Historisk & kulturell

2 December 2013 

Jag är som nämnt inte särskilt förtjust i Starbucks. Av allting på deras utbud som jag provat är det bara deras signature vanilla hot chocolate som jag velat beställa igen. Det vill säga, tills idag. Idag provade jag den sista av deras julspecialer, gingerbread latte, och den kan jag faktiskt tänka mig att köpa igen. Whoop whoop!

Idag gick jag då äntligen till utställningen som ligger för ankar vid Temple i Themsen, HMS Wellington, nu för tiden HQS. Såhär: Jag rekommenderar den här utställningen varmt! Om du har en eller två timmar över i London så är Wellington en jättetrevlig sak att besöka, framför allt förstås för dig som är intresserad av sjöfart och andra världskriget.

Utställningen heter CONVOY: The Battle of the Atlantic, och är öppen söndagar och måndagar, 11.oo till 17.oo, från maj till december (i år stänger den alltså 16 december), och är gratis. Den börjar med en introduktionsfilm på 11 minuter, och fokuserar sedan på att kronologiskt förklara Wellingtons roll i den del av andra världskriget som utspelade sig över haven, och hennes kamp mot nazistiska ubåtar. Utställningens fakta är lätt att ta till sig, presenterad på stora, stilrena plakat, med vackra, detaljrika modeller av olika skepp som illustrerar vad plakaten handlar om. Personalen svarar dessutom gärna på frågor, märkte jag.

Sjöhästen med kronan förekommer ofta, här med slagorden "Loyalty and Service"

Jag var intresserad av att veta hur det fungerade med kontroll och beslut över handelsskeppen (merchant ships) innan kriget bröt ut, och de byggdes om till olika former av eskortskepp, och en man ur personalen förklarade att olika organisationer styrde över olika skepp, och visade olika modeller på skepp och berättade vilka rutter de vanligen tog och vilka varor de hade med sig. Jag tackade för informationen, och han frågade om jag inte var australiensisk. Det var jag ju inte, även om det var den accenten som glatt skuttat fram. Jag fick förklara att jag var från Sverige.
"Really? Well, you speak very good English. How come you have such an accent, though?"
"I... Um, because of tv shows, I think." (Det är Emilie de Ravin. Jag tar alltid efter hennes accent, vad hon än är med i).
Vi fortsatte prata en stund. Alla som jobbade på Wellington var oerhört trevliga mot mig, och något så extremt typiskt högklassbrittiska! Den stereotypiskt brittiske, prydlige butlern som du sett på tv? Så var de allihopa, fast riktigt trevliga och hjälpsamma. Jag blev bundis med ytterligare en av herrarna, som stod vid en hel rad modeller, som inte tillhörde själva utställningen. Jag frågade honom om uppkomsten kring den röda flaggan, och fick veta att den hade sitt ursprung på 1600-talet (såvida han inte sade the 16th century, i så fall på 1500-talet). Vi kom in på riktiga segelbåtar, och då han spenderat mycket tid med att segla längs den svenska kusten kunde vi utbyta historier om våra olika segeläventyr.

En gammal karta där man målat ut husen i byarna, och en liten kyrka 

Jag gick omkring i fler delar av skeppet, som inte hörde till utställningen, men som inte var stängda för allmänheten. Hittade det stora rum under däck (som säkerligen sett mycket annorlunda ut när skeppet varit i bruk, kanske en mässhall eller förrådsutrymmen) där man nu för tiden har ceremonier och möten av olika slag. Där fanns en massa vackra föremål bakom skyddsglas i väggen - gåvor till olika sjömän eller organisationen, skulpturer i silver och trä. På väggarna hängde det som genast intresserade mig mest - inramade delar av gamla kartor.

Jag älskar gamla kartor.

Man lär sig så mycket av att titta på gamla kartor - den historiska världsuppfattningen och vad man som kartläggare prioriterade, till exempel. Hur konsten tedde sig. Framför allt är det så spännande att titta på en gammal karta, och jag kan göra det länge - det finns så många detaljer! Dagens kartor är ritade för att vara funktionella och praktiska på ett annat sätt än de var förut - då var det också en konstform, de var vackra, med detaljer. Man tog sig tid att sätta ut saker som man nu för tiden aldrig skulle göra. Det fanns på flera av dem förstorade partier av olika kullar, med texten "landskapet så som det syns från havet".

Efter att ha fascinerats över sjöfartens långa historia, och förhållandet mellan människa och hav, och känt mig stolt över att jag inte blivit sjösjuk av det lätta gungandet som Themsen orsakade, steg jag i land igen, och åkte från Temple till South Ken. Där traskade jag till min nästa destination för dagen: The Victoria and Albert Museum. 

Efter att ha sett The Young Victoria med Emily Blunt är jag lite extra intresserad av detta kungliga pars historia, och framför allt förälskad med dem i deras kärlekshistoria. Dock har jag inte varit på museet som är uppkallat efter dem förut, så jag gick in, och hittade till en informationsskylt. Jag tycker mycket om informationsskyltar. Innan jag hann välja en utställning att kika på kom det dock fram en kvinna ur personalen, och förbarmade sig över mig. Hon tipsade om sin favorit, våning tre, och gav mig beskrivningar till en genväg, som skulle ta mig rakt in i Silverutsällningen. Så jag traskade iväg, och tittade på silverskapelser från olika konstperioder, och hittade sedan till Smyckesutställningen. Det var så mycket där inne som blänkte och gnistrade och glittrade och skimrande att jag nästan fick ont i huvudet. Hm.

Efter det tittade jag på en lång vägg fylld med vackert bemålat glas, främst från kyrkor, med olika religiösa motiv och symboler. Det är verkligen fascinerande vilken detaljrikedom folk genom tiderna lyckats få med när de målat på glas. Jag kan inte ens teckna en bra näsa eller haka på vanligt papper. Eller för den skull på en vanlig målarduk. Jag tittade också på en konstutställning, och imponerades av de olika färgkombinationerna konstnären använt för att få fram skimret i håret, och studerade penseldragen, innan jag ansåg mig fyllt min dagliga dos av kultur idag, och gick och mötte upp Johanna för att äta middag.