Britterna är bra på mycket. De har ett vackert språk (med massa olika underbara dialekter), de har avlat fram flera av världens mest populära författare (Jane Austen, Billy Shakespeare, JRR Tolkien, JK Rowling, CS Lewis, Ett, Två, Tre Brontë), de kan verkligen det här med tv serier (jag ska inte ens börja lista här men OMG DOCTOR WHO!!, och en massa annat) - men de är verkligen fullständigt hopplösa när det kommer till mat. De förstår sig inte på föda. Jag saknar min egen specialitet (som också är i princip det enda jag kan laga) där jag bara stekar alla möjliga olika grönsaker och blandar det med snabbnudlar och keso...
Det här med frukost, det är ett känsligt ämne för frukostsvenskar som mig och Johanna. Och vi har funnit England att vara en oneklig besvikelse på den här punkten. En enorm bulle med fyra lager glasyr är inte frukost. Och vem tusan vill ha ost och skinka inpetat i en croissant?! "Perfekt!", tänkte vi, när vi äntligen hittade en simpel burk yoghurt. Det var inte en simpel burk yoghurt. I denna naturella yoghurt döljer det sig nämligen i botten 40% hallonsylt. WTF, England? Ni kan inte fokusera så mycket på hur många kalorier ni äter att ni skriver det på varenda matbit, trycka i er socker non-stop, och fortfarande vara förvånade över att folk här blir överviktiga. Det var ju inte så det funkade.
Euw. Nej tack, inte för mig. Fy.
Efter att ha virrat oss bort i Victoria (jag vet inte riktigt vad vi gjorde där), var min kära bästis och jag utsvultna, och svimfärdiga, och varma, och allmänt Robinson Crusoe. Vi damp ner på varsin stol utanför en enkel liten italiensk resturang, och DET VAR DET BÄSTA VI NÅGONSIN GJORT. Visst smakar all mat utomordentligt bra när man verkligen är hungrig, men det här var alldeles fantastiskt. Jag åt en personlig favorit, spenatfylld tortellini, och Johanna mumsade på en tunn pizza. Jag är inte säker på om jag någonsin kommer hitta tillbaka dit, men deras mat lever för alltid kvar i mitt minne. (Så, Italien 1, England -3).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar