Islands nationaldag

17 Juni 2014 

Jo, det föreföll sig faktiskt så, att vi lyckades pricka in vår resa till Reykjavik samtidigt som islänningarna firar sin nationaldag. Tuva och hennes svenska vänner fick alltså uppleva allt det en isländsk nationaldag har att erbjuda... Eller tja, nästan i alla fall. Ungefär. Okej, kanske inte riktigt...

Vi vaknade sent hela gänget, efter att ha kommit hem någon gång runt sextiden efter vår utekväll. Jag noterade roat att vid den tidpunkten hade min lillebror hemma i Sverige redan varit på jobbet ett antal timmar. Ah, tidsskillnader!
Efter Skyr och annan frukost tog vi beslut om dagen, som vi enligt det förutbestämda schemat, hade lämnat lite allmänt öppen för förslag. Tuva och Johanna slog sina kloka huvuden ihop och kom med de bästa sådana - myschill på kafé i stan, innan vi skulle prova en varm källa (för bad, inte vetenskapliga experiment) som låg i närheten. Vi började med att åka buss in till stan.

Hoppborg, karuseller, och folk med paraplyer. "Lite regn kan inte stoppa nationalismen!"

 Vad vi inte hade räknat med var att eftersom det var just nationaldagen, så var det även nationaldagsfirande, ute på alla gator i Reykjaviks stadskärna. Det innebar att de busstopp vi hade tänkt använda oss av, som låg närmast kaféet vi hade i åtanke, var avstängda. Inte ansåg busschauffören att det var något han borde informera sina passagerare om heller, så när vi åkte förbi stan och ut i bushen igen, ryckte han mest på axlarna åt faktumet att vi missat vår hållplats. "Då borde ni hoppat av innan," var allt han sade. Vilket geni. Låt oss ge honom lite sympati dock, kanske var han sur över att behöva jobba på nationaldagen, när alla andra åkte karuseller i regnet. Inte lätt att vara hjälpsam då. Vi fick helt enkelt åka med runt i alla de yttre bostadsområdena i ytterligare någon timme innan bussen åter åkte hyfsat nära stadskärnan. Därefter tog vi oss fram i ösregnet till ett någorlunda proppfullt kafé.

Swiss mocha x3. Because awesome. (Och en latte, suck, Johanna då!)

Efter att ha klämt in oss vid det smalaste bordet bredvid ett isländskt medelålders par som fått nog av regnrusket, beställt våra mochas och kakor, fikat, och blivit hyfsat varma, sade vi (okej, jag) hejdå till den söte servitören med trimmat skägg, och gick ut i regnet igen. Vi behövde gå en bit för att komma till busstationen, varifrån vi tänkte åka till den varma källan. På vägen kikade vi in på frälsararméns second hand-ställe, och, wouldn't you know it, jag hittade ett fantastiskt halsband. Låt oss analysera frågan om jag är en shopaholic någon annan gång. Jag köpte det halsbandet i alla fall, sedan promenerade vi i ösregn. Och vi gick i ösregn. Vi traskade i ösregn. Vi vandrade, spatserade, marscherade, och på andra sätt tog oss fram helt manuellt, alltjämt i ösregn. Jag småsjöng på sången om Petronella från Plaskeby. Johanna huttrade och klagade på att hon var kall. Tuva hoppade över vattenpölar. Max gjorde precis som vanligt, det vill säga, följa med efter oss andra under sin typiska tystnad. Till slut kom vi fram till busstationen, fick i oss varsin varmkorv (Reykjavik och korv alltså... Ett uppsatsämne i sig.) och hoppade på rätt buss. Sen åkte vi mer buss. Sen gick vi lite till i ösregn...

Hav, sandstrand, varm källa. Islands huvudstad.

Men till slut kom vi fram till den varma källan, som mer såg ut som en avlång jacuzzi, men som efter att ha frusit i blöta kläder, var en välsignelse att sitta ner i. Max avstod välsignelsen, men vi flickor njöt i fulla drag. I cirka tre minuter, tills en röst i högtalarna meddelade att de skulle stänga om tio minuter.

...

Ja. Det var inte mycket mer att göra än att supernjuta av tillvaron de sista minuterna, sedan snopet gå upp och byta om, bara för att vänta på bussen i regnet igen som kunde ta oss hem. Vårt motto under dagen visade sig vara helt sant - "det här kommer att vara en rolig historia senare i framtiden". The future is now. Något misslyckat, det erkänner vi, men det var ganska mysigt i alla fall.