Billy, Richard, Martin, och Catherine!

23 september 2014 

Den här dagen gav mig ett löfte om att vara bra, men vad som utvecklades var bättre än något jag kunde förutse! Om du tror att jag inte utnyttjar faktumet att jag bor i London så kommer jag snart att bevisa dig fel.

Jag lekte med Noah på morgonen, och tog med honom ut på en lång promenad. Han var trött, och verkade villig att vila, men somnade inte genast. Det kan ha varit mitt fel, då jag började med att gå till Tesco - ljud och rörelse och annat som kan distrahera en glad unge. Framför mig i kassan stod en kvinna i 40-årsåldern som muntert pratade med kassörskan, och denna kvinna var något otroligt chav. Tänk Jackie Taylor (Doctor Who) fast mer. Det var riktigt kul att lyssna på. När jag kunde gå vidare tog jag en lång svängom runt i kvarteren för att närmare bekanta mig med området där jag bor, och Noah somnade till slut. Strax därefter skulle vi gå över järnvägsspåret, och precis då behövde bommarna gå ner, så naturligtvis pep de extremt. Trots mina "nej, ssschh!" till bommarna fortsatte de att låta, och Noah vaknade. Han hann faktiskt somna igen innan vi kom hem, men innan jag kunde bära upp honom till sängen ville jag ta av honom hans jacka, och då vaknade han förstås. Det var inte tal om att sova mer då, ungen var helpigg, och han fick stå och dansa i sin lilla lekhage under tiden jag åt lunch och städade köket.

Lunchen, förresten, var en hemlagad, indisk gryta som en av grannarna kom över med igår. Jag bor i ett område där urgulliga grannar kommer över med hemlagad mat. Är det inte fantastiskt? Grytan var dessutom supergod.

Om vi snabbspolar över mina lediga timmar på eftermiddagen, som ägnades främst åt strykning, så kommer vi till det kapitel som jag var ett allmänt nervvrak inför. Igår kväll spontanköpte jag nämligen en biljett till pjäsen Richard III av vår allas älskade Billy Shakespeare, som visas sista veckan nu på Trafalgar Studios. Jag snodde åt mig den, enligt hemsidan, sista platsen för kvällens föreställning. Som du säkert vet vid det här laget känner jag en stor kärlek till Billys många verk, och jag var jättespänd på att se den här pjäsen. Jag spenderade en timme på eftermiddagen genom att läsa på pjäsens handling och lite om den riktige Richard. Det är alltid intressant att se hur historiska händelser porträtteras i fiktion. Nu hade ju den här föreställningen en annan dragning också, nämligen den att huvudrollsinnehavaren är ingen mindre än Martin Freeman! Han är en av mina favoritskådespelare, och du känner igen honom från Sherlock, The Hobbit, Liftarens Guide till Galaxen, (brittiska) The Office, och Love Actually, bland annat.

Trafalgar Studios at Whitehall, den förkunnande postern, och en dubbeldäckare for good measure

Jag hämtade upp min biljett en timme före showen och skuttade i lycka utanför på gatan

Så började föreställningen, och jag satt ganska högt upp i salen men med utmärkt sikt över hela scenen. Vad som fascinerar mig är det moderna perspektiv regissören Jamie Lloyd valt att sätta på den här uppsättningen - scenen och karaktärerna hade en stark 70-talskänsla över sig, vilket förstås kontrasterar till Shakespeares språk och 1400-talets politiska intriger. Det var intressant att se. Och hela föreställningen och pjäsen i sig var förstås enastående. Karaktären Richard av Gloucester var spännande, och bjöd på mycket morbid komik. Martin Freeman var helt fantastiskt, med en närvaro och passion i sitt skådespeleri som var väldigt imponerande. Jag fick också en ny favorit i Jo Stone-Fewings, som spelade Lord Buckingham. Alla hade dessutom en helt otrolig diktion och talet var knivskarpt, även i de scener där replikerna byttes jättefort. Jag satt framåtlutad och stornjöt fullt av upplevelsen.

Martin Freeman som King Richard och Lauren O'Neil som Lady Anne

Öppningsscenen, notera den fascinerande, moderna scensättningen

I pausen gick jag ut för att ta en nypa frisk luft, och där i entrén fick jag syn på en annan av mina favoritskådespelare, en kvinna som är helt brutalt imponerande - Catherine Tate! Hon är en fantastisk brittisk komiker, och gör ett enastående jobb som Donna Noble i fjärde säsongen av Doctor Who. Jag kunde ju inte låta bli att gå fram och åtminstone berätta hur duktig jag tycker att hon är, så jag hoppades att hon inte skulle tycka illa om mig för att jag störde hennes kväll på teatern, och gick fram. Catherine Tate är en så fin person, hon var artigt trevlig, och vi stod faktiskt och pratade resten av pausen! Hon önskade mig lycka till inför mina ansökningar till dramaskolor, något som kom upp efter att jag erkänt min kärlek för Shakespeare och vi hade diskuterat den nya tolkningen av den här pjäsen. "Good luck, darling, it was nice meeting you," sade min idol när vi skiljdes för att återta våra sittplatser. !!!!! Det hela känns allmänt otroligt.

Catherine Tate

Efter pjäsens slut, som tackades med stor applåd och från ungefär halva publiken en stående ovation (gissa om jag ställde mig mer eller mindre först...) lyckades jag lokalisera Stage Door, där jag väntade tillsammans med en massa andra ur publiken. De flesta tycktes stå med anteckningsblock och mobilkameror redo, och väntade på just Martin Freeman. Jag berömde entusiastiskt alla skådespelare som kom förbi, som helt enkelt gick hem efter jobbet. Catherine Tate gick faktiskt ut den vägen också, och när jag sade "god natt, ha en fortsatt trevlig kväll" då hon gick förbi mig svarade hon leende "Good bye, see you darling." Kändisar som är så vänliga har en VIP-avdelning i himmelen, det är jag övertygad om. När Martin Freeman väl kom ut vinkade han till gruppen som stod samlad runt den redan framkörda bilen, innan han åkte iväg. Det var ingen som fick någon autograf ikväll, och de flesta gick iväg snart efteråt. Jag var den sista att stanna kvar för att säga hej till de andra skådespelarna också. Sedan på riktigt skuttade jag i mina klackar ner i tunnelbanesystemet, satte på musik, och visste inte riktigt vad jag skulle göra av mig själv. Jag har fortfarande en massa adrenalin som susar runt i kroppen efter denna ofantligt händelserika kväll! Men det gör ingenting om det tar mig tid att somna, jag är ledig imorgon och tänker inte sätta ett enda alarm.

Stage Door på baksidan av byggnaden, när de flesta redan lämnat scenen

Omöjligt för mig att sluta le. Jag har sett Martin Freeman i en Shakespeare-pjäs, jag har vinkat till honom på fyra meters håll, jag har träffat och haft en normal konversation (!) med Catherine Tate, jag bor i London där drömmar blir verklighet!!

*
Intresserad av att läsa fler inlägg där jag prisar Billy? Jag kan rekommendera mina lovord efter Coriolanus, som fortfarande är en favorit, och åsikterna efter Romeo and Juliet, när jag såg den filmen förra året.