Jag är svensk

15 December 2013 

 Därmed avslutades min tid i London, och jag är numera hemma i Trollskogen igen. Låt oss hoppas att jag finner tillräckligt roliga saker att skriva om för att kunna fortsätta med bloggen. Jag ska anstränga mig för att få stoffet att räcka till, helt enkelt. Så stanna kvar! Den långa resan är inte slut än.

Sverige var så här glad att se oss. Woho!

Efter att ha snarkat mig flygresan igenom, vaknade jag så sakteliga när vi väntade på våra väskor vid rullbanden. Några oroliga minuter senare kunde vi traska iväg med alla fyra resväskor säkert hos oss igen, och vi möttes av Johannas föräldrar, som var så vänliga att de skjutsade oss, hela vägen från Köpenhamn till de Småländska skogarna. Den första halvan av resan sov jag i baksätet. Den andra halvan satt jag och tittade ivrigt på all granskog och tallskog och torra fält och enstaka hus.

Vad jag är väldigt, väldigt nöjd med, som mina fyra månader i London har givit mig, är en ny stolthet över att vara svensk. Som svensk har jag i regel inte varit särskilt stolt över att erkänna att jag faktiskt är svensk. Det är i samma stil som att man, när man är utomlands och hör någon annan prata svenska, då slutar man prata svenska själv. (... Vi är ett underligt folk.) Men jag är väldigt glad att kunna erkänna just hur otroligt svensk jag är, något jag märkt mer och mer i England. Där är det ju i och för sig inte en så stor grej, då det finns fler svenskar än britter i London...

Jag tryckte glatt näsan mot fönstret och observerade fåglarna i fågelborden. Jodå, visst är jag hemma igen.

 
Att komma hem var helt underbart. Jag fluffade omkring i ett stort moln av endorfiner hela eftermiddagen. Först en massa kramar med familjen, sedan adventsfika med pepparkakor, lussemandelkanelbullar, och te, och sedan gick jag runt i ungefär varenda rum och var bara glad över att vara hemma. Något av det bästa var också att ta en dusch. En dusch, i ett fräscht badrum. Jag lyckades också packa upp allting på bara ett par timmar, något jag annars kan dra ut på i flera månader. (Eh). Jag har bytt rum med min bror, och att komma hem och börja styra och ställa i ett helt nyrenoverat rum var jätteroligt! Bilder kommer nog så småningom. På kvällen hade min kära mor bönhört min önskan om vingryta med ris, och jag åt den bästa maten jag ätit sedan jag flyttade från henne. Ingen kock i alla Londons restauranger är bättre än min mamma, det är mitt tycke.

Det är inte konstigt att vara hemma igen. Det är så normalt och naturligt att jag undrar om jag egentligen varit borta. Men det har jag. Det ska bli spännande att se vem jag är, hemma igen efter London. Och det är fantastiskt att inse att det antagligen allra bästa tiden i London har givit mig är den tryggheten med mitt hem. Jag ser verkligen fram emot att bo hemma igen. Det blir en omställning, med tanke på att jag inte bott hos mina föräldrar och med min bror på två och ett halvt år, men det är fint att komma hem med den glädjen.