5 September 2013
Jag spenderar all min tid i Svenska Kyrkan. Det är mitt nya place to hang - it's absolutely brilliant!
Jag minns inte riktigt när jag började sjunga, men det var tidigt - vi har timmar av film där jag sjunger hemma, en tvååring med pinsamt stort självförtroende som gärna framför succéer som Teddybjörnen Fredriksson. När jag gick i låg- och mellanstadiet lade mina lärare alltid in solopartier för mig att imponera föräldrar och de lokala företagen med när vi gick våra luciatåg. Jag har varit med i tre olika körer, och i högstadiet tog jag privatlektioner med en fantastisk sångpedagog.
Efter första terminen i gymnasiet hamnade dock sången på andra plats, jag var med i två körer, men efter ett tag blev det så pass sporadiskt att jag kände mig tvungen att sluta. Fokus på skolan. Spola fram två och ett halvt år, och jag har förlorat mycket av mitt register (framför allt höga toner), och mina magmuskler är inte riktigt vad de brukade vara. Men jag knallade trots det glatt in på körövningen i kyrkan ikväll, och vet du vad? Det var jätteroligt!
Att sjunga i kör igen kändes som att åka till ett ställe man en gång känt väl, men inte besökt på länge. Man vet var allting brukade vara och det är sig likt, men det är också ovant för mycket har förändrats. Jag sällade mig dock till altarna, och borstade bort rosten från min sångteknik, och sjöng för glatta livet. Efter en liten uppsjungning för körledaren Carina fick jag beskedet om att jag fortfarande har "en bra röst" och är välkommen in i kören. Woho!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar