Ikväll åkte jag återigen in till Växjö. Det blir lite fram-och-tillbaka när hela ditt sociala umgänge bor en halvtimmes tågresa bort.
Jag steg av tåget, och kom ut i ett regnfyllt Växjö. Det har regnat varenda gång jag åkt till Växjö sedan jag flyttade hem igen. Och det har regnat två tredjedelar av gångerna jag åkt därifrån. Det innebär att det har regnat mer i Växjö på de två veckor jag varit hemma, än det gjorde i London under hela de fyra månader jag bodde där. Jag har alltid påstått att Växjö är Sveriges England vad gäller just regn, men det här var ju nästan komiskt! Jag travade iväg i alla fall till min vän Maja, och kunde glädja mig åt mitt paraply. Två minuter från hennes dörr insåg jag problemet som skulle möta mig när jag väl nådde mitt mål: jag kan inte Majas portkod. Det finns ingen porttelefon på dörren till Majas byggnad. Jag knackade tafatt på dörren, men då den ledde till en hall och en trappuppgång, var det inte förvånande att ingen hörde mig. Så jag gick runt och provade bakdörren, som leder till en annan trappuppgång. Ingen tur där heller. Huset står på en hög stengrund, så jag nådde inte upp att knacka på fönstren, och jag ville helst undvika att göra det. Vem vågar släppa ut den bortkollrade ungdom som står och ser förvirrad ut under ett paraply, som inte kan komma in, i nattens mörker och regnets väta?
Efter att ha gått runt huset ett par gånger och bankat på dörren igen, för skojs skull, kände jag mig något uppgiven. Jag hade nu stått utanför huset, oförmögen att komma in, i mer än en kvarts tid. Jag hade inget sett att kontakta min vän, då jag inte hade någon mobil. (Tips till den enfaldige: du behöver alltid en mobil i dagens samhälle!) Jag resonerade som så att jag inte kunde stå utanför Majas hus under ett paraply till de beslöt sig att gå till klubben om två eller tre timmar. Så jag ringde på hos en av Majas grannar i ett närliggande hus, hos grannen Eriksson. En medelålders man kom och öppnade, och jag förklarade min situation, och frågade om jag inte kunde få låna en telefonkatalog och en telefon och ringa upp till Maja och be henne släppa in mig. Grannen Eriksson lät mig stiga in och räckte mig sin iPad. (Ytterligare tips till den enfaldige: folk använder inte telefonkataloger nu för tiden. Allting sker digitalt). Efter att ha misslyckats med att hitta Majas nummer fick jag logga in på facebook, där Maja varit så förstående att hon skickat portkoden till mig. Jag tackade grannen Eriksson för hans gästfrihet och hjälp, och kunde sedan äntligen förena mig med mina vänner uppe i Majas hem.
Senare, på Deluxe, fick Hanne upp en eyeliner och vi tatuerade oss allihopa. Jag valde att rita den här söta giraffen (kinda my specialty, those giraffs) på underarmen. Undrar hur länge den tänker stanna, eyeliner brukar ju vara lite knepigt att ta bort. Tihi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar