Kyrkans största fan 2

21 september 2014

Det här är den länge efterlängtade uppföljaren till Kyrkans största fan! Idag skuttade jag nämligen upp, precis som förra gången med kläder redan planerade, och åkte iväg till Edware Road för att gå till Ulrika Eleonora kyrka. Min tidsplanering stämde helt, vilket alltid är en glad överraskning. Jag kan avslöja att knepet är att tänka cirka två minuter mellan varje tunnelbanestation.

Glad tös på väg till kyrkan

I kyrkan idag var det dop för tösen vars namn Esme Lee är typ det gulligaste någonsin, och Mikael gav en fantastisk predikan. Temat var enighet, och hur man blir den man vill vara i relation till andra, att det är i relation till andra människor som man själv utvecklas. Mikael brukar vara riktigt bra, och idag nådde han någonting hos mig som fick mig att för första gången på väldigt, väldigt länge känna mig helt och ärligt stolt över mig själv. Jag blev så paff och så rörd av den känslan att jag började gråta. Jag brukar vara stolt över mig själv, min fantasi och passion, min integritet, men även när jag uppmärksammar det brukar det alltid finnas någonting som lägger till ett "mja, men det här är ju inte så bra..." Det fanns inte idag. När jag satt där i den bakersta raden i kyrkbänkarna och lyssnade överväldigades jag av hur bara stolt jag var över mig själv, och att jag är jag. Ingenting annat. Det låter kanske för vissa som en väldigt liten grej, och för andra som religiös smörja, även om min upplevelse hade ganska lite med någon gud att göra. För mig var det i alla fall otroligt viktigt, och jag är så tacksam att jag kunnat känna så. Alla förtjänar att vara stolta över sig själva, men tyvärr är det i dagens samhälle svårt. Jag gav Mikael en stor kram efter gudstjänsten.

Min favorittavla som är på utställning i Svenska Kyrkans kafé

Efter kyrkkaffet där jag återigen åtnjöt Sonnys kanelbullar, pratade jag med Helen, kyrkans diakon, som erbjudit sig att hjälpa mig med mina ansökningar till dramaskolor. Iiih! Min dröm om att åtminstone sticka nosen innanför dörren och se om jag har någon chans kommer alltså gå i uppfyllelse med hennes hjälp, och vi pratade lite om det. Monologträning, here I come!
Därefter hängav jag mig till min favoritsyssla, att sitta i en av sofforna i kyrkans kafé och skriva dagbok. Det är verkligen toppenmysigt, jag känner mig hemma där. Det blir också väldigt lugnt när kyrkkaffet är över, det är nästan bara volontärerna kvar, som lyssnar på musik under tiden de jobbar. Jag kramade hejdå till dem också (som var med och serverade på kräftskivan, om du undrar hur jag känner dem) när jag gick, först vid halv fem.

Väl hemma åt jag middag med värdfamiljen, skajpade med två glada föräldrar (mina föräldrar, kanske ske tilläggas), och har nu mitt schema inför nästa vecka. Allt är superb. God natt!