20 September 2013
Idag när jag åkte buss gick det på en liten mörkhyad dam med en grön basker. Hon gick förbi mig, men började sedan att prata med en annan ung kvinna i bussen. Jag hörde inte hur samtalet började, men damen började sedan tala mycket högljutt, och ville uppenbarligen höras för alla i bussen - tro mig, det gjorde hon.
"We have to depend ourselves in the Lord! He will save me and help me," förkunnade hon hätskt. En medelålders kvinna började motargumentera henne, och det var svårt att inte lyssna, för de hade båda röster som bar rätt bra - dock var det svårt att förstå deras poäng, för hälften av konversationen körde de på något afrikanskt språk. Damen blev inte alls nöjd med kvinnan, som gick av. Då började damen sjunga! En lovsång till herren! "He who prays to the Lord, then he is willing to give me salvation..." Efter att ha sjungit lite för oss som var kvar stegade hon viktigt av bussen, med stolt hållning och stolt grön basker.
På tunnelbanan sen satte jag mig på ett säte och läste Pride & Prejudice på ett särdeles oskyldigt sätt, när det plötsligt kommer på en våg av folk, varav en kvinna, som smäller till mina glasögon med sin tidning. De ramlade i knäet på gubben bredvid...
Jag ställde mig upp för att ge plats åt en äldre herre, och fortsatte att läsa min bok. Jag är en sådan person som läser med hela kroppen - jag reagerar synligt till det jag läser. Är det ett oroligt moment ser jag bekymrad ut, är det roligt skrattar jag, är det obehagligt svimmar jag (ja, det har faktiskt hänt). Idag var det (surprise surprise) romantiskt och roligt, och jag log och lade handen över hjärtat när Mr Darcy gång på gång talar till den helt oförstående Elizabeth Bennet, och han försöker vinna hennes hjärta. Tittade upp vid ett tillfälle för att se vilken station vi stannat vid, och får syn på en ung man som tittar roat på mig, klart beundrande över min bokslukande läsning. Score.
Ibland är det fruktansvärt mycket folk på tunnelbanan, och trots att de går så ofta, försöker folk gärna springa och hoppa på det tåget som precis är på väg att gå. Jag stod hoptryckt, verkligen hoptryckt, med halva ryggen precis vid dörren, halva ryggen instucken över det lilla minisätet som är i slutet av varje vagn, och ena armen i princip inne i jackan på killen bredvid. Då rusar det fram en snubbe som nödvändigtvis ska med vårat tåg precis som det är på väg att stänga sina dörrar, och fastnar med sin ryggsäck i dörren. Snubben drar i sin väska, jag drar i hans väska, och en annan dude på andra sidan dörren, som fortfarande står på perrongen, drar i dörren för att öppna den.
Det må vara konstigt. Men det är ett nödvändigt konstigt, att åka buss och tunnelbana för att ta sig fram i London!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar