Allmänt tips: lägg dig inte på sängen med musik i öronen halv åtta på kvällen, och på allvar tro att du inte kommer att somna. Du kommer att somna, bara för att vakna av förvirring en timme senare och inte veta om du är i din säng eller i ett sjukhus i Los Angeles. Jag lovar, det är precis det som händer.
Idag ansträngde jag mig för att hitta julkänslan, och med ansträngde mig menar jag att jag mer eller mindre tvingade fram den. Jag bossade runt min lillebror för att få granen så pass redo för dekoration, jag styrde och ställde med att placera ut tomtar i husets alla vrår, jag lyssnade på stämningsfull musik när jag kletade runt med smält choklad i köket, och jag tog en aggressiv promenad och ignorerade novembervädret. Som belöning fick jag svår huvudvärk. Efter en lång, terapeutisk dusch stängde jag in mig i mitt rum, satte mig på golvet, och slog in alla resterande paket jag ska ge bort. Med mig på golvet hade jag min dator, där jag spelade flera julavsnitt från F.R.I.E.N.D.S. Sedan gick jag i in i vardagsrummet, och såg att granen tycktes mindre anskrämlig i kvällens mörker, och jag åt en pepparkaka, och då, jo, då infann sig lite julkänsla i alla fall. Sedan började jag läsa Let It Snow, av Maureen Johnson, John Green, och Lauren Myracle, och jag läte hela den första delen, The Jubilee Express, av Maureen Johnson. Och jag blev pirrig i magen av romantiken, och fick för mig att det visst snöade ute, och jag blev glad. Den glädjen höll dessutom i sig, trots att jag tittade ut genom fönstret och kom ihåg att nejvisst ja, det är bara november där ute, och jag gick in i vardagsrummet igen och såg alla tomtar som fortfarande inte blivit placerade på rätt ställe. Till och med nyss, när min gode far påminde mig om att lägga ner de sorgliga små polkachokladklickar jag påstår är julgodis i burkar, till och med då är jag fortfarande ganska glad. För det är så pass mörkt ute att jag kan låtsas att det snöar, och vinden viner utanför mitt fönster, och jag kurar i en filt (inte Mr Toasty MacSnuggles dock, den fick stanna hos en snäll uteliggare i London). Sensmoralen i den här historien är inte mycket mer än erkännandet att jo, det kan nog bli en ordentlig jul i år också. Detta till trots att julen, hur pepp man än är månader innan, alltid hoppar upp och skrämmer en bara två dagar i förväg, och man sedan stressar runt för att få allt att "kännas rätt". Ge det till imorgon kväll. Då, om inte förr, lär pusselbitarna ha hunnit falla på plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar