Idag hade jag min första jobbdag! Wohooo, I haz obtained purpose!
Elva veckor gamla Rosie är en absolut ängel, och även om hon varit lite kinkig eftersom hon inte känner eller är van vid mig än, så tror jag att det kan komma att gå jättebra. Hittills verkar hon tycka om när jag sjunger för henne samtidigt som hon kan leka i sitt babygym. Vi skulle även ut på äventyr med mamman som skulle på möte vid Trafalgar Square, och jag insåg hur gärna jag inte vill bo i en storstad med småbarn. Att åka tunnelbana med barnvagn är något av det mest nervösa jag gjort - tack och lov att jag inte var ensam, och bara behövde hjälpa till att leta efter hissar och ibland (när hissar inte fanns att tillgå) bära barnvagnen uppför sjuhundra trappor. Sedan tog jag dock över, men tacksamt nog så valde Rosie att ta sin middagslur då, och att gå omkring med en sovande bebis i en förvånansvärt lätthanterad vagn är någonting jag definitivt klarar av. Kilade faktiskt in på Waterstones igen (som har en hiss, bra jobbat Waterstones) för att köpa Pride & Prejudice. Fick ett sådant sug att läsa den för någon dag sen, och i brist på andra böcker kändes det lägligt.
Rosie vaknade vid ett tillfälle och skrek. Jag tror inte att jag någonsin varit så rädd i hela mitt liv. Jag märkte att det inte var ordentlig gråt, utan mest gnällskrik, men de fem minutrarna det tog mig att vagga henne lugn igen... Mitt hjärta bankade så hårt. Dock är jag väldigt glad över att jag lyckades hantera den situationen (en bra boost), och det lilla leendet ungen gav mig innan hon somnade om gjorde allt okej. Jag är en kick ass-nanny.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar