Rosie var sin vanliga lilla änglaperson idag. Jag var min vanliga höftarsmåbarnsmammalivetkopia idag. Men vi kramades oftare än vanligt.
Jag var ändå väldigt okej med att det här var sista dagen, jag har på något sätt bytt tänk och är numera väldigt inställd på att vi faktiskt flyttar hem om en vecka. För några dagar sedan hade jag helsvårt att se det alls, men nu bor jag redan i Sverige igen. Konstigt det där, det finns ingen mellanpunkt.
Rosie vill ju helst av allt gå omkring nu, trots att hon inte alls kan än. Hon är dessutom för ung, hennes ben är inte redo att gå på än, men hon ville inte sitta eller ligga ner idag. Så jag fick stå med henne under större delen av morgonen, och hon lyfte ivrigt på vänstra foten, om och om igen. Den högra har inte hajat grejen än, och hon kan naturligtvis inte stå själv utan måste hållas i, men jag kan se henne gå om några månader. Hon är så duktig så.
Johanna jobbade i tvätten idag, men bara under förmiddagen, så när hon var klar och Rosie var matad, gick vi ut alla tre för lunch. Johanna och jag funderade på vilket av de följande alternativen det var mest troligt att vi såg ut som: ett par kompisar som har hand om någon annans bebis, ett par kompisar där den ena har en bebis, eller ett par som tillsammans har en bebis. Vi vet inte. Det är ju många som trott att Rosie varit min dotter, och tonårsmammor är ju inte så ovanligt i England, men det är ingen som börjat prata med oss när Johanna och jag är med lillfisen tillsammans. Sagda lillfis vaknade i alla fall sen, efter bara en halvtimmes sömn, vilket gjorde mig förvånad. Hon lekte en stund med Johanna och sin snigel (något Johanna tyckte var bra mycket roligare än Rosie, som mest såg lite lätt uppgiven ut större delen av tiden) medan jag åt klart. Sedan gick vi ut i höstsolen, och sade hejdå till Johanna, som åkte hem.
Till min stora förvåning så var Rosie vaken i nästan två timmar till under vår promenad, och somnade först när jag satte mig nere i tunnelbanesystemet och skrev dagbok (jag orkade inte gå in på ett kafé, så satt nere vid perrongen på en bänk istället....) men då sov hon i alla fall ytterligare en och en halv timme. När vi kom tillbaka till kontoret var vi dock pigga och glada igen, och "Vi har en liten sak här från Rosie till dig, för att komma ihåg den här tiden..." sade Lena, och tog fram en liten påse. Jag log stort.
"Vad festligt, jag har faktiskt en likadan sak till henne," sade jag, och gav Lena den mycket sparsamt inslagna kopian av Inkheart som jag köpt. Jag hade velat köpa Cornelia Funkes bok på svenska, inbunden, och med det omslag som de har på biblioteket hemma, då det är vackrast, men det hittade jag ju inte här i London. Lena blev helpepp i alla fall.
"EN BOK!" utropade hon förtjust, och jag förklarade att jag velat ge något som Rosie faktiskt kan tycka om längre i livet än en bebisleksak, även om det dröjer tio-tolv år innan hon kan läsa och uppskatta den. "Men du, har du skrivit något i den?" frågade Lena, och jag nickade. Jo, det har jag definitivt gjort.
Jag kramade om dem båda två innan jag gick - dock fick jag inte en särskilt engagerad kram från Rosie, hon hade fått fatt i plastpåsen från min gåva, och var ganska så blind för omvärlden.
Det kändes ändå helt fantastiskt att gå därifrån för sista gången sedan, helt enkelt för att jag är så lättad att vi avslutade allting lika nöjda allihop. Det känns jättebra, och jag är väldigt tacksam och glad över min tid jag haft med Lena och Rosie. Jag öppnade deras gåva på väg hem, och blev bara lite rörd över den mugg med Londonmotiv som de givit mig. Jag kommer komma hem och dricka en massa te och varm choklad i den koppen, och för alltid minnas hur ofta jag väntade på vattenkokaren nere i cateringköket, så att jag skulle kunna göra en flaska åt Rosie. Allt som allt, en väldigt bra sista jobbdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar