Mitt tokfestliga liv !

28 Oktober 2013 

Fortfarande lite feber på min lediga dag? ---> Bring It On, alla fem filmer. Wohoo, let's hear it, now cheer!

Skämt åsido, jag vaknade med hög feber (38 grader plus) igen, och lite allmänt yr huvudvärk, men efter att ha sovit ytterligare några timmar mådde jag bättre. Fumlade fortfarande omkring lite grann, som man gör, men det sker ju å andra sidan ungefär lika ofta som när jag är feberfri. På kvällen, när stormen dragit förbi, för att istället för att försena tunnelbanan i London, förstöra hustak i Köpenhamn, tog jag en liten kvällspromenad med Johanna till affären, och fyllde på förrådet av vatten. Jag har gått igenom en ansenlig mängd vatten idag... Hoppas att det hjälper med att få bot på den här febern nu då, en gång för alla! Engagerat mig lite mera i NaNoWriMo-planering har jag också gjort, och färgkodat min huvudpersons tidslinje. Jag tror nog allt att jag så småningom börjar bli redo för årets november...


För övrigt vill jag bara säga att jag älskar min Johanna, som kom hem efter jobbet idag och var allmänt knas, och vi önskar alla en glad Halloween med denna vackert utsmyckade bild av yours truly. Kyssar!

Idag var jag frisk

26 Oktober 2013 

 Jag valde att vara frisk idag, och hade lite av ett liv. Det gick riktigt bra!

På morgonen, innan Elin och Johanna vaknat, tittade jag på veckans avsnitt av Agents of S.H.I.E.L.D. och The Vampire Diaries. Den sistnämnda fick mig att storgråta på slutet, trots att jag utmanade mig själv att inte göra det... Då hade det börjat prassla inne hos sömntutorna, så jag gick in till dem, kröp upp hos mina flickor, och gosade lite, sådär som man gärna gör på morgonen med goda vänner.

Efter lunch åkte jag iväg till Angel, och traskade en stund innan jag hittade till puben The Blacksmith & the Toffeemaker, där årets första kick-off för NaNoWriMos Londongrupp skulle träffas. Det var så mycket folk där, och jag fick nåla fast en namnlapp på jeansvästen. Jag hoppas verkligen (och tror!) att alla de här mötena och framför allt write ins (det vill säga, när man samlas ett gäng någonstans, exempelvis på en pub eller ett fik, och skriver tillsammans) kommer hjälpa mig att skriva i år. Jag har vunnit NaNoWriMo tidigare, men inte alls med samma motivation som jag hoppas på att ha i år. Det var i alla fall roligt att prata med folk idag, diskutera karaktärer och genrer, och utbyta tips och pepp inför den kommande månaden. Jag fick med mig ett jättefint klistermärke som nu pryder min dator, bredvid musplattan, som kan påminna mig att skriva när jag prokrastinerar.

Efter denna festliga eftermiddag tog jag mig bort till Sloane Square där jag mötte upp Elin och Johanna för middag, och åtnjöt en vegetarisk moussaka, innan Johanna gick för att sitta barnvakt några timmar, och jag och Elin åkte hem. Vi köpte med oss ett fruktigt rosévin, och spenderade kvällen med att snygga till oss, spela kort (den svenska favoriten, klassikern skitgubbe), och skrattade till Tyler och Sawyers senaste drunk challenges (för dig som inte förstår - youtube). Det blev en bra början på kvällen, som fortsatte på en av Londons många klubbar. Så det blev lite dans, och den här gången lyckades Johanna få mr DJ att spela en av våra partylåtar, Mambo no. 5. När klubben stängde vid tre lyckades vi hitta en restaurang som fortfarande var öppen, och beslöt oss för spontanmiddag sådär framåt småtimmarna. Efter att ha druckit en underbar jordgubbsmilkshake hittade vi en buss och sedan en taxi som kunde ta oss hem. Natti natti.

Mina mysflickor i grönt dansklubbsljus <3

På Jessicafronten intet nytt

25 Oktober 2013

I förrgår spenderades i min icke feberfria säng. Igår spenderades på liknande sätt, dock med två utflykter - på förmiddagen till The Hummingbird Café, för blåbärspannkakor med vaniljyoghurt till brunch, och en på sena kvällen till Byrons för middag... Skönt i alla fall att man kan bestämma sig för att gå ut och äta vid elva. #theperksoflivinginastorstad

Feberyra

23 Oktober 2013 

Ugh, idag har varit en dryg dag. Jag strök kökshanddukar i åtta timmar, och insåg så sakteligen att jag hade feber.

I natt utspelade sig den här festligheten:
Jag drömde väldigt oroligt, tossed and turned, och pratade tydligen ovanligt mycket i sömnen. Plötsligt vaknade jag, tittade på klockan på mobilen, och flög halvvägs upp ur sängen med ett högljutt "ÅH NEJ!" (Med flög halvvägs menar jag att jag slängde undan täcket och svingade benen över sidan, så att jag satt upp). Johanna kom in i mitt rum för att se vad som stod på.
Johanna: ... Hej. Hur mår du?
Jessica: Va? Jag mår bra.
Johanna: Jaha... Vad gör du?
Jessica: Jag ska ju jobba idag. Jag måste gå upp!
Johanna: Mm. Men hon är bara halv två.
Jessica: *stirra lite* *tittade på klockan*
Jessica: Men... Hon är bara halv två.
Johanna: Du kan ju ta sovmorgon *fnissa lite*
Jessica: *mutter mutter*
Sedan lade jag mig ner under täcket igen, och innan Johanna ens hunnit gå de två metrarna till sin säng, hade jag somnat om (vilket hon tolkade i och med mina snarkningar...). Jag var med andra ord lite lagom virrig i natt.

Så på jobbet insåg jag att jag var lite sjuk, då jag inte bara var väldigt trött och hade lite ont i huvudet, utan frös något otroligt. Jag hade på mig min stickade tröja, och min halsduk runt överkroppen som en filt, trots att jag i vanliga fall brukar bli obehagligt varm i bara t-shirt. Dock var det en ganska enkel dag, det bästa strykjärnet gick sönder, så jag kunde bara stryka kökshanddukar. Och då det inte var speciellt stimulerande, så krävde det ju i alla fall inte särskilt mycket engagemang och uppmärksamhet från min sida.

När jag kom hem tog jag således en värktablett, bytte om till pyjamas, och stöp i säng. Sov i två timmar, och vaknade sedan för att inse att mina vänner kommit hem. Den underbara Elin är på besök från Sverige, och hon och Johanna hade hunnit hem under tiden jag sov. Vi hade en mysig kväll med pizza och kortlek hemma på golvet, som avslutades med en promenad till busstoppet för att se Elin säkert på rätt väg hem.

Sagor. Ja tack, alltid.

22 Oktober 2013

På väg till jobbet såg jag ett fint par: en söt rödhårig tjej och en Jude Law-kopia på tuben. Så roligt att de har hittat varandra.

Idag har jag promenerat omkring i flera timmar med en himmelskt sovande bebis. Tog mig bort till Towern igen, runt via London Bridge. Jag läste på plakat med historisk information i regnet och lärde mig lite mer om Englands förflutna kungar. Har ju tagit en guidad tur där inne för ett par år sen, så jag kände faktiskt igen en del. Dock önskar jag att de hade haft kartor av hur det ser ut idag bredvid målningarna över Tower Hill som de har utsatta vid plakaten - det hade varit enklare att skaffa sig en uppfattning om vad man tittar på då. "Jaha, där är en dammig gata och några hus som fanns på 1200-talet" säger ju inte så mycket, trots allt.

Jag slutade tidigt idag igen, vilket har varit toppen. Jag valde att inte vara ute mer i världen, utan åkte hem, och har fått gjort en massa bra saker som jag nu kan stryka från min detaljerade lista. Det är också bra då jag är ganska trött idag, och planerar att gå och lägga mig hyfsat tidigt, vid nio eller så. Ska ju jobba i tvätten imorgon, så då blir det early morning bird rise and shine redan vid sex... Behöver de timmarna med sömn!

I övriga nyheter så har jag målat på ett nytt nagellack, förälskat mig i Once Upon A Time (genom hela första säsongen nu!), fått bebiskräks på mina leggings, och börjat förberedande karaktärsanalyser för Nanowrimo. Ja, det var nog det.

Arbete: blöjor och dregel

21 Oktober 2013 

Idag bytte jag för första gången en bajsblöja. Härliga tider!

Jag har förälskat mig i Abel Korzeniowskis melodier som utgör soundtracket till Romeo and Juliet. Jag gillar att det är ungefär samma låt, att man hör en så tydlig röd tråd genom alla olika nummer, och att det som skiljer dem åt är nyanser och skiftningar i tempo och instrument, för att skapa känsla. Perfekt, jag kommer definitivt använda det som bakgrundsmusik när jag skriver i november!

Minns inte om jag har berättat det innan, men Rosie börjar få tänder. Ett symptom är att bebisen då dreglar något helt otroligt mycket. Idag var hon dessutom lite kinkig ett tag, och ville då bäras omkring och vara nära mig och kramas. Jag har inget emot det, inte alls, men hon ville inte ta nappen, utan valde att istället dregla ner hela min högra axel... Jag övervägde faktiskt att köpa en annan tröja efteråt, bara för att slippa bli kall om axeln av allt bebisdregel, men sen gjorde jag inte det i alla fall. Det har hänt innan, och det lär hända igen... Det blir ju så när man tar hand om en Fluffy i miniatyr (HP-referens, någon?)

På kvällen gick vi äntligen till Jamie Oliver's diner, som visst bara är en pop up-restaurang, dvs en tillfällig matstation vid Piccadilly Circus. Jag och Johanna är båda förtjusta i den charmige kocken, och vi tog med oss Johannas morföräldrar dit, som är på besök sedan igår. Det var jättetrevligt, vi satt med fantastisk utsikt precis bakom neonskylten, och åt till dess att vi alla fick en släng paltkoma. Så det kan gå.

Äntligen foton igen!

20 Oktober 2013 

Idag hade jag en helt underbar dag - som en dag på slottet! Jag traskade runt i regnet några timmar på eftermiddagen, och engagerade mig i lite shopping i Hammersmith, och satt sedan hemma och började planera min roman för NaNoWriMo 2013! Jag är otroligt pepp, och tror att jag har en bättre teknik vad gäller förberedelser i år. Har en liten burk på skrivbordet med "prompts" som jag kan välja närhelst inspirationen sviker!

Då det knappt blivit några foton alls de senaste dagarna tar vi igen det ikväll, och visar dagen i bilder:

Från min promenad:

Bytte om, oväntat och fantastiskt, likt en superhjälte:

Åt middag innan det roligaste Skype-samtalet med min familj, och myste till det med flera ljus!:

Att väva ord som silke

19 Oktober 2013 

En del av mig kan inte låta bli att undra om mitt öra någonsin kommer att läka. Det gör inte lika ont längre, men det känns heller inte som att vad det än är som blockar kommer att försvinna. Jag har blivit van att inte höra på båda öronen. När (om?) jag får tillbaka hörseln kommer jag att bli så otroligt förvånad över hur högljudd världen är.

På eftermiddagen mötte jag upp Bogdan vid svenska kyrkan, eftersom kören skulle sjunga på ett dop. Vi hälsade en liten Anton välkommen till kyrkans gemenskap, och passande nog så talade prästen nästan bara på engelska. Jag fann det ganska intressant, för jag känner ju igen mycket nu när man hört det några gånger, men det var ändå annorlunda att höra det direktöversatt till engelska.

Jag har hittat mitt favoritcafé i Hammersmith, och det är det Caffe Néro som ligger mittemot the Broadway/tubstationen, för jag tycker att det är så mysigt, med bruna pösiga fåtöljer. Jag har också förälskat mig i deras citroncheesecake, efter att ha provat den idag. Jag har också längtat efter julen och beundrat månen från Green Park.

På kvällen gick vi på bio, och tittade på en film som jag väntat på i flera år (allvarligt talat, läste om den för två år sedan), nämligen den senaste adaptionen av Romeo and Juliet.  Den var överdådig och färggrann och vacker, med Shakespeares dialog och fin kostymering. Jag älskade den. Skådespelarna var inte alltid jättebra på att lägga fram poesin på det naturliga sättet som man kanske skulle önskat, men jag kunde lätt se förbi det, då jag älskar historien. Och jag satt där och tänkte att det faktiskt inte spelar någon roll att de inte kände varandra, att hon var fjorton och han nitton, och allt annat som man brukar kritisera. Shakespeare. Jag gick från den filmen med enorm inspiration att delta i årets NaNoWriMo, och att läsa om Romeo och Julia ordentligt, nu när jag gör det för mig själv och inte för skolan.

Lördag? Torsdag? Söndag?

18 Oktober 2013 

Nämen hej. Nu är det sent. Whoop whoop.

Jag hade en helt underbart slö morgon idag. Fluffade runt i pyjamas, och det är ju i princip min favoritsyssla någonsin. När jag sedan begav mig ut i den londoniska världen satt jag på en buss ett bra tag, där det också satt en liten unge. En unge som hoppade runt på sätena bakom mig. En unge som tyckte om att skrika och tjuta lite. En unge med helt otrolig volym. En unge som valde att tjuta i mitt enda goda öra. Mamman tittade medlidsamt på mig och sade "Sorry", men tyckte inte att hon behövde säga till sin son att man inte skriker på allmän transport. Bussturen blev dock något festligare då en liten tjej kommenterade det jag tänker varenda gång jag åker buss här i London: "It's sort of annoying how they always go beep beep bepp", apropå alarmen de har så snart dörrarna stängs.

På eftermiddagen mötte jag upp Bogdan och fann mig återigen på British Museum. Den här gången provades en av de tjugo minuters långa så kallade "spotlight tours" som de har, vilket var helt okej. Vi valde dock en om Parthenon i Athen, och även om grekisk mytologi bara är en liten nördig hobby så kunde jag det mesta av vad guiden hade att säga. Men det är trots allt någonting jag gärna går på igen, för om det är något ämne man inte har så stor koll på tror jag att det är ett jättebra sätt att spendera tjugo minuter på museet.

Jag hamnade i Italien igen ikväll, då vi valde en italiensk restaurang för vår middag med Johanna, vilket var en mycket trevlig tillställning. Efteråt åkte vi iväg till andra sidan stan, till en pub där ett gäng för mig både kända och okända människor från Ung i London hade samlats för att umgås med Karl som snart flyttar ifrån oss. Efter ungefär en timme var jag dock alldeles för trött för att komma ihåg skillnaden mellan igår och imorgon, och det blev tub och taxi hem.

Förlåt

18 Oktober 2013 

Jag har varit väldigt dålig med uppdateringen, men nu har jag skrivit ikapp. Har egentligen ingen anledning att skylla på heller, har bara prioriterat annat helt enkelt. Så här skulle det se ut om jag försökte komma på en bra ursäkt:

Jag ska försöka bättra mig. Du förtjänar god uppdatering, när du nu är så fantastisk att du bryr dig om vad som händer lilla mig. Så tack <3

(Det är också så här jag har sett ut hela morgonen som jag skrivit ikapp i bloggen, för helt plötsligt har det börjat spela någon slags reklammusik från någon hemsida, men så snart jag blivit förvirrad och letar efter källan slutar det. Och börjar igen senare. Det är väldigt underligt).

Puss!

Det känns som helg

17 Oktober 2013 

Det här med mitt öra suger. Värktabletter är mina bästa vänner. (Jag hade en dålig natt).

Den här dagen kommer även den återberättad i tre olika delar. Låt oss börja:

Del A: Johanna och jag städade lägenheten igen. Dammsugaren är ju en fantastisk uppfinning. Vi borde fira dammsugarens uppfinnare med ett stort kalas en gång varje år. Våran fungerar inte, så jag körde en Askungen och svabbade golven, och sen gjorde jag en Jessica, och halkade på de nu hala ytorna. Grace är inte riktigt min grej, måste jag väl besviket erkänna.

Del B: Höstlovet har börjat och det första besöket har äntrat scenen. Jag mötte upp med Bogdan på Oxford Circus, och vi virrade runt ett litet tag innan vi hittade ingången till Regent Park. (Jag vet att jag bor här. Jag hittar ändå inte, om jag inte varit där förut). Regent Park kan jag också verkligen rekommendera. Flera av träden där har hajjat grejen med att det är höst, och sträcker sig stolta och guldröda mot himlen, och atmosfären i hela parken är mycket lugnare än resten av London. Vi hade ett väder som var ovanligt behagligt och ett ljus som bara var ovanligt, och jag försökte förgäves få Bogdan att hålla med om att Regent Park påminde om Afrika. Jag har aldrig varit i Afrika, så egentligen kan väl inte jag påstå det, och jag fick heller inget gensvar. Men det var en definitivt trevlig paus från all kaostrafik och mängden människor. Även om det fick mig att sakna den vilda småländska skogen ännu mer.

Vi mötte så småningom upp med en av hans kompisar som bor i staden, och åt middag tillsammans med henne på en thailändsk restaurang. Jag har inte ätit thailändsk mat sedan jag bodde i Växjö, då jag hyfsat ofta hoppade upp på cykeln och rullade ner till Strykjärnet för att köpa favoriten nummer 22. Det här var inte riktigt lika bra, men trots det gladdes jag åt min vegetariska nudelrätt, med en massa festliga grönsaker! Det var inte bara maten som var bra, sällskapet var också riktigt trevligt, och det var en rent allmänt bra kväll.


Del C: Du minns att jag klagade för ett par dagar sedan om att inte ha träffat något från youtube än? Jag vet, hur drygt som helst. Ikväll, när jag sagt god natt till mina vänner och gick på tuben, fick jag beviset att kändisar, "content creators", från internets cyberspace faktiskt existerar på riktigt. Precis mittemot mig på tåget satt nämligen Jack eller Finn Harries. De oförskämt attraktiva tvillingarna som har charmat i princip varenda människa som någonsin råkat klicka sig in på deras kanal. Jag har inte tittat på deras videor på säkert över ett halvår, och jag kan definitivt inte se skillnad på dem, men jag kände förstås igen den här killen. Jag sade ingenting, ville inte störa då han var upptagen med en vän, och jag lyckades till och med hålla mig från att flina dumt. Men i mitt inre dansade en lättad fangirl omkring. Inte för att jag sett just honom, utan bara för att det är roligt att veta att jag faktiskt har flyttat till den stad jag förväntade mig att bo i. Youtubers exist. Tack, London. Som extra körsbär på grädden hann jag dessutom med den allra sista nattbussen hem, och slapp till och med att vänta särskilt länge. Trots ett krånglande öra var det här definitivt min dag!

Typ George Weasley (förlåtförlåtförlåt, elakt skämt)

16 Oktober 2013 

Varenda gång jag målar eyeliner på ögonlocken glömmer jag bort det under dagen och råkar smeta ut det med fingret. Allvarligt talat, hur gör man för att komma ihåg att vara vaksam runt eyeliner? Tips mottages tacksamt.

Jag lyckades gå till doktorn idag, under arbetstimmar till och med. På det sättet är det ju bra att jag har ett mobilt jobb - det är ganska lätt att ha med en bebis här i stan. Så jag packade in Rosie i sin barnvagn, som ett litet dosepatet, i mjuk overall och filt, och begav mig iväg efter de beskrivningar vi lyckats hitta till den närmaste walk in-practice. Eftersom jag inte är registrerad hos någon doktor i England kan jag inte gå till särskilt många läkare, men det finns ett par stycken där man kan få hjälp även som icke registrerad. Så jag tog mig dit, efter att ha gått vilse ett litet tag ute i regnet, med ett fruktansvärt smärtsamt öra. Tack och lov sov Rosie. Dock fick vi ju vänta en timme i väntrummet, och då vaknade tösen. Och var lite kinkig. Jag hade precis tagit upp en flaska för att mata henne när de kallade in mig till en doktor. Här är något jag inte rekommenderar: att bli undersökt av en glad doktor i örat med en gråtande bebis i famnen. Det funkar, man får en analys och bebisen kan ju lugna ner sig, men jag är hyfsat övertygad om att det finns bättre tillvägagångssätt. Till slut fick jag i alla fall beskedet om att det inte är en öroninfektion, inte en inflammation, helt enkelt ingenting som han visste vad det var. Men jag fick i alla fall en rekommenderad medicin, och tipset om att fortsätta ta värktabletter. Så förhoppningsvis går det över om ett tag. Tills dess får jag helt enkelt gå runt med lite sämre balans än vanligt, lite mer yrsel och illamående, och vara lite halvdöv på högra örat.

På bussen hem stod jag och tittade på två barn (och inte på något läskigt sätt heller, låt mig berätta färdigt innan du drar slutsatser!), ett syskonpar som lekte en sådant typisk hand-klapp-lek, med en ramsa till. Den verkade ganska rolig, systern var mycket engagerad i att lära sin bror hur den fungerade. Det påminde mig om mig och Jonathan när vi var små - jag var ungefär lika pedagogisk och beslutsam i att lära honom liknande lekar. Jag saknar min lillebror. De kommer snart och hälsar på! Woho. Innan dess kommer vi dock ha flera andra besök, däribland Elin, som Johanna och jag skajpade med medan hon bokade sina flygbiljetter. Massa hemma kommer hit till mig och det gör mig glad!

Nytt hår och sånt

15 Oktober 2013 

Jag har bott här i över en månad. Och under den tiden traskat runt i staden. I turistdelar lika väl som andra delar. Så borde jag inte träffa någon känd britt från youtube snart??

Idag spenderade jag ungefär tre timmar hos frisören. Jag var i ett desperat behov av en klippning för hej, kluvna hårtoppar ugh ugh, men jag hade också fått den här idén om att färga underhåret, något som var modernt när jag gick i femman. Jag vet inte riktigt var den idén kom ifrån, men jag har haft den i någon vecka nu och valde att bara göra't. Jag har ett halvår framför mig med studier hemma så det är ju inte direkt så att jag inte kan göra något dumt, för jag behöver inte se presentabel ut på det viset. (Jag vet, att färga håret behöver inte vara någonting dumt, men för mig är det en enorm grej, so just go with it, kay?). Så jag färgade underhåret i en mörkbrun nyans med lite röda stänk i, och det blev väldigt väldigt fint. Jag är mycket nöjd.

Seeeeee? Ganska fint va?

Jag har haft en väldigt mycket sämre kväll än min dag, då smärtan som smugit runt i mitt högra öra förvärrades så pass mycket att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Så jag ringde till den svenska sjukvårdsupplysningen, efter tips från min kloke far, men de hade inte mycket att säga. Jag fick prata med en sjuksköterska som har tagit examen i att prata långsamt, och efter ett antal analyserande frågor fick jag beskedet att "Duuuu.... Måååsteeeee... Juuuuuuuu.... Gåååååå.... Ooooochhh.... Seeeeeeee.... Eeeeeeeeen........ Doookkktooooorrrr...." Det får helt enkelt bli morgondagens äventyr, eller torsdagens, med tanke på att jag jobbar imorgon. Ikväll blir det bara värktabletter. Yay.

Fram och tillbaka och sådär

14 Oktober 2013

Idag skulle jag ta Rosie till doktorn, så att hon kunde få en spruta. Det innebar en tur via tuben till Canary Wharf, för att sedan därifrån ta the DLR. Jag traskade glatt fram och hittade rätt väg, vilket gjorde mig glad. Att gå av och på tågen gick bara bra, och jag stod nöjd på tåget stationen innan vår och tänkte glatt att "The DLR funkar ju väldigt bra!" Tåget saktade in och stannade på vår station, jag tryckte på knappen för att öppna dörren... Och tryckte på knappen... Och tryckte igen... Och tåget startade igen och rullade vidare. WTH?! Jag hade talat för tidigt. Skrattat och vinkat och ropat hej bara för att ramla i ån. Istället fick jag gå av på nästa station, och när jag väl kom fram till doktorn kunde de inte längre ta emot oss. Så det var ju en fantastisk resa. Jag lyckades i alla fall boka en ny tid, och Rosie slapp ju gråta över att bli stucken med en nål i armen.

Efter en sväng runt kontoret för lunch och en promenad genom Southwark Park, gick jag bort till London Bridge och hittade ett Starbucks. Det var lite råkallt hela dagen, så jag köpte deras underbara varma choklad med vanilj och slog mig ned vid ett bord där en annan kvinna redan satt. Hon var väldigt trevlig, och vi pratade en stund, så ytterligare poäng till mig för att ha umgåtts med ännu en brittisk person! Woho!

Sedan hände den här roliga karusellen när Johanna och jag skulle åka hem: vi hade åkt en station när jag började leta efter mitt läppglans i min väska, och då upptäckte jag att jag glömt min mobil på kontoret. Så vi hoppade av, jag åkte tillbaka, och i helt orelaterade nyheter så regnade det kraftigt, jag gick raka vägen till Rosies barnvagn, plockade upp min mobil, vinkade hejdå, och åkte tillbaka till London Bridge. Där skulle Johanna och jag på ett nytt tåg, och det är ju alltid väldigt roligt att göra, sådär i rusningstid. Vi stod nästan längst bak och försökte tränga oss in i en redan fullsmockad vagn, så som man gör. Dörrarna stängdes. Med Johanna på tåget, och mig fortfarande på perrongen. På nästa station väntade Johanna och hoppade på mitt tåg. Värsta festen nere under London, gotta tell you.

Till slut kom vi i alla fall hem, och storhandlade inför veckan i Hammersmith. Jag tog äntligen också tag i mitt liv och gick in på Primark för att köpa två nya pyjamasar, något jag planerat sedan vi flyttade hit. Jag är mycket nöjd med de mjuka blommiga plaggen jag hädanefter alltid kommer att gå runt i så snart jag är hemma.

 Det kanske inte ser ut som en jättefantastisk måltid. Men det är det godaste i hela världen. Jag har verkligen saknat sån här mat. Det är bara stekt lax. Och stekt sparris. Och keso. (Och en icke stimulerande fisksås som jag ignorerade...) Men det är fisk, och grönsaker, och det är i princip lika med lycka.

Jag älskar, älskar regn

13 Oktober 2013

I natt hade jag ett privat party. Vaknade vid fyra, gick upp, drack ett glas mjölk, gick och lade mig igen. WOHOO!!!

Gick upp lite tidigare än jag brukar på söndagar, för att hinna med en längre promenad under mitt paraply i det underbara ösregnet (<3) till ett kafé, där jag myste till det med frukost. Det var kanske inte det visaste draget rent budgetmässigt, men jag kände verkligen behovet att inte alltid spendera all tid i mitt rum, och känna att jag bor i en storstad, där sådant är möjligt. Och det fungerade faktiskt, på väg därifrån stod jag och väntade vid ett övergångsställe, med smattrande regn mot mitt paraply, och jag tittade mig omkring, och insåg att ja, det var ju precis det här Londonet jag ville flytta till. Och det gjorde mig glad.

Jag viftade vidare till kyrkan sedan, och tog den här fina bilden på min utsikt från tunnelbanetåget... Ah, regnet! Jag är helt överlycklig att det regnade så pass mycket som det gjorde på morgonen idag. Det var en kortare mässa idag, bara en halvtimme, eftersom det efteråt skulle ges tid åt en dam som föreläste om Heliga Birgitta. Hon, föreläsaren (som jag dessvärre inte minns namnet på...) var en författare och Birgitta-expert, som jag förstod det. Och det var en väldigt spännande föreläsning, fyrtiofem minuter, riktigt roligt att lyssna på! Jag fick reda på väldigt mycket mer om den mest kända svensken i världen (!), då jag bara kunde allmänbildningen, och, som den nörd jag är, kunde jag inte låta bli att dra paralleller till Danaerys Targaryen... Jag pratade lite mer med föreläsaren under kyrkkaffet också, vilket var trevligt.

Johanna och jag chillade en stund i kyrkans fik, men jag tog mig så småningom hemåt. Det hade slutat regna, vilket gjorde mig lite besviken. Var inte tanken att Englands väder skulle bestå av ungefär 502 % regn?
Under kvällen förstod jag till fullo hur dålig jag är på matlagning, när jag återigen brända fast halva min omelett i stekpannan och fyllde hela köket med osande rök, jag hade en massa hemlängtan och pratade med min familj på Skype, ett samtal som med min bror blev över två timmar långt (och jag fick honom att gå runt och visa lite olika rum i vårt hus, bara så att jag kunde se att allting är som vanligt där och känna att det är skönt att jag snart flyttar hem), jag tittade på det senaste avsnittet av The Vampire Diaries, och är väldigt nöjd med vart övergångssäsongen som var fyran har tagit oss, jag tog två kortare promenader med Johanna, och jag suckade återigen över mina grannar som fortsätter med sin kampanj att endast skrika svärord till varandra och väljer att banka i väggarna halv tolv på natten.

Två saker till: när jag gick i affären förut hörde jag den här underbara, mest brittiska kommentaren (föreställ dig en tjugoårig tjej med en accent som drar åt chav-hållet): "Four pounds fifty, are they having a laugh?!" Åh, bless you! 

Bilden ovan ritade jag i min dagbok i kyrkan. Var imponerad att du nu sett ett utdrag ur min högst personliga och privata dagbok. Var också gärna bara imponerad, för att, jag är nöjd. Tycker att den blev fin. Gonatt! 

Avundsvärt. Kanske.

12 Oktober 2013 

Idag har jag traskat på mången långa promenader, i ett något blåsigt men väldigt soligt höstväder, vilket har varit jättemysigt! Tog mig bort till Tower Hill och gick till Tobacco Docks, där den skandinaviska mässan Scandinavian Show hålls idag och imorgon. Som svensk insåg jag ganska snart att jag redan vet vad det mesta (våfflor, Fjällräven, mjölkchoklad, julprydnader) innebär, så det var inte den mest intressanta mässan jag varit på - inte direkt fakta om saker och ting, mer en chans att visa att "det här finns". Dock sjöng kyrkokören och det var roligt!

På dagen gjorde jag inget mer intressant än att tvätta och storböla till det senaste avsnittet ur glee, The Quaterback, så låt oss strunta i detaljerande beskrivningar av den fascinerande lördagen, och hoppa direkt till den här bilden från kvällen, som jag spenderade i goda vänners sällskap på en mycket bra pizzeria!

En kortare världsresa

11 Oktober 2013 

Ett av de bästa ställena i London är naturligtvis British Museum, perfekt för den passionerade historienörden med sluten plånbok. Så idag bar det av för både Johanna och mig till detta ställe, genom regnet, för att se gamla lämningar från det förflutna.

Vi gick förbi ett antal egyptiska mumier, och jag debatterade tyst min kluvenhet för ämnet inom mig. Det är jättefascinerande att det kan ha bevarats så pass väl, att det finns kvar, att vi kan undersöka och se det. Men det är också ett lik. Det där skelettet med stram, svart hud var en gång en levande människa, som hade en vardag och en religion, och såg till att kunna läggas att vila på en passande plats. Sedan tog någon bort den människan från den platsen, och lade ut den att beskådas för allmänheten. Är det inte lite skändning? Likadant som att man tar bort gamla gravar för att göra plats för nya, det är svårt att ha en enda åsikt tycker jag, när det kommer till mänskliga kvarlevor. Det är intressant, men komplext.

Vi gick vidare till den grekisk-romerska avdelningen, där vi kände igen oss väldigt mycket mer, sådana grekmytologiska latinfans vi är. Där kunde vi titta på en väldans massa sten, skulpterad till vackra halvnakna människor. Vi följde en lång serie skulpterade stenblock som berättade om en kamp mellan en kentaur och en man. (Hur det nu är en jämn kamp, kentauren skulle vunnit alla gånger. Men mannen kanske var en hjälte med gudomliga krafter. Kentauren behövde i alla fall slå en vattentunna i huvudet på mannen vid ett tillfälle, så det verkade ganska oavgjort i flera stenblock).

På en av de lägre våningarna hittade vi en väldigt intressant utställning om Oceanien, och jag gick runt en stor glasmonter och läste om ett antal öar utanför Australien, och deras kultur. Det var jättespännande. Vi tog en sväng genom hinduismen också, och jämförde gudomar där med grekerna, kroppsideal, och så vidare, innan vi gick vilse genom Korea, via kinesiskt porslin, kom tillbaka till Indien, och sedan hittade ut i regnet igen.

Från Baker streets pub

11 Oktober 2013 

Det här är inte dagens look, det är inte ens gårdagens. Det här hade jag på mig i onsdags, men det är ingen på lookbooks som vet om det, så jag postar den idag i alla fall. Sssch! #defyingthesystem Fick den kära Andrea att ta bilderna, vilket jag är väldigt tacksam för! Hennes kamera är dessutom mycket bättre än min mobilkamera, roligt att redigera då!

Musik är känslor

10 Oktober 2013 

Morgonen flöt på i ett lugnt tempo - vakna, laga frukost, städa rum, badrum, och kök. Om vi ska ta det i lite mer detalj så gosade jag en stund i min säng, fixade te, och en ägg- och kesoröra till brunch, och moppade alla golven.

Sedan gav jag mig ut på en springrunda till, och det fina höstvädret som skymtat utanför fönstret visade sig vara en mulen, oerhört blåsig historia med regn i luften. Jag joggade på bäst jag kunde, runt om husen i närheten bara, och fick leta en liten stund innan jag kände igen mig och hittade till parken igen. Väl där valde jag faktiskt att gunga, och det kanske låter dumt, men från och med nu är gungning med i min träning. Det är ju ett jättebra sätt att sträcka på och mjuka upp hela kroppen! Och jag älskar att gunga, när jag väl satt där förstod jag hur mycket jag saknat det. Så det var väldigt trevligt. Hade även sällskap av det här skräpdjuret.

När det började regna för mycket för att jag skulle våga vara ute (med rädsla att dra på mig en av mina ökända förkylningar) styrde jag stegen hemåt, och tog sedan en mindre evighet på mig att duscha. Det var liksom extra trevligt när jag visste att vi just använt bakteriedödande medel i hela badrummet.

En udda trötthet kom i mig på väg till kören, det var som om luften helt gick ur mig, och jag var ofattbart sömnig och seg den första timmen. Efteråt gick jag ensam upp i kyrkan och sjöng. Ibland behöver jag bara sjunga helt för min egen skull, bara för att ventilera, och kyrksalen kändes som det bästa valet. Fantastisk akustik och ett fint mörker. Jag brukade smyga in i aulan i skolan under rasterna och göra samma sak. En bra terapi.

Sedan på hemfärden blev jag helt överväldigad av längtan efter min lägenhet i Växjö - verkligen helt brutalt, jag satt och saknade den, och gick igenom minnesbilder av hur allting såg ut. Jag hade den insikten igen, som man har lite då och då, när man inser hur mycket man rör på sig och hur långt man har kommit jämfört med bara något år sedan. Det var som vanligt musik som satte igång de minnena, jag lyssnade på Into the Open Air från PIXARs Brave, och påmindes om hur mycket jag lyssnade på den sista studentveckan. När jag kom hem ville jag väldigt gärna se det senaste glee-avsnittet, tributavsnittet till Cory Monteith och Finn Hudson, The Quaterback, men det har inte lagts upp på sidan jag streamar från än. Jag får spara de tårarna till imorgon...

Kvällens spellista: 
Into the Open Air - Julie Fowlis
Noble Maiden Fair - Emma Thompson
Vale Decem - Murray Gold
Mhysa - Ramin Djawadi
Roots Before Branches (Glee Cast Version) - Lea Michele

Uppdatering: Onsdag

9 Oktober 2013 

Idag återinstallerade jag Spotify till mobilen, och det var ju ungefär det bästa någonsin. Var förtrollad av låten Mhysa från Game of Thrones-avsnittet med samma namn hela bussturen, sedan, för mitt eget bästa om än nästan mot min vilja, bytte jag till att dansa omkring till Armand Mirpours underbara musik på tunnelbanan. Woho!

Det här med brittisk mat är fortfarande ett problem för mig. När man bor i Sverige tror man verkligen inte att man ska sakna matkulturen (det gjorde i alla fall inte jag), men det gör man (i alla fall gör jag det). Allt här är antingen extremt fett, eller extremt sött. Om man ska ha en grillad smörgås, varför måste det vara tre lager ost på den? Det räcker med ett! Smaken kommer med ändå! Håhå jaja.

Jag har blivit väldigt, väldigt bra på att styra undan Rosies gnällattacker. På fem minuter kan jag få henne att gå från gnäll-precis-på-väg-att-bli-riktigt-bedövande-förtvivlat-skrik till antingen glatt gurglande, eller sömn. Det kommer sig särskilt till pass när jag sitter på ett fik och försöker äta naturell yoghurt med vitkål och tranbär i.

Det var tacokväll ikväll på Ung i London, och jag och Andrea såg till att prata och "catch up". Vi följde med ett gäng till puben vid Baker street igen, och det blev en väldigt, väldigt kul kväll. En au pair delade med sig av de många festliga och något pinsamma ögonblicken hon delat med värdföräldrarna, och jag satt där, liksom de andra, och skrattade med tårar i ögonen. Fantastiskt.

Jag vet inte varför jag blev så blek

8 Oktober 2013 

Idag såg jag ut som ett spöke. Så den här looken fick heta "trendy ghost". Så här i efterhand önskar jag att jag döpt den till "dress up ghost", för det vore fyndigare, eftersom jag har en klänning på mig... Japp, sådana tankar slösar jag energi på!

Som en pepparkaksönskning

8 Oktober 2013 

Den här dagen kommer till dig återberättad i tre olika delar.

Del ett: jag har gosat en väldans massa med Rosie på jobbet idag. Och visst är det mysigt att gosa med bebisar och det är någonting jag gärna gör, men jag har kommit in i det så pass mycket nu att jag alltid först och främst fokuserar på vad som faktiskt behöver göras - oavsett om det är blöjbyte, matning, promenad (dvs variation), prat och sång, eller lek. Så den som har initierat dagens gos har alltså varit Rosie. Det märks att hon har vant sig nu av att det är jag som tar hand om henne ett par dar i veckan, och att hon är nöjd och bekväm i det. Hon blev till och med så uppspelt och glad att se mig när jag kom idag att hon struntade i att sova och ville leka istället. Flickan var verkligen på väg att somna när jag kom, jättetrött efter att ha ätit, sedan skulle jag bara lägga ner henne, men då såg hon att jag var där, och skulle hälsa. Det gör hon genom att vifta med armar och ben, spärra upp ögonen, och le och se jätteglad ut. Tio poäng för den hälsningen, det kan aldrig slå fel. Snacka om att man känner sig välkommen! Så mycket av min tid på jobbet idag har varit att ha Rosie i knäet, eller liggandes på min mage, eller bredvid mig, så att hon har haft möjlighet att klappa på mig. Hon är väldigt fascinerad av mitt hår, och tycker mycket om att dra i det... Rosie är, som en helt osammanhängande nyhet, riktigt stark. Det är hur eller ur väldigt, väldigt roligt, det känns jättebra att hon är så pass nöjd och självsäker med mig nu. Om bebisen gillar mig måste jag ju göra någonting rätt?

Del två: Jag har pratat med en brittisk person! Wooow!!!
För att du ska förstå vilken stor grej det här är, måste jag förklara en sak först: jag gick IB på gymnasiet, och de senaste två åren har jag använt engelskan väldigt mycket. (Det gjorde jag i och för sig innan också och skulle antagligen ha gjort ändå, men i alla fall...) Min hjärna tänkte ofta på engelska och jag hade lätt för att blanda ihop meningsuppbyggnaden på svenska, vilket hjärtligt irriterade mina kära föräldrar. Sedan flyttade jag till London, huvudstaden i England. Och jag har knappt använt min engelska alls, den utvecklas inte det minsta, och jag stimuleras inte någonting! Låter det konstigt? En vanlig dag pratar jag oftast med Johanna - som är svensk. Kanske med våra nya vänner - som vi träffat genom svenska kyrkan, och således är svenskar. Med Lena, Rosies mamma - svensk. På cateringfirman är min främst kollega Johanna, och när jag tar hand om Rosie har jag ju mitt fokus på henne. Vi pratar förstås, men hon håller sig än så länge till gulliga morranden. Det jag säger till folk, oavsett om det är på jobbet eller ute i världen, går på rutin, för det är aldrig mer än en enkel fråga eller ett svar, och artighetsrutiner. Resten av befolkningen här i London är liksom jag invandrare.
Men idag såg jag en kille som väntade på tunnelbanan precis som jag i Westminster, och han höll i den andra volymen i bokserien Game of Thrones. Jag såg en öppning, och tog den! Han var jättetrevlig, och utan tvekan brittisk, och vi jämförde bokserien och tv-serien, och diskuterade karaktärer och berättarteknik en stund innan hans tåg kom. Om så bara för det här - tack, George RR Martin!

Del tre: Jag hade svårt att komma hem idag igen. Gissa varför? Jag gick på fel buss!
Jag borde ha lärt mig det här nu, kan man ju tycka. Enligt schemat ska min buss gå var 8-12 minut. När jag väntat i tjugo kom en annan som gick "via" ett ställe ganska nära mitt hus. Så jag frågade om den gick till min adress, och han svarade att det gjorde han, han skulle ta en annan rutt än sin vanliga, det var bara att hoppa på. Inte kunde jag veta att han ljög! Han åkte sin vanliga tur i alla fall, med en liten extra sväng som inte alls var i närheten dit där jag skulle. Så jag gick av och tog mig till samma taxiställe som förra gången (ändå bra att jag åker fel till samma ställe varje gång...) och fick veta att med kvällens trafik skulle jag få vänta ett tag. "Men om du bara ska dit, varför inte gå? Det tar ju bara fem minuter!" påstod taximannen, och jag fick anvisningar på hur jag kunde ta mig hem. Det tog mig i och för sig en kvart, men jag kom ju hem till slut.
Så nu tänker jag bara ha en liten picknick här vid min dator, på mitt skrivbord (nytillskott i mitt rum, mycket efterlängtat!), och gosa med Mr Toasty MacSnuggles, och titta på So Little Time. Det tycker jag att jag har förtjänat.

PS. Bloggen slutade fungera i två dagar, vilket är anledningen till att de här inläggen kommer så sent. Pappa, jag har även fixat tiden här nu, så det visas rätt!

I dream my dreams and time goes by

7 Oktober 2013

Måndag igen, och den spenderades främst i garderoben på jobbet. Sedan väntade en fantastisk avslutning på dagen, då vi gjorde någonting vi velat länge.


Johanna och jag har gjort en skillnad i tvätten på jobbet - tvättkorgarna spottar inte ut kläder åt alla olika håll längre, det hänger inte skrynkliga uniformer överallt som köar till strykning, och idag hade vi tid att äntligen sortera lite i garderoben och sätta upp nya etiketter. Det finns en väldigt tydligt struktur i garderoben, men den tycks ha glömts bort lite ett tag, så vi uppförde den på nytt. Återigen filosoferade vi entusiastiskt om framtiden, och om vi håller fast vid den här drömmen och lyckas genomföra den kan vi ha ett väldigt peppigt liv inom en tio år.

Efter jobbet åkte vi till Green Park och hängde, låg på gräsmattan och tittade på molnen, och myste. Sedan tog vi oss till favoriten Hard Rock Café igen, för att festa till det innan vi gick på musikal! Vi har velat se en av mina allra mest omtyckta favoriter, som jag såg i West End för några år sedan, då både Johanna och jag följer Carrie Hope Fletcher på youtube. Hon har lyckats få rollen som Eponine i Les Misérables. Så vi åkte till Leicester Square och promenerade till Queen's Theatre, och hittade våra platser.

Platserna var mycket bättre än vi vågat hoppats på (då vi inte köpte de allra bästa för att hej, budget), och jag som glömde bort att jag varit där innan funderade en stund på hur mycket jag kände igen mig. Sedan började föreställningen, och jag var fullkomligt förtrollad och uppslukad av den igen. De är så fruktansvärt duktiga! Jag var lite orolig över att jag inte hade vattenfast mascara på mig, med min talang för att börja gråta till allt, men lyckades faktiskt hålla mig till bara enkla tårar som inte kändes. Eller ja, till sista scenen i alla fall, då gick det inte längre, och jag fick göra den grejen när jag måste aktivt halvt mosa mina ögon för att överhuvud taget kunna se någonting, och få det att sluta svida. Med andra ord såg jag ut som en pandabjörn när föreställningen var över, och jag slussades ut, halvt begraven i min näsduk. En herre frågade mig om inte han också kunde få låna en servett, men jag hann bara titta upp på honom och se förvirrad ut bakom mina tårfyllda ögon, innan han gick iväg, hånfullt skrattade med sin fru. .... Jaha? Va.

När jag ser musikaler som denna blir jag alltid dels avundsjuk, och dels motiverad att skärpa till mig, pull it together, och göra någonting liknande själv. Kanske min plan B ska vara att söka till West End om jag inte kan studera till hösten? Om nu det är möjligt. Vi satt på sådana platser idag att man även kunde titta ner i orkesterdiket, vilket jag fann intressant, även om jag ofta glömde bort att göra det. Efter att ha sett den igen är jag också väldigt mycket mer inspirerad att se på filmen Les Mis, vilket jag undvikit förut. Den har blivit alldeles för uttjatad för mig, och efter vänners engagemang som Aldrig. Någonsin. Tar. Slut. har jag helt enkelt bojkottat den, och hållit mig till West End. Men nu ser jag fram emot den filmkväll mamma och jag planerade ha någon gång och titta på den. Dock har jag smyglyssnat lite på soundtracket på Spotify, och kan ju inte annat än att vara besviken - ingenting går upp mot rösterna under levande musikalteater, så är det ju bara. Framför allt inte en så fantastisk som Les Mis.

Kyrkans största fan

6 Oktober 2013 

Idag har jag varit en lurv. (Fråga inte, jag ska gå och lägga mig strax...)

Det här är en bild från igår som jag missade att lägga upp - en jordnöt som ser ut som en eskimå! Eller möjligen Rödluvan. Men främst en eskimå. <3  

Jag gjorde den fantastiska saken igår att jag lade fram vad jag skulle ha på mig idag och gjorde allting redo för mitt liv. Det var toppen, eftersom det innebär att jag gav mig själv femton extra minuters sömn, och kom iväg fortare än Lucky Luke! (Han rider väl fort va? Jag är ingen expert). Dock var det "severe delays" på tuben precis den sträckan jag skulle åka, så jag kom ändå en kvart sent till uppsjungningen. Det gick bra ändå, min röst har äntligen frisknat till sig, och jag kunde sjunga ordentligt idag, vilket var jätteroligt.

Det var familjegudstjänst idag, och söndagsskolans medlemmar var ett stort fokus under hela gudstjänsten, vilket var jätteroligt. De är ju så söta... Jag blev särskilt förtjust i den ungefär sjuåriga killen som hängde på allting så fort han hade chansen, och vars kompis trampade på hans fot när han inte ställde sig upp under en viss bön. Hans lojighet påminner mig om Valerian Winstone (en karaktär jag spelar på SH). Eftersom det var så mycket barn med på mässan idag hade vi roliga sånger att sjunga, till och med sådana med rörelser till! Hela församlingen stod upp i kyrkbänkarna och diggade förnumstigt och viftade med armarna.

I vanliga fall brukar jag gå efter kyrkkaffet, men idag valde jag att stanna kvar för att använda ett av deras bord och en ordentlig stol, för att skriva ikapp i alla rollspelstrådar som jag har försummat i en månad nu (...), eftersom jag inte klarar av att sitta för länge i min säng hemma och engagerat skriva samtidigt. Svenska Kyrkan är bäst, de har bord och stolar, och gratis wifi, och det slutade med att jag spenderade sju och en halv timme av hela min dag idag i deras lokaler (då inräknat sång och gudstjänst). Med andra ord var jag där till dess att de stängde, och jag funderar på om inte det är någonting jag borde göra oftare - det är lugnt och mysigt där, och ger mig samma känsla som ett bibliotek. Jag saknar mina bibliotek.

När jag kom hem gick Johanna och jag och handlade en massa grönsaker, och kom hem och njöt av svampomelett till kvällsmat. Jag förstår mig på våra gasstekplattor nu. God natt!

Loj och slö men nöjd ändå

6 Oktober 2013 

Det är papsis födelsedag idag, och jag firade det genom att skajpa med min familj och gosa omkring i hans gamla tröja som är i princip den bästa tröjan av alla någonsin. Man kan till och med styla den så här ljusigt och ha en slapp söndagslook!  

Londonisk lördagskväll med biomys

5 Oktober 2013 


Innan jag gick ut idag hade jag glädjen att lyssna till våra alltid lika entusiastiskt grälande grannar som innehar våningen över oss. De kan en imponerande mängd svordomar.

Kvällen spenderades runt Piccadilly Circus och Leicester Square tillsammans med Johanna, och vi hängde runt och tittade på street dansare, en skara söta pojkar i kavajer som sjöng, turister som gick runt och pekade på de fenomenala sevärdheterna. En italienare som bott i Göteborg kom fram och frågade var vi köpt våra snygga jackor (!) och vad vi hette. Johanna informerade honom om att hennes jacka var second hand, och jag talade om för honom att jag hette Maia.

Vi mötte upp med Karl och Vincent och tog oss sedan bort till det Gourmet Burger Kitchen, "GBK", som ligger i Soho. Ett tips om man ska äta där runt halv åtta en lördagskväll är att boka bord! Vi fick vänta i "about twenty minutes", vilket innebar trekvart. Jag var lite allmänt utsvulten och yr när vi väl fick våran mat, så jag var inte det allra bästa middagssällskapet... Förlåt. Men förutom att jag var lite dryg så var det väldigt trevligt.

Sedan gick Johanna och jag till vår nya favoritbio, Empire Cinemas, på Leicester Square. Det är vår favorit eftersom deras priser är helt okej, de har en bättre Ben&Jerry-glassbar, och en helt fabulöst trevlig lounge area. Eftersom vi skulle vänta över en timme på vår film, och inte ville gå omkring ute i kylan, myste vi i en av deras bekväma soffor och hade ett allmänt roligt liv. Denna storstadsbio har även en bar, och förstår sig på filmpopcorn. Bästa stället.

Vi tittade på We're the Millers, och den var inte alls vad jag väntat mig. Jag visste i och för sig ingenting om den innan... Den var skruvad, helt brutal på alla sätt, med lite allmänt ful humor, men trots det tyckte jag om den. Den var lite mysig på sitt eget helgalna vis. Att jag såg den vid midnatt kanske också hjälpte, det vet jag inte... Skulle rekommendera den till människor som min bror.

 Jag köpte en sådan här söt liten mugg för en pund, och Johanna tappade den i marken... Toppkvalité! (Man får vad man betalar för. Spontanköp är tydligen inte min största talang.)

 Efterrätt och mys innan filmen!

 Jag försökte ge Johanna en puss på bussen hem. Hon reagerade sådär charmigt och välkomnande. . . . .

 Då blev jag sur.

Nejmen allting är som vanligt

4 Oktober 2013 

Jag lyckades gå upp 6.oo! Hurra, hurra, hurra! Öhöh, ha den äran-- Nejnejnej, dumsnut! <3

Har haft lite svårt att ta mig upp de senaste dagarna och då har det aldrig varit så tidigt som idag, men morgonen flöt på hur bra som helst, och jag kom i tid till jobbet utan problem. Dags att ta itu med tvätten igen idag, vilket var ganska roligt. Det var en väldigt lugn dag på firman idag, och inte överfulla tvättkorgar heller, så med en salig blandning av Starkid-låtar i öronen stod jag och strök i fem timmar. Jag hade precis hunnit tömma alla korgarna och lassat in det sista i torktumlaren, när en transportbil kom med uniformerna från gårdagens event för tvättning. Jahapp... På't igen då. God tajming var det i alla fall, och det var ändå skönt att ha någonting att göra. Jag kunde sedan fortsätta att stryka brännmärkta handdukar i tre timmar till!


På vägen hem tog jag en oplanerad omväg till Wood Lane då jag återigen hoppade på fel buss... Let's face it, jag kommer alltid att gå vilse i den här stan. Har dock en god förmåga att hitta rätt igen, så det är ju bra. Tog en längre promenad hem istället, och njöt av det vackra höstvädret (till skillnad från morgonens regn!)

Klockan är strax efter åtta, och jag sitter nu i pyjamas och gosar med Mr Toasty MacSnuggles, och passar på att se ikapp glee. Ingen annan i hela huset tycks vara hemma. Går min klocka fel? Eller är folk ute och har ett festligt fredagsliv? ... Är det fredag idag? Jag är lite dagvill och trött, så jag håller mig allt till glatt sjungande High School-elever! Sovmorgon imorgon? O ja. 

 

Det här är vad som händer när man inte har vattenfast mascara! 

It burns like that special hell. 

Är dock glada tårar, det gick bra för en trevlig karaktär på tv. 

... Jag är en sådan tönt. Woho! 

Ingen fyndig titel idag

3 Oktober 2013 

Idag var England sitt typiska jag, och bjöd på en mulen himmel och kallt regn.

Jag och Rosie lekte en stund på morgonen, innan det var dags för hennes tupplur. I vanliga fall brukar jag kunna hjälpa till med något annat som rör antingen tvätten eller cateringen då, men idag fanns det inte så mycket att göra, så efter att ha diskat lite nappflaskor kunde jag sitta och skriva i någon timme... Ganska tacksamt, tihi. Sedan begav vi oss ut i världen med Lena. Det finns väldigt få matställen i Westminster där vi var, men jag har tack vare föregående besök lite kunskap om vart man borde gå, och lyckades hitta ett fik som låg i jämnhöjd med marken - inte en chans att jag drar ner barnvagnen för en trappa. Rosie vaknade när jag nästan ätit färdigt.. Lät henne lokalisera sig lite innan jag stack till henne en leksak för att hon skulle hålla sig lugn, och när den blev tråkig lät jag min högra hand vila i vagnen så att hon kunde dra i mina fingrar (det är tydligen något visst med det, helt otroligt intressant!) medan jag åt med min resterande hand. Hann precis svälja en sista klunk vatten innan hon började gnälla, och då var det bara ut direkt. Ett par minuter senare, när vagnen var i rullning igen och vi var ute i den friska (och regniga) luften, och Rosie återigen var lugn, kunde jag ta på mig jackan och kontrollera att jag fått med mig min väska. Man lär sig väldigt snabbt hur man ska hantera sådana situationer... #lifewithbaby

Efter jobbet var det körövning, dit jag även lyckats rekrytera tenoren Karl (woho!) Jag kunde äntligen använda nästan hela min röst igen, vilket jag är glad för - så mycket roligare då. Jag drog med mig Karl hem och vi stannade på Johannas inrådan för inköp av pizza (åh nyttigheten!), så vi hade en liten picknick på golvet. Det är mycket trevligt. Nu är klockan glassko och jag planerar att sova. Godnatt.

Vardagslivet när man är ledig

2 Oktober 2013 

Idag har jag, förutom lookbook-bilderna, inte fotograferat någonting.

Jag har varit upptagen med att städa mitt rum, tvätta mina kläder, posta mina vykort, skriva i min dagbok, och skicka mina mail. Har med andra ord haft en typisk ledig hemma-jobbs-dag (är det en grej? Nu är det en grej). Det känns skönt att ha fått sådant gjort. Dock diskade jag aldrig min disk innan jag flydde från huset, vilket var tanken, utan blev som sagt tvungen att fly härifrån när grannarna på våningen över oss hade ett party till indisk rapp. Jag skämtar inte. Indisk rapp. Det var något av det värsta jag någonsin hört, och då är jag ändå en sådan person som ofta kan se någonting trevligt med den mesta musik... Men det här var för hög volym, och för allmänt dåligt, att jag såg till att ta mig väl utom hörhåll för fenomenet.

Jag styrde stegen mot Forbidden Planet igen och strosade runt i den ikväll väldigt lugna affären, och tittade på en massa saker som jag antagligen skulle kunna bli sådär oförskämt passionerad över. Köpte dock ingenting, inte bara för att spara på min budget, utan främst för att jag inte är redo för någon ny fandom än - jag flyger fortfarande omkring på Serenity. 

Efter en bit kvällsmat åkte jag bort till kyrkan för att möta upp de som varit med på Ung i Londons filmkväll - jag kom så pass sent att jag inte vågade störa genom att klampa in i den stora salen, så istället satte jag mig i kaféet intill och skrev dagbok, som en annan missanpassad nolla. Det var väldigt mysigt. Efteråt tog Johanna och jag med oss Rebbi, nya bekantskapen Linnea, Lovisa, och den alltid lika underbara Karl till Leicester Square för att stilla behovet efter Ben&Jerry-glass. Nom nom, myspys.

Det här är min vän Max. Jag saknar honom en massa mycket. Och eftersom jag inte har några nya foton får det bli den här gamla, från en spelkväll i augusti.

Fick Johanna att vara fotograf igen

2 Oktober 2013 

'Damn, these fluorescent lights make me look dead!' 

- Spike, Buffy season six

Bebis vid Towern

1 Oktober 2013 

Idag har jag svurit över trappor, längtat efter julen, och burit en bebis.

Trapporna i England är i de vanliga dödas vardag mycket branta, vilket innebär att de är farliga. Extra farliga för en sådan person som jag, som äger samma elegans och grace som den av ett kylskåp. Varenda gång, och jag menar varenda gång, jag går nerför trappan från kontoret eller garderoben på jobbet darrar mina ben som asplöv. Inte en enda gång har jag gått ner dem utan att tänka "these gorram stairs, jag vill inte bryta nacken". Men jag lyckas gå ordentligt tack och lov, även när jag bär på lilla Rosie. Så poäng till kylskåpet.

Vi hängde med mamma Lena till ett möte borta vid Monument, och jag tog med mig sovande bebis i vagn till Towern, fortet-vid-Themsen. Satte mig på en bänk och njöt av utsikten, tittade på turister, och började läsa en informationskarta. Sagda sovande bebis vaknade, naturligtvis, och för att göra situationen lite roligare började hon skrika på en gång. Jag tog upp henne ur vagnen och vaggade henne en liten stund, inga problem, glatt leende tillbaka på bebis. Ner i vagnen. Gråt och skrik. Upp i famnen. Glatt skratt. Ner i vagnen. O nej. Upp i famnen. Funkar bra. Ett tag. Sedan blir man uttråkad av det man ser, så då vill man ju röra på sig och se någonting nytt. Vagnen? Absolut inte!

Jag blev alltså tvungen att bära Rosie på en arm, och hantera vagnen med den andra (som nu var hem åt min väska, alltid bra att ha något som kan bära väskan). Hennes vagn har ett nytt säte som hon inte tycker om alls, så det var ju inte mycket annat att göra än att strunta i vagnen. Dock, som förut nämnt, så kan man inte vara stilla på samma ställe för den lilla damen, så att traska runt Towern stod på det nya schemat. Mycket trevligt - men snacka om träningsvärk i armarna! Den lilla tösen vet precis hur hon ska manipulera mig att göra precis som hon vill... Men det är okej. Jag älskar mitt jobb.