte alls är lika socialt utsvulten längre

Efteråt hade jag lyckats övertala Erik att följa med till puben, och jag fick också med mig Hanne, som drog med sig en Josefine. Vi hade allmänt trevligt vid vårt lilla "ungdomsbord" som det såg ut som om vi hade, bredvid de andra, lite äldre körmedlemmarna. Carina frågade om inte jag hade möjlighet att vara med på torsdag, och när jag nickade ja sade hon att "då slänger vi in dig också!" Jag ser fram emot att gå Lucia igen, det värmer alltid på ett speciellt sätt!

Runt elva tog jag farväl av alla kamrater, och begav mig till Liverpool St bara för att inse att mitt näst kommande tåg blivit ersatt av buss. Jag är inte speciellt förtjust i att åka buss, liksom Sheldon Cooper älskar jag tåg, så jag valde att vänta ett tag på tåget efter. Under tiden jag satt på bänken ändrades dock informationen till att alla tåg ersattes med buss, och jag fick ge vika för ödet (eller i det här fallet, Transport for London). Jag var dock inte ensam, en glad snubbe hade satt sig bredvid mig och börjat prata. Han presenterade sig som Jay, och visade sig vara en faktisk infödd Londonbo, som började konversationen med att ge mig en komplimang för mina kängor. Han gav mig tips om hur jag kunde bota mina skavsår, och frågade om jag inte var en modell från Europa. Hahaha! Vi upptäckte snart att vi hade ett antal gemensamma intressen, så som grekisk mytologi, och då han skulle ta samma buss satt vi och diskuterade legender tills han skulle gå av. Jag kom hem sent omsider, och vid det laget var jag fruktansvärt trött. Så det var med en belåten suck som jag lade huvudet på kudden klockan tre på natten, och såg fram emot en lång, behaglig sömn...




onsdag 26 november 2014

Sminkförtjust bebis

25 november 2014 

Innan vår promenad idag tog jag in Noah i mitt rum, bara för att snabbt hämta mina ytterkläder. Hans förtjusning av att öppna och stänga lådor och skåp gjorde att han fann min sminklåda, och plötsligt var där kaos. Jag lät honom rafsa runt bland mina många produkter, så länge han inte kastade någonting på golvet eller försökte äta någonting. När vi sedan kom hem igen och ungen sov passade jag på att organisera upp lådan igen, för jag föredrar trots allt ordning. Jag berättade om den lilla leken för Värdmamma som skrattande sade att "I guess he's a dragqueen in the making," och pussade sin son, innan hon tillade att det inte gör någonting, "We'll still love you, Noah, no matter how you turn out."

Se så många saker man kan hugga tag i och vifta med!!

Ah, ordning. De bätte.

tisdag 25 november 2014

Makka Pakka och hans stenar

24 november 2014 

Jag började inte jobba förrän klockan två på eftermiddagen, så när jag vaknade vid tio vände jag helt enkelt på mig och sade åt mig att somna om. De senaste dagarna har varit allmänt full-on, och jag tog den här dagen åt att sova ikapp. Det var himmelskt.

Jag hade hand om en energisk liten Noah sedan, som så snart han fick syn på mig började pipa som en mus. Det tog mig ett par sekunder att förstå varför - jag hade på mig min t-shirt med Jerry från Tom & Jerry på (med den passande texten "I don't do Mondays!"). Vi lekte större delen av eftermiddagen, och tog sedan en kvällspromenad innan middagen. Jag åt tillsammans med Noah i köket, och vi tittade på barnprogrammet In the Night Garden... 

Jag följer intrigerna i the Night Garden liiite för mycket, om jag ska vara ärlig. Idag handlade det om Makka Pakkas förtjusning i stenar, och han fick varsin sten från Iggle Piggle, Upsy Daisy, och de tre Tombliboos (Unn, Ooo, och Eee). Det saknades dock en sten för att göra en hel cirkel, och jag blev förvånad när familjen Pontipines kom bärande på den sista stenen. Familjen Pontipines är så små, och de umgås nästan aldrig med de större karaktärerna i trädgården. Makka Pakka såg dem inte ens när de kom bärande, han blev bara glad av att det plötsligt låg en till sten i hans samling. Under varje avsnitt sitter Noah och tittar med en stillsam förtjusning, och jag kommenterar allting på ett mycket sarkastiskt sätt - jag kan inte hjälpa det. Det är vår lilla middagsritual.

Övermätt gick jag sedan upp till mitt rum och råkade somna, men eftersom jag lovat att uppdatera bloggen efter de här fartfyllda dagarna då jag inte haft tid, tog jag tag i det när jag vaknade igen. Nu är klockan ett på natten och jag tänker sova igen. God natt!

Solnedgång utanför vardagsrumsfönstret

Värdpappa och Noahs Granddad satte upp en tavla som stått bakom min dörr, så nu är mitt rum ännu lite mysigare!

Aporna presenterar: Jumbo-Tönt

23 november 2014 

Jag jobbade med Noah på morgonen, innan julmarknadens sista dag började, och London bjöd på riktigt fuktig kyla och regn. Jag var förstås lika glad för det, jag älskar ju regn, och fotade glatt hösten på väg till kyrkan. Under dagen när jag stod i entrén var det dock ganska kallt, och jag fick låna Robs fleece över min egen, fluffiga kofta. Glöggen värmde åtminstone på ett trevligt sätt.

Höst i en regnpöl

Morgontåg

Smart tjej glömde paraplyet hemma
Julmarknaden varade bara från tolv till fem idag, och den avslutades, liksom förra året, med att Mikael (som jag tror för övrigt stavar sitt namn med ch... hum) sade några väl valda ord, och att kören sjöng. Direkt efteråt började Nedplockningen, det mycket organiserade kaos där volontärer bygger ner hela julmarknaden. Jag fick först i uppdrag att hjälpa till uppe i köket, där det serverades pyttipanna, knäckebröd med ost, överblivna kafésmörgåsar, kanel- och lussebullar, och tårta för alla som hjälpt till. Svenskt så in i Norden (eeeh? Skämt på hög nivå, inte sant?) alltså. Efter en stund upptäckte jag dock att jag blev alldeles för trött av att bara sitta still, så jag överlät köksandet åt Nadja och Carina, och gick ner i stora salen för att hjälpa till att bilda kedjan, den nästan fyrtio personer långa mekanismen som langade ner alla lådor och hyllplan till källaren.

En disktrasa skulle ner och jag tänkte att det vore enklast att helt enkelt kasta den till Jonny som behövde den, vilket visade sig vara ett stort misstag, då den hamnade bakom ett element. "Men JT!" utbrast Jonny i en stor suck. Hans kompis fick fram den, och vi var snart klara med alla lass. Jag passade på att fråga vad hans kompis, som jag sett under hela julmarknaden men inte haft tid att prata med, hette. Han presenterade sig som Erik, och jag förklarade att JT står för Jessica-Therese, och inte (och här hoppade de små tjattriga aporna som bor i mitt huvud fram och dummade sig) "Jumbo-Tönt". Jonny skrattar alltid fruktansvärt högt och låter ungefär som en hyena, men jag har aldrig hört honom skratta så extremt som han gjorde efter att jag sade dem orden. Av okänd anledning var det vad jag först kom att tänka på... Erik frustade han med, och jag tackade aporna för att de lät mig göra ett så charmigt intryck. Pojkspolingarna (som för övrigt är ett år äldre än mig) kallade mig sedan Jumbo-Tönt under resten av kvällen. "Snacka om ett smeknamn man valt själv!" frustade Jonny när jag konstaterade att jag aldrig kommer höra slutet på det misstaget. Tack, apor, för att ni gjort mig till den alltid lika smidiga, självbenämnda Jumbo-Tönten. Känner dock mycket mindre förtret än komik, för det är ganska roligt. Livet blir både lättare och roligare om man lär sig att skratta åt sig själv.

Till kvällsmaten uppe i prästgården serverades även snaps, och jag fick "nöjet" att höra flera snapsvisor som jag aldrig hört innan. När jag var liten skrämde snapsandet och sjungandet mig alltid, men ju äldre jag blir desto mer har jag förstått det sociala och traditionella i det, och den insikten kom som starkast när jag upplevde det utanför familjen. Jag sjöng naturligtvis inte själv (så mycket till konformist är jag inte), men jag tyckte faktiskt att det var ganska trevligt. När folk började dra sig följde jag med till puben tvärs över gatan, och vi satt utanför på de fuktiga bänkarna även efter att den stängde. Jag blev inte särskilt blöt eftersom Erik lät Jumbo-Tönten sitta i sitt knä, eftersom det var ont om sittplatser. Jag sade tack och hej vid midnatt, och kom hem glad men trött, för att genast stupa i säng.



måndag 24 november 2014

Som Piff & Puff

22 november 2014 

Dags för julmarknad igen! Woho! Jag var helt brutalt toppenpepp när jag gick hemifrån, så mycket så att jag snarare dansade än gick. Hade dessutom tid att köpa med mig en drink från Costa, och jag provade en "sticky toffee latte" från deras julmeny. Mums!

Söt i ny hatt i väntan på tåget

Dansade som sagt min väg till kyrkan, och jag satt och log för mig själv halva tubfärden. En äldre farbror började prata med mig och sade att det gjorde hans dag att se någon så glad. "A smile goes a long way" stämmer ju! Jag gick in i kyrkan mest för att hälsa på Rob och informera honom om att jag egentligen inte skulle hjälpa till förrän en timme efter att marknaden öppnat - mina goda vänner från SH är på besök i London, och jag skulle möta upp dem för brunch. Rebbi och Vitalia och jag hittade ett billigt kafé där vi åtnjöt varsin panini. Det är alltid så otroligt mysigt att träffa fina SHare ♥


Extra cool Vitalia i min hatt och en glad Rebbi

När jag kom tillbaka till kyrkan var kön fortfarande flera meter lång, och Rob gav mig biljetterna med ett "det var på tiden". Inte förrän fem timmar senare hade kön minskat och till slut försvunnit - det var en stadig, tjock ström med folk hela dagen. Jag kände av min rygg och mina axlar efter ett tag, då min kropp inte är van att stå upp på samma sätt så länge. Hjärnan blev också trött, och när Rob var på lunch fick jag ju hantera biljettförsäljningen själv - huvudräkning, hur enkel den än må vara, är verkligen inte min starka sida. Det stod fullkomligt still i huvudet på mig när en dam gav mig en tia och bad om fem biljetter, som kostar två pund styck. "Det blir tio pund", sade hon hjälpsamt, och tittade på mig som om hon fruktade för mitt förstånd.

Vid ett tillfälle på förmiddagen, när vi båda börjat slacka lite, tyckte Rob att det nog var dags för glögg, och kom tillbaka med varsitt glas åt oss. "Jag sade till dem att hälla i extra mycket brandy i din," sade han och jag svepte det tacksamt. Missförstå mig rätt, alkohol hjälper inte i alla situationer, men... Ibland sitter det ganska fint. Även om vi var lite trötta hade vi förfärligt roligt, och vi skämtade och retade varann ganska friskt. Om jag råkade tappa ett mynt skakade Rob på huvudet och kommenterade ursäktande till besökarna att "you just can't get the help these days", och jag var lika (o-)vänlig tillbaka. Ida, som stått nära oss i och med sin post i garderoben, sade att hon tyckte att vi var ett suveränt radarpar som absolut måste fortsätta att jobba tillsammans i entrén även nästa år. Den kommentaren gjorde mer eller mindre min dag - det är ju kul att veta att andra uppskattar hur vi hanterar saker och ting.

På kvällen när besökarfloden sinat kunde vi stå utanför dörren, och jag passade på att sträcka ut ordentligt med ett gäng olika stretch- och balettövningar. Det är verkligen jättekul att hjälpa till på julmarknaden, men man blir något så extremt stel i kroppen. Kanske framför allt när man står som vi gör, vid den alltid öppna dörren. Det har dock varit en mycket varm dag, och vi kunde dansa runt där ute med endast en extra kofta. Hur mycket jul vi än har inomhus så märks det inte riktigt på vädret... Men London är ju inte direkt känd för sina vita jular heller. Sent omsider sade vi godnatt och jag traskade hem efter en mycket lång, men supertrevlig, dag.


Liten pôjk i stor säng

21 november 2014 

Det syns inte vanligen, med tanke på hur stor Noah är för sin ålder, men i min stora, underbara säng ser han ganska liten ut. Vi lekte med memoryspelet idag igen, och Noah demonstrerar de officiella originalreglerna, som går ut på att hälla ut alla brickor, leka hela havet stormar med dem, lägga i dem i asken igen, hälla ut dem, leka hela havet stormar, lägga i dem i asken igen, hälla ut dem... Ja, du hajar idén. Det roliga är att han blir extremt fokuserad, men han avrbyter sig ändå ibland, helt plötsligt, för att titta upp på mina ljusslingor och nöjt konstatera "TÄNT!" Den sötaste tokstollen på jorden.


Sötnöt

Jag och min Bästa Brittiska Vän

(... som numer är medveten om sin titel)

20 november 2014 




... Och så var det äntligen dags, i år igen. Svenska Kyrkans julmarknadskaos, som pågår tre dagar, då jag lyckats få ledigt för att vara volontär och hjälpa till. Alla som jobbar i kyrkan har haft fullt upp i flera veckor med att förbereda och förvandla stället till den gemytliga marknaden som gäster, svenska som engelska, ser fram emot varje år. Jag skuttade upp tidigt och kom dit för att dra på mig ett gulligt, rött förkläde, och inväntade sedan order om var jag behövde hjälpa till.

Du som minns förra årets inlägg från julmarknadens första dag, minns säkert att det var där jag träffade min Bästa Brittiska Vän, Rob. Han var naturligtvis ansvarig för att ta betalt för inträde vid entrén även i år, och jag hade hoppats på att få hjälpa honom då vi hade så roligt förra året. Tyvärr hade två skolungdomar (gymnasieelever från svenska skolan hjälper alltid till på torsdagen) fått den posten. Jag stod och fixade min namnskylt när de båda kom in i kontoret för att förskräckt pipa till Åsa, som organiserar volontärerna, att "jag tror inte att han vill ha någon hjälp" och "han verkar inte vilja ha någon där". Innan Åsa hann säga något kastade jag ena armen i luften och sade att de kunde göra någonting annat, så hade jag ingenting emot att ta över deras arbete med att hjälpa Rob. Han gav mig ett stort leende och ett glatt hello när jag skuttade fram, och skolungdomarna stirrade förvånat.

Rob och jag återgick direkt till det system vi utvecklat förra året, och att ta betalt och hänvisa kunderna vart de skulle gå gick som smort. Det var mycket folk, men närhelst vi hade lite mindre att göra kunde vi stå och prata med varandra, och höra vad som hänt sedan förra året. Jag var i mitt essä, förstås, inte bara för att julmarknaden är så otroligt mysig, och inte bara för att jag tycker att det är toppenroligt att vara den som hälsar folk välkomna och är redo att stå till tjänst på frågor om toaletter och så vidare, utan för att jag har så sjukt kul med Rob. När jag berättade för honom att han skrämt iväg skolungdomarna skrattade han bara.

Glad tjej med kamera syns i julkulan vid tomteståndet

Mot kvällen kom Åsa och drog i mig och bad mig att stå nere i köksståndet, där jag fick sälja en massa olika köksprylar tillsammans med en grupp trevliga damer. Det förvånade mig förra året hur ofantligt mycket saker folk faktiskt köper - de går inte bara och tittar, eller förstrött drar i någonting, de kommer verkligen för att handla. Jag fick hjälpa en engelsk kvinna i säkert femton minuter när hon valde bland olika förkläden och grytvantar (med dalahäst som motiv på), och hon köpte kökssaker för över hundra pund. Galet! Men en riktigt bra start på marknaden.

tisdag 18 november 2014

Ti

18 november 2014 

Jag hade en sådan där toppenmorgon, när man vaknar tidigt bara för att inse att man kan sova i ett par timmar till. Mmm... Inget att klaga på!

När jag sedan behövde gå upp var det en utvilad och glad Teia som kom ner i köket, redo att ta hand om vispen som inte alls vispade omkring - Noah låg och sov. Det är en ganska trevlig start på dagen när man kommer till jobbet bara för att inse att jobbet gör sig självt. Eller ja, in a way. Jag passade på att städa köket och titta ikapp på Reign. När pojken sedan vaknade var det lagom att börja med lunch, som underhöll oss i en timme. Noah åt duktigt med gaffel och sked utan knyssel, och jag blev tvungen att rådfråga min goda vän wikipedia var namnet för tisdag kommer ifrån - tisdag är alltid den jag glömmer, de andra dagarna kan jag som vatten. För dig som inte heller minns, så kommer tisdag från Tyr, den fornnordiske krigsguden (motsvarande Ares och Mars i grekisk och romersk mytologi), vars namn på fornsvenska var Ti, en son till Oden. Jag utbrast "just deeeeeeet" och berättade passionerat om mytologin och dagarnas namn för en mäkta ointresserad Noah... Han var mer engagerad i sin avokado. Vad jag däremot inte visste, för att fortsätta prata om tisdag, var att den klassiskt sett var den tredje dagen i veckan - fram till 1973, då internationell standard infördes. Sånt här är så intressant!!! ... Så, nu vet du det.

Spoiler alert: jag kommer skriva om bajs igen. Du får ursäkta mig, som nanny för en bebis är det en konstant del av min vardag. I alla fall, idag var jag så desperat att jag faktiskt provade det gamla tricket med en klädnypa över näsan - det gjorde fruktansvärt ont, men jag tror nog att det var värt det, om den första sniffen jag fick var något att gå på. Bajsblöjor är verkligen inte speciellt kul att ta hand om, men som Ivar sade: "det är ett smutsigt jobb, men någon måste göra det!" (Mysteriet på Greveholm, Världens Bästa Julkalendrar, 1996. (Snart dags igen! Woho!))

Efter den operationen tog vi en lång promenad, under vilken Noah inte insåg att han egentligen var trött, och istället vinkade till söta damer, tjoade på fåglar, och pekade på träd. Jag gav upp och gick hem, lagom till det att Värdmamma kom från jobbet, och gav mig ledigt. Jag hade en allmänt trevlig eftermiddag efter det.

Stjärnljusslingan som ger ett gulaktigt sken, över min säng

Fönsterkarm med färgglad ljusslinga, foto på Enheten 1.0, en kotte, och en tavla jag köpte i New York (och en släckt lampa)

Ny vitlysande ljusslinga över min bokhylla, med Buffykalendern på väggen bredvid

En kopp te och ett nytt doftljus, detta vanilj. Notera min pyramid av blodgrapefrukter - min nya besatthet. 

Den fluffiga filten Ofelia


Och nu har jag haft den absolut mysigaste kvällen, som så många andra absolut mysigaste kvällar under hösten - jag älskar verkligen hösten - med levande ljus, ljusslingor, regn som muntert småsmattrar mot mina fönster, fluffiga filtar, och Once Upon A Time. Hösten är en perfekt årstid för sagor, för övrigt. Min tanke var att ägna hela inlägget åt att bedyra hösten min kärlek, men jag råkade visst berätta mer om resten av dagen... Hoppsan. Jag älskar verkligen mörka höstkvällar, dock!

Smarta kylskåp & Glögglängtan

17 november 2014 

Vid flera tillfällen, när jag stått i köket den senaste veckan, har jag hört ett svagt men enträget pipande. Varje gång har det förbryllat mig, och tagit mig någon minut att finna roten till. Detta till trots att det varje gång är samma källa - kylskåpet. Kylskåpet i det här hemmet är så smart ordnat, att om dörren står öppen för länge så börjar det pipa. Jag har tydligen för vana att putta till dörren alldeles för lätt, så att den förblir öppen, under tiden jag brer smörgåsar eller kokar upp mjölk, eller vad det nu kan vara. Men så piper det, och jag inser mitt misstag. Nu när det har hänt några gånger går det fortare för mig att lokalisera ljudet, och jag måste påstå att det är en mäkta finurlig uppfinning.

Efter jobbet med min kramgoa bebis idag hade jag planer på att promenera till IKEA, och skulle så gjort, om inte Värdmamma erbjöd sig att skjutsa mig dit. Mitt ärende var att fylla på min samling med ljusslingor, och jag hade redan kikat på nätet vilka jag ville ha. När jag kom dit fick jag dock veta att den färgen var slut. Möh. Men jag köpte en vit istället för två lila, och eh, råkade, köpa med mig en fluffig, vit filt också. Jag kunde bara inte motstå. Dessutom heter den Ofelia, vilket är min gamla skolas maskots namn (yes, Katedralskolans maskot är en höna som heter Ofelia. Vi är coola). Så det kändes rätt.

När jag stod i kön för att betala fick jag syn på en massa glöggflaskor, och det blev plötsligt svårt att hålla fingrarna i styr. Glögg. Jul. Myspys av alla de slag. Jag lyckades hålla mig från att köpa en flaska, dels för att det trots allt är liiiite tidigt än, dels för att jag påminde mig om att jag kommer kunna dricka glögg på kyrkans julmarknad som går av stapeln på torsdag. Den brukar vara allmänt god. (Höh, "brukar", säger tjejen som varit här ett enda år förut). När jag kom ihåg det där med glöggen såg jag plötsligt ännu mer fram emot julmarknaden... Det var faktiskt bara några år sedan glögg gick från att vara en "udda vuxendryck" till "jamen det är klart vi ska ha glögg!" i min bok. När jag var yngre förstod jag verkligen inte vitsen med lukten eller smaken, även om jag kunde erkänna att det verkade roligt att röra ner mandlar och russin i en liten kopp. Sedan passerade jag över den där tröskeln in i något slags Vuxenland, som man så många gånger gör under sitt liv, och jag fann att glögg faktiskt intresserade mig på en rent smakmässig nivå. Festligt, det där. Kanske har jag en förkärlek för drycken också tack vare dess namn - glögg kan vara ett av de roligaste svenska orden, faktiskt.

lördag 15 november 2014

Bra humör

15 november 2014 

Inte bara bra humör, utan riktigt toppenhumör! Jag kallar det en 180-vändning. Eff yes.

(Hulda Jolanta är inte tillbaka dock, så det är väl det största orosmolnet på himlen...)

Idag vaknade jag till musiken från barnprogrammet Rastamouse, som handlar om reaggebandet Da Easy Crew, möss som, när de inte gör musik, hjälper sin president att lösa mysterier. "Rastamouse and Scratchy and Zoomer, also known as Da Easy Crew..." Anledningen, antog jag, var att Noah tittade på tv under sin frukost. Jag valde att somna om.
När jag vaknade senare på förmiddagen var det tystare i huset, och jag passade på att dammsuga under tiden Värdmamma och Noah var ute. Jag tror inte att han är rädd för dammsugaren längre, men det är ju aldrig smidigt att dammsuga om ett barn ska sova. Vilket både jag och Värdmamma hade hoppats för krabaten, men han hade förstås egna planer, och när de kom hem en timme senare var det en glad och pigg och mycket vaken pojk som vinkade till mig från vagnen. Nåväl. Jag tog över med lunch och vi chillade i köket istället.

Vi ringde också till Johanna på Skajp och hade en kombinerad lek/prat-stund med henne, vilket alla parter fann roligt. Noahs nya favoritgrej är att luta huvudet så långt in mot skärmen han kan, sedan tillbaka, och så in mot skärmen igen. Upprepa flertalet gånger, det blir aldrig tråkigt! Han kom på det nya tricket igår när han kom och sade hej till min familj på kvällen. Tjutskratt följer denna ritual. Min bebis är lite knäpp... För att understryka detta ytterligare kan jag ju berätta att vi vid minst fyra olika tillfällen idag har suttit framför tvättmaskinen i många minuter och trollbundet stirrat på tvätten som går runt, runt, runt... Pfft, vem behöver leksaker eller aktiviteter när man kan spendera en hel dag framför tvättmaskinen? Ibland är det lätt att underhålla barn.

Ljuset på eftermiddagen idag var helt kolossalt vackert

Ett magiskt ljus som varken bilder eller ord kan göra rättvisa (men jag tog foton i alla fall, förstås)


Utanför Tesco idag hade de något slags jippo för barn, med ansiktsmålning, ballonger, och dockteater, vilket jag tog med Noah till. Jag är övertygad om att han skulle ha älskat det, om han varit vid medvetande. Som det var så somnade han två meter utanför dörren och sov genom hela promenaden. När vi kom hem var Värdpappa på plats, och redo att ta över med den nyvakne. Jag pysslade runt i mitt rum, tvättade lakan, visade min pillemariska ljusslinga vem som verkligen bestämmer (med lite hjälp av tejp), plingade till folk på facebook, och småsjöng på låtar ur The Book of Mormon som jag bara inte kan få ur huvudet. Two by two, we're marching door to door, 'cause God loves Mormons and he wants some more!

Jag jobbade ytterligare ett par timmar på kvällen, när Värdpappa åkte iväg för en spelning och Värdmamma inte kommit hem från sin än, vilket innebar lek med tågbana, att Noah fick syn på mina vindruvor och inte gav sig förrän han fått minst fem stycken, och sagostund under middagen. Han har en cd med inlästa, klassiska sagor, och jag insåg återigen hur mycket jag älskar Kejsarens nya kläder. (Jag älskar Disneyfilmen Kejsarens nya stil också, men den är ju ganska annorlunda. Ändå värt att nämna för den är så extremt underskattad).

Hej hopp, jag ser ut som en tolvåring


Min plan för denna helgkväll var att ta en lång dusch och förhoppningsvis hinna torka mina sänglakan, men facebook distraherade mig från det första. (Jag kan inte duscha efter att Noah har gått och lagt sig, hans rum ligger vägg i vägg med badrummet). Hittade den här helt fantastiska musikvideon som jag vill hylla hundra gånger om, och som jag redan har lyssnat på ungefär så många gånger:


Dåligt humör

14 november 2014 

Det här med att ha dåligt humör. Jag tycker inte om det. Inte alls. Men ibland är det svårt att vrida tillbaka humöret till glad gubbe igen, även om man vill. Jag har varit låg halva dagen, och jag vet varför, men det hjälper ju inte. Dåligt humör i allmänhet hjälper sällan.

Men trots det så tog jag mig ut i världen idag, jag sminkade mig ytterst schnyggt och klädde mig i fina kläder, och packade min datorväska. Sedan spenderade jag timmar i kyrkans kafé för att studera monologer. Jag hittade en ny som jag tycker om från The Mistress of the Inn, och insåg att jag nog borde överväga Juliet, trots allt. Jag har undvikit henne just för att den är så känd och antagligen vanlig, men faktumet att jag känner karaktären och inte minst, kan monologen nästan utantill, well... Jag tänker leka lite med den ett tag i alla fall.

Jag blev på bättre humör under tiden jag jobbade, och jag fick en massa kramar från folk i kyrkan. Mikael kom till och med med en hel korg pepparkakor till mitt bord när jag sade att jag var ovilligt på dåligt humör. Faktiskt ganska gulligt.

För övrigt har jag inte sett Hulda Jolanta på flera dagar, och jag är lite orolig för min spindelgranne.

"Haven't you heard the saying, 'it's a nice place to visit, but I'm trapped in a freaking snow globe'?!"

onsdag 12 november 2014

Kortaste inlägget någonsin

12 november 2014 

Hej hopp, jag skrev ingenting igår för det var bara en vanlig jobbdag, och jag har inget att skriva om idag för det var bara en vanlig jobbdag igen! Noah är dock sitt snälla lilla jag igen och jag eh, jag har varit nöjd med mitt smink. Det är väl dagens största uppdatering. God natt!

tisdag 11 november 2014

Barnagråt gör Nannygråt

10 november 2014 

Jag vaknade, trots min sena kväll, vid sju. Mitt första alarm var satt på klockan tio, men jag valde att gå upp i alla fall. Började inte jobba förrän vid tolv, så jag hade en riktigt trevlig förmiddag.

Morgongry bakom mina gardiner... "Morgongry" borde för övrigt vara ett ord. Det låter vackert. 


Sen började dock den jobbigaste dagen jag någonsin haft med Noah. Ingenting gick vår väg, han var övertrött men vägrade sova, och var aldrig riktigt sugen på att äta heller. Han var rastlös och uttråkad men ville inte göra någonting. Åtminstone inte i mer än ett par minuter. Noah gråtskrek mer eller mindre hela eftermiddagen, och jag var verkligen handfallet vilse. Ingenting löste ju situationen, hur många knep jag än provade. Det var en lång dag.

*återskapande porträtt* Lyckades hålla mig från att frustrerat brista i gråt själv



Vad gör man?!

Jag fick honom till slut hyfsat lugn och han hade väl insett att han faktiskt var hungrig, så när Värdpappa kom hem på kvällen satt vi civiliserat vid bordet och åt middag. Den här dagen har gjort mig så extremt tacksam över hur lätt jag har det i vanliga fall - Noah är verkligen supersnäll, det var bara inte hans dag idag. Tyvärr.

Jag messade Hanne på kvällen och bad henne möta upp mig för den typiska "jag har haft en så sjukt jobbig dag"-drinken, och vi hängde i centrala London en stund på kvällen. Det var väldigt, väldigt skönt att komma undan huset och bara sitta och snacka ett tag, och jag var på mycket bättre humör när jag kom hem. Noah hade visst totalstupat ner i John Blunds famn efter att jag gått hemifrån, och det var ju inte så konstigt.


Fick i mig nån vodka- och tranbärsjuice. Såg ut som att jag drack ett fancy glas blod. MUMS.

måndag 10 november 2014

Svimfärdig men Superglad

9 november 2014 

Ja nej men, det är "den tiden på månaden", och min kropp slutar fungera normalt i sitt försök att fungera normalt. Jag vet inte, det är biologi på nåt vänster, men jag bryr mig mer om vilka värktabletter som fungerar. Ah, det ljuva livet som kvinna.

Nå, jag tvingade mig att gå upp från min helt brutalt bekväma säng imorse, för att göra mig presentabel och åka iväg till kyrkan. Tyvärr fann hunger och huvudvärk mig, och jag fann inte gudstjänsten tillräckligt intressant för att känna mig inspirerad istället för miserabel. För att göra det hela värre var den tio minuter längre än vanligt, och jag fick således vänta tio minuter längre på att sätta tänderna i de varma kanelbullarna. Men jag satt vid min vanliga soffgrupp och chillade med Ida, fikade, skrev dagbok, drack te. Min vanliga, underbara söndagsritual, och jag stannade långt efter att de flesta besökarna gått hem. Jonny, som jobbar söndagar (volontär i kyrkan), utbrast plötsligt att han hittade ännu mer gammal mjölk som stod framme, och anklagade mig. "Jessica-Therese, är det du som lämnar en massa sur mjölk överallt?" Det var ju väldigt orättvist av honom, med tanke på att jag suttit snällt i soffan hela förmiddagen, men jag erkände till att vara den onda mjölkfen, som lämnar framme gammal mjölk endast för att göra livet surt för Jonny. ... Det är alltid gemytligt i kyrkan.

När jag ansåg att jag suttit på en och samma plats för länge, någon gång mellan två och tre, promenerade jag iväg till Oxford Circus, till ett av stadens många Costa. Jag lyckades sno åt mig ett bord trots att kaféet var allmänt fullproppat, och jag beställde in en mocha och fortsatte mitt skrivande. Det var supertrevligt, föreställ dig ett mer högljutt Central Perk. Några bord ifrån mig satt en jättesöt tjej, som jag inte kunde låta bli att gå fram och börja prata med - det har jag väl berättat förut, att jag gillar att ge komplimanger till främlingar, som det okultiverade skogstroll jag är. Hon var jättetrevlig, och presenterade sig som Elena. När jag gått tillbaka till mitt bord kom hon fram efter en liten stund och gav mig sitt nummer, så voilà!, jag har fått en ny vän! Jag älskar min nya attityd med att ta vara på möjligheter så där, det kan ju bli supertoppen. Woho!

Mocha på "nationens favoritkaffeställe", som Costa blivit framröstad att vara. Jag argumenterar inte.


Jag tog mig en sväng från Costa sen, i jakt på värktabletter och skoskavsplåster. Jag hatar Oxford street med passion, och fick marschera omkring alldeles för länge innan jag hittade ett Boots. Jag mådde väldigt illa också, så till den grad att jag inte visste om jag ville skratta, gråta, eller skrika. Lyckades ändå hålla humöret uppe, för min situation kändes trots allt lite komisk - glaset är halvfullt, och allt det där. Men när jag kom tillbaka till Costa (som jag visst adopterade som mitt andra hem) var jag så yr att jag stod och vinglade i badrumskön. Det var riktigt obehagligt, för jag kände verkligen hur extremt nära jag var att svimma. Om jag inte haft så pass mycket erfarenhet med svimfärdighet skulle jag antagligen hamnat på golvet. Erfarenhet, och ren frustrerad viljekraft - jag blev lite förbannad på mitt illamående, så jag klarade mig igenom pärsen på ren kiv. Fick också gå före i kön så att jag kunde stänka vatten över halva mig, och en barista kom med ett glas vatten direkt efteråt. Folk är så snälla i den här stan. När jag fått i mig tabletter, suttit stilla en stund, och ätit lite, började yrseln gå över, så jag var nästan normal igen när Jacob, som jag väntat på, kom på kvällen. Hu ja, lite äventyr ska man väl ha för sig.

För lång och folkpackad, men Oxford Street fram mot julen är faktiskt riktigt mysig på kvällarna


Jacob och jag hängde resten av kvällen, först på Costa tills de stängde vid nio, och sedan på ett diner till elva. Jag avgav ett löfte för mig själv innan vi åkte till New York, att när jag kom hem igen skulle jag engagera mig lite mer i det här med att ha ett socialt liv. Hittills verkar det gå bra, och det gör mig superglad. När jag kom hem på kvällen var bara Värdpappa fortfarande uppe (strax efter midnatt), och eftersom han är den snällaste människan på jorden så erbjöd han sig att laga till ett par quornschnitzlar åt mig. Han blandade också ihop en supergod, kall sås, och jag mumsade i mig den enkla men o så goda middagen till överbliven pasta. Alltså... Jag är lyckligt lottad. Tihi!



lördag 8 november 2014

Höst & allmänt svammel

8 november 2014

Om någon undrar så har jag döpt spindeln utanför mitt fönster till Hulda Jolanta.

I natt drömde jag om ett coven av häxor, som jag förstås var medlem i, där ledarhäxan var en riktigt elak typ som offrade människor under storslagna ceremonier i kyrkan. Jag vet inte.

Försov mig och slängde på mig en kläd och ett par jeans på mindre än två sekunder och dundrade nerför trappan, så att jag kunde ta över och hjälpa Noah äta frukost. Han kan absolut äta själv, det är mer en fråga om han vill engagera sig eller inte. Det går i allmänhet lugnt och sansat. 
Vi lekte i vardagsrummet sedan och jag fick en förfärlig huvudvärk som inte försvann när vi gick ut på promenad. Jag valde för övrigt den fantastiska tidpunkten att gå ut, precis när det började ösregna. Tack och lov somnade Noah ganska snart så jag kunde gå in i värmen igen.

Lövhög

Brandgula bär och brandgula löv


Min huvudvärk, som vid det här laget liknade migrän, var kvar när jag skulle fixa Noahs lunch, idag ett allmänt småplock av grönsaker och bröd. Han ville absolut inte sitta i sin stol vid bordet, vilket man ju kan förstå, eftersom det, nu när man kan gå själv, är mycket roligare att öppna och stänga de nedre köksskåpen istället. Jag fick tvinga ner honom tillslut, då jag på något sätt lyckades dunka mitt huvud bakåt, hårt, rätt in i kylen. Jag erkände mig besegrad och satte på distraktionen tv:n. Det är ju ändå lördag.
Noah åt i alla fall med god (om än långsam) aptit, och jag slängde in några quornnuggets i ugnen till mig själv. Tror att det är fjärde gången den här veckan som jag ätit någonting med pestopasta till - vi har haft det två kvällar och jag är lat så jag äter alltid rester. Gott var det i alla fall, om än ospektakulärt.

Värdpappa kom hem när vi åt lunch, och jag var fri från jobbet. Jag svalde två migräntabletter och satte mig att sortera igenom mina tusen bilder från USA (och nej, det är inte en överdriven siffra, jag hade cirka 980 foton), och sparade ner dem på en extern server. Att ha ordning bland sina filer på datorn gör visst under för ens humör, för jag mådde mycket bättre när jag var klar. Jag hann dessutom sno åt mig tvättmaskinen (som mer eller mindre alltid är på, oavsett om det är Noahs smutstvätt eller ens egen, komplett med kladdiga handavtryck på), och städa mitt rum. För att verkligen må bra igen tog jag en varm dusch, och jag dansade omkring och sjöng andrastämmor till Lily Allen och The 1975. (Ja, jag har på musik när jag duschar, it's not that weird).

Har för övrigt aldrig sett musikvideon innan, men här är min favoritsång från the 1975 i alla fall!


På kvällen hjälpte jag till med Noah igen, bara för att jag nu var glad och han är ett mys, och vi lekte och övade på att gå i trappor (ordentligt, inte krypa! Min bebis blir så stor!!), och plockade ut alla mynt från burken i hallen för att sedan mycket noggrant lägga tillbaks dem igen. Jag tror att ungens favoritgrej just nu är att göra oreda bara så att han kan städa upp det sen. Flera gånger försökte han få tag i sopborsten i köket, och förstås, den nya favoriten att öppna och stänga skåpdörrar arton gånger i rad. Han tycker också om att förväntansfullt stega in i mitt rum, och sedan gny när han inte kan krypa upp i min höga säng. Jag kastade honom på min filt till tjutskratt innan jag gav honom tillbaka till Värdpappa, som var klar med den matlagning han behövt engagera sig i.

Någon annans mysiga rum jag hittade på internet, titta vad fint det är


Och nu ska jag krypa upp med en töntig romcom som utspelar sig under julen och en kopp varm choklad, för det är höst och snart jul och jag har övat på våra Luciasånger och sådana där töntiga, romantiska julfilmer är faktiskt helt underbara.


Noah & Lucia

6 november 2014 

Tillbaka på jobbet igen, och det kändes så snart jag tog hand om den första bajsblöjan. Min lilla pojk var dock glad som den tok han är, och vi lekte på morgonen. Han går mycket och gärna nu, vilket har förändrats lite från de vingliga första stegen han tog innan jag åkte till New York. Mycket kan hända på en vecka! (Och ett par dar, jag var ju lite i Sverige först).

Till familjens förtjusning hade jag med mig en pyjamas i present till Noah, från Naturhistoriska museet i New York, som jag köpt för att jag tyckte att den var rolig. Det är fantastiskt när man hittar fabrikörer som tydligen har lika dålig humor som jag. Storleken, som jag oroat mig lite för, var bra, så pass att han lär kunna ha den ett tag då den är liiite stor nu. Värdmamma tackade mig med en kram och Värdpappa skrattade när han fick syn på den, och Noah själv verkar ha sovit gott i den i natt. Så vi kan nog påstå att alla är nöjda.

Noahs nya pyjamas



Min färgglada pestopastapaprika-lunch

På kvällen var det dags för kören igen, som jag nu missat två övningar med, samt en gudstjänst där vi sjöng. Jag var alltså inte helt beredd på att vi hade med oss Projektkören och började våra repetitioner för Lucia idag, men det gjorde vi. Projektkören är de sångare som bara är med och går Luciatåg, men som inte sjunger i kören i vanliga fall. Hanne har gått med i den, vilket ju är super, eftersom vi då faktiskt kan träffas någon gång i veckan. Trots att vi bor i samma stad så är vi pinsamt dåliga på att umgås.

Jag var sjukt pepp i alla fall, det vill säga, innan jag kom dit. När jag gick in i övningssalen började någon slags yrsel/illamående komma krypande, och jag spenderade första akten (vad jag kallar det innan vi har fikapaus) med att undra om jag behövde spy eller svimma. Det blev nog inte så mycket tindrande ögon för min del, jag orkade inte ens läsa noterna. Men så sitter min altstämma väl också, och de flesta sångerna från vår repertoar har jag kunnat i flera år. När det äntligen var paus och jag fick i mig två koppar te och en bit chokladkaka, och dessutom stod och pratade med Hanne och två andra trevliga projektare, mådde jag mycket bättre. Det var definitivt roligare att eka "stalledräng, stalledräng" till basarna efter det.

Efter repet misslyckades jag med att dra med mig Hanne till puben, dit Margareta dragit mig, men jag fick med mig Jacob. Det var jättetrevligt, som det brukar vara när jag tar mig tid att gå, och några av oss stannade ända tills sista ringningen vid elva.




Ingenting, egentligen

5 november 2014 

Tanken var att jag skulle jobbat idag, men det ändrades och Värdpappa tog mitt pass istället. Jag klagade inte direkt, då det gav mig tid att ligga på min säng och göra absolut ingenting, i hopp om att min yrsel skulle försvinna. Jag provade också att ta en promenad ute i det fina höstvädret, men min goda vän Jetlag hängde kvar. En trevlig kombination av trötthet, yrsel, och kyla följde mig hela dagen, och jag sköt upp att gå till affären tills efter middagen. Min stora plan i livet var att köpa mandelmjölk (höh, heter det så på svenska? Jag menar almond milk), eftersom det blir supergott till gröt och varm choklad/kaffe osv. Jag byltade på mig en massa kläder och gick iväg, och tittade på fyrverkerier under tiden. Guy Fawkes firas i England idag, en snubbe som för cirka 400 år sedan misslyckades med att smälla sönder the government, vars minne man smäller av fyrverkerier för idag. Jag noterade att de inte var lika fina som de jag i såg i New York på Halloween.

Jättepigg på att gå ut i mörkret och handla


Remember, remember!
    The fifth of November,
    The Gunpowder treason and plot;
    I know of no reason
    Why the Gunpowder treason 

    Should ever be forgot! 

Till saken hör väl också att just Guy Fawkes tog smällen (no pun intended) för hela klabbet, medan hans kompanjoner gick fria. Det är så jag förstått det från folk i alla fall, om någon är intresserad hänvisar jag till wikipedia här. 


Min nya vän, Jetlag

3-4 november 2014 

Alltså, vem vet ens vilken dag jag gjorde vad, eller hur länge jag var vaken, eller i vilken tidszon jag befann mig. Jag kan tala om att jag själv har ganska dålig koll.

När det var dags att åka hem från New York hade halva dagen redan passerat, då jag och mor som jag nedan visat varit i Central Park. Så efter att ha packat det sista, checkat ut från hotellet, och åkt buss till Newark airport, stod vi i säkerhetskontroll en god stund. Sedan flyg "framåt i tiden" i cirka sju timmar, för att landa i Köpenhamn. Då var klockan typ sju på morgonen och det var ju alltså nästa dag, men också mitt i natten. För mig. Jag kramade adjö till min vackra familj som tog bilen hem till Sverige, och försökte sedan få tiden att gå på flygplatsen, den här gången Kastrup. Jag var skysjuk, som jag kallar det när man har varit på ett lätt gungande plan så pass länge att marken sedan känns ostadig - motsvarande sjösjuk, fast versionen för pirater, inte landkrabbor. Ja, du fattar. Eller inte, för jag förklarar det nog lite halvdant. ANYWAY, jag lade mig någon timme på en bänk och halvsov med min datorväska som huvudkudde, innan jag fick information om min gate och kunde gå bort till den. Där lyckades jag komma in på ett kinesiskt wifi som jag av någon skum anledningen inte behövde betala för, och kunde uppdatera los bloggos och redigera bilder tills jag fick gå ombord på planet. Väl där lyckades jag inte sova heller, så när jag landade på Gatwicks flygplats var jag ännu mer zombie än förut. Nu hade jag flugit tillbaka en timme i tiden igen, men trots min förvirring lyckades jag komma på rätt tåg till Victoria. Och sedan tunnelbana och så tåg igen, innan jag kunde gå sista biten hem. Där fick jag ett stort leende av min bebis och middag av värdföräldrarna, och jag planerade att stupa huvudlösa i säng. Det visade sig dock att när man koncentrerat sig i ett dygn på att inte somna så är hjärnan inställd på den regeln, och jag somnade först efter midnatt. Eller kanske efter eftermiddagsteet, eller någon gång vid två på natten. Vem har ens koll?

Hej då New York! - För den här gången

De visade min favoritfilm från MCU, Guardians of the Galaxy, på planet

Tillbaka i Europa

Var ansvarsfull och packade upp min väska på en gång när jag kom hem

tisdag 4 november 2014

Central Park

3 november 2014 

Sista dagen i New York, och jag spenderade den i Central Park med min mor. Vädret var perfekt, så jag låter mina foton tala för sig själva: