Jag surfar fortfarande omkring på den enorma våg av iver, entusiasm, och glädje som jag flyttade hem på. Men jag börjar också inse att det är annorlunda att vara hemma i Småland mot att bo i en av världens största städer.
Efter en hel natt på flygplatsen och allmänt resande och flängande hit och dit, tog jag beslutsamt sovmorgon, och vaknade inte förrän halv tolv, åtta och en halv himmelsk timme efter att jag somnat. Då skuttade jag glatt upp, och smög genom huset, för att kontrollera att jag faktiskt var ensam hemma. Jag vet inte varför, men innan jag gjort det tror jag alltid att min bror eller någon annan ska stå och lura bakom en stängd dörr eller något. Trots att jag egentligen vet att de är i skolan/på jobbet. Jag engagerade mig i att äta ordentlig frukost för första gången på fyra månader (har inte ätit frukost i London, möjligen brunch på café), och satt och myste till missglamorazzi's videor på youtube. Provade hennes äpplegrötsrecept också, men utan "the crust" då jag, ehm, är lat. Småpratade lite med fåglarna utanför som kom och gjorde mig sällskap.
Det blev riktigt mörkt i London ganska tidigt också, men inte redan klockan tre. Jag kunde förstås ha gått ut tidigare, men det tänkte jag inte på. Så min mysiga promenad som jag ville ta ute bland bondgårdarna i skogen... Den blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag traskade iväg, och förundrades över hur ofantligt mörkt det var. Jag är en sådan fjant som inte brukar använda så mycket reflexer, men nu gick jag tillbaka och drog genast på mig en av pappas reflexvästar. Jag måste ju synas! tänkte jag skrämt och kikade på mörkret. Skämtade för mig själv att London gjort mig mörkrädd. I den Stora Staden finns det alltid ljus, och det är liv och rörelse överallt. Här fick jag anstränga mig att se, trots att jag har riktigt bra mörkersyn. Log lite åt de många adventsljusstakar som tindrade från fönstren. När jag kom till skogsbrynet där min favoritpromenad börjar tog jag dock en enda titt på det mörker som bäst kan beskrivas som Tartarus, sade "nej!", vände och gick därifrån. Det får bli en annan dag. Istället gick jag omkring inne i bostadsområdet, där det trots flera hus och utebelysning, var osedvanligt mörkt. Det känns fånigt att behöva erkänna det, jag har trots allt bott en livstid i skogen, och jag är inte rädd för mörker, men idag besegrade det mig ändå. Det kändes ganska bra att komma in i värmen och ljuset efter den lilla halvtimma som jag tvingade mig att stanna ute. Jag får nog allt jobba med det här, så att jag kommer ordentligt tillbaka till mina trolliska rötter, snart nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar