Vänner i Camden

30 augusti 2014 

Jag hade glädjen att ge Noah lunch idag, och Värdmamma hade dagen till ära valt att det skulle stå vita bönor i tomatsås på menyn. Har du givit en entusiastisk, bönälskande ettåring vita bönor i tomatsås någon gång? Vi hade tomatsås lite överallt när vi var klara!

Efter de festligheterna kom Värdpappa för att ta ut ungen på promenad, vilken tanken var att jag skulle följa med på. Istället tyckte jag att de kunde gå själva, så att jag skulle kunna städa köket ordentligt, något som liksom halkar ner på prioritetslistan när man har hand om en bebis. Värdpappa jublade åt förslaget, så när de gick iväg satte jag på Vänner i bakgrunden, och började min första grundliga städning av familjens kök. = dansade runt i mina hängselbyxor, fnissade åt serien, sprutade antibakterie-medel överallt, torkade alla ytor, och plockade undan travar med saker som inte egentligen borde ligga på köksbänken. Jag "jobbade över", men jag hade helt enkelt så stor lust att städa, och då är det ju alltid som roligast. Det blev dessutom himmelskt mycket bättre ordning efteråt.

På kvällen bytte jag om, och åkte iväg till Camden, där jag för första gången på SEX MÅNADER (!!!) skulle träffa Hanne, och hennes Londonkompisar. De flesta av oss passade in i stereotypsramen: svenska unga kvinnor i tjugoårsåldern som flyttat till London och jobbar med barn. Yay... klycha... Anledningen till att jag "undviker" att umgås med för mycket svenskar här är just för att jag hellre sticker ut än blir översedd i mängden - och sen flyttar man ju inte till England för att umgås med andra svenskar heller. Men det är alltid kul att umgås med trevliga människor, och det var ju förstås tjejorna som Hanne lärt känna. De hade bestämt sig för att äta på en toppenbra hamburgerbar, Honest Burger, i Camden, så det gjorde vi. Sedan traskade vi till en pub och hängde där en stund, i allmän gemytlighet.

Honest Burger tog betalt i en jättefin gammal plåtask! Adorable!

Träffade en toppentrevlig Sandra!

Jag hade också blivit inbjuden av en ny fransk vän, Gaylor, att hänga med ut till en klubb senare på kvällen. Då flera av tjejerna hade lust att gå ut såg jag förstås chansen att gosa med två kompisar i en kram (visst är det ett bättre, mer positivt uttryck än att "slå två flugor med en smäll"?). Vi började alltså ta oss till Shoreditch, men på vägen blev vår grupp allt mindre. Tidigt jobbpass, näsblod, och trötthet drabbade våra reskamrater, och när vi kom fram var det bara jag, Hanne, och Josefine kvar. I väntan på pojkarna gick vi till The Owl & Pussycat, en trevlig bar - som visade sig vara samma bar dit jag tog Bogdan för Karls hejdå-träff förra året! - och där träffade vi lite fler kompisar till Hanne, andra svenskar som hängde med oss ett tag. När vi bröt upp för att gå till klubben The Horse and Groom var vi återigen bara tre.

Trött intervall på tåget - min Hanne och en Josefin, i spegelbilden syns jag, Hanna, och Sandra

The Horse & Groom i Shoreditch

Vi kom dit lååångt före pojkarna, så jag hade tid att dansa till den supertråkiga musiken - inte en förändring, hur många låtar som än spelades. Samma beat. Samma dunk dunk dunk. Inga extra melodier, inga intressanta texter, inga harmonier. Jag är inte någon musiksnobb, faktiskt, särskilt inte när jag är ute för att dansa - då brukar det vara kul med lite brainnumbing music - men det får ändå variera något, bara så att man kan inkorporera lite olika saker i sitt dansande. När jag föreslog detta för DJen såg han bara förnärmad ut över att jag kritiserade honom. Oops...

Gaylor kom till slut dit, med två andra fransmän, en spanjor, en mexikan, och en irländare. Ungefär samtidigt valde Hanne att åka hem med sin onda hals, och jag försökte få pojkarna att dansa. Det här med "loose hips" var visst inte för dem. Jag och Gaylor diskuterade The Hobbit och LotR över varsin öl istället. Josefin gick hem, men jag valde att stanna, och stod sedan med gruppen pojkar när klubben stängde vid fyra. Några av dem gick hem, men jag, Gaylor, Antoine, William (alla fransmän, och jag har blivit lovad fransklektioner av dem - score!), och tyske Ole valde att ta en lång promenad till Tower bridge, i väntan på att tunnelbanan skulle öppna igen.

The Tower of London i nattens döende mörker

Två fransmän och en tysk gick över en bro...

Vi chillade en halvtimme på McDonalds vid London bridge innan tunnelbanan öppnade, och det var dags att säga hejdå och åka hem. Jag var superpigg, men lyckades ta det mogna beslutet att ändå tvinga mig i säng - annars skulle min hjärna snart blivit mos utan sömn. Det var ändå en riktigt rolig kväll, en mycket spontan sådan, så jag är nöjd! Take note, though, kids: om du ska gå ensam med vuxna män du bara träffat lite förut, se till att de verkar snälla, och oavsett - se till att du kan sparka till dem riktigt jäkla hårt om de inte skärper sig. Se även till att du har mobilen laddad och nära till hands. Man vet aldrig. Det är en sexistisk trakasserande värld (sarkastiskt woho). Mina fransmän var dock hur söta som helst!

En lite förvirrad Tea när alla pratade franska runt mig