Thanksgiving

26 December 2013

 Som vanligt på Annandag Jul firar min familj och min fasters familj Thanksgiving tillsammans. Ja, nästan, i alla fall.

De senaste åren har vi haft som tradition att träffas hos farmor på annandagen, för att umgås och äta en helt underbar kalkonmiddag. Med respektive och hundar så är vi ungefär femton personer, så det blir både liv och rörelse. Till berättelsen hör antagligen att i det här sällskapet är min lillebror yngst med sina sjutton år (nu inte inräknat hundarna). Så det är inte barn som springer runt och leker och stojjar (eh, längre...) utan mer eller mindre vuxna människor som pratar högljutt och lagar mat och dukar och flyttar bord och skrattar och kramas och har sig. Och ja, leker gör vi väl också. Lägg som sagt till ett par hundar så brukar det bli en helt allmänt kaotisk och mysig familjefest!

Jag och mina flickkusiner Johanna och Linnéa åkte till farmor tidigare än de andra för att hjälpa till med alla förberedelser. Johanna satte på en julskiva som vi alla småsjöng med i, och medan de andra sedan gjorde vad det nu är man gör i köket som rör matlagning, såg jag till att duka och vika servetter. Min specialitet är att vika näckrosor av servetter, och jag gör det ungefär varenda år, på påsk, jul, nyår, och liknande. Trots denna repetitiva användning av näckrosorna får jag alltid beröm för dem.

När alla kom blev det det sedvanliga kramkalaset och "hur har du haft det sen sist?" och gos med hundarna, och sedan något mer lågmält prat innan vi kunde ta för oss av den himmelska maten. Jag har tyckt om julbord bättre i år än jag vanligen gör, men det går ändå inte alls upp emot den fantastiska foodgasm det är att äta fin kalkon med potatis, bönor, brunsås, och gelé. Således var jag inte speciellt aktiv i de första minuternas samtal kring bordet, utan njöt istället av den härliga middag jag hade framför mig. Vi firar ju inte egentligen Thanksgiving, även om jag tycker om att kalla det så, men om så vore hade jag förmodligen varje år sagt mig varit lika tacksam för den traditionen. Det är bara så oerhört gott. 

Efter middagen brukar vi sitta i varsin bubbla av paltkoma en stund, innan bordet rensas och det görs rum för flera armbågar, och paketen åker fram. Som jag skrev om i inlägget om min plånbok, så har vi även som tradition att leka paketleken, vilket lyckas vara lika roligt varje år. En hög småpresenter på bordet, en tärning, och flera förväntansfulla människor. Min skörd i år? En plåtburk med Nivea-kräm!