I natt drömde jag att mamma oroade sig över min lillebror Donald, som kommit bort när vi gått på en promenad i ett snölandskap bland en stor folkmassa. Jag har ingen lillebror som heter Donald. Dock drömmer jag ofta att jag har ytterligare en bror... Men du behöver inte oroa dig Jojjo, du är för alltid min bästa!
Jag engagerade mig i min sminkning på morgonen, och valde att ha fokus på ögonen och mer naturliga läppar idag, för att kontrastera mot gårdagens enkla ögonfransar och illröda läppstift. Var mycket nöjd med hela min look när jag skuttade ut genom dörren på förmiddagen sedan, och det är bra. Det är så mycket lättare att ha en rolig dag om man redan från början är nöjd med hur man ser ut.
Och jag hade en bra dag! Alla mina bussar och tunnelbanetåg tajmade väldigt passande, och jag hade ytterligare ett filmögonblick: bytte från buss till tunnelbana i Shepard's Bush, och sprang in på Café Nero för att köpa med mig en chai latte att dricka på vägen. Inte bara för att det är min favorit från kaffebarer, utan för att min hals behövde en varm dryck som bot. Jag var ett tag den typiska storstadstjejen, som är ordentligt och genomtänkt klädd, och tydligt på väg någonstans, med en to-go mugg i handen och fläng, fläng. Jag är väldigt nöjd med det. Jag älskar trollskogarna som jag vuxit upp i, och mina grannar bondgårdarna, men jag behöver också variationen storstad ibland, och det är roligt att drömmen om London kan leverera.
När jag kom för att ta hand om Rosie fick jag veta att ungen sovit och ätit ovanligt lite, och det var då föraningen om gnällspikhet skulle slagit mig. Dock har jag lyckats styra undan alla mindre roliga ögonblick för flickan, och kunnat få henne nöjd (och tyst) igen, alla de gånger det hänt idag. Vi gick på en långpromenad vid Themsen i Bermondsey, det finns en ganska fin anlagd promenad där, även om den inte är så lång, och jag försökte förgäves sätta mig i skuggan, denna o så varma dag. Förgäves, därför att Rosie inte tycker om när vagnen stannar, och vaknar från sin tupplur för att titta på mig tills jag börjar gå igen. Då blir hon nöjd och kan somna om. Jag är med andra ord inte så mycket hennes nanny, som hennes chaufför. Märkte dock att lillfisen blev hungrig sen, för hon försökte äta sina fingrar, och sin gosekanin. Så det blev att vända hem, för matdags. Vi satt och lekte inne en liten stund, och jag märker hur mycket bättre det går nu än i början, då hon har vant sig vid mig. Rosie har accepterat sitt öde att bli omhändertagen av en knäpp glasögonorm, haha. Hon satt glatt i mitt knä och gav gulliga ljud ifrån sig, och vi hade en allmänt meningsfull konversation. Säkerligen kommer hon att minnas våra stunder med värme (right?).
Mamman skulle iväg på ett möte sedan, och jag och Rosie följer ju som vanligt med. Den här gången var det jag som råkade bli den att ta hand om barnvagnen hela tunnelbaneturen - och det gick ju otroligt smidigt. Förra gången gick jag bredvid och var mitt mest nervösa, den här gången fick jag sköta alla bestyr själv, och det kom helt naturligt. Gå genom grindarna, hitta hissarna, på och av själva tåget. Inga problem, det fixar Jessica, la Nanny Süperb. Jag är faktiskt förvånad över hur lätt jag fann det. Vi chillade i Green Park sedan, bebisen och jag, och medan hon sov ännu lite till flirtade jag med de grå ekorrarna (som dessvärre var mer intresserade i ekollon än i mig), och myste av den vackra höstdagen.
Efter jobbet mötte jag upp med Johanna, och vi åkte iväg till South Ken för att gå på middag med Andrea - "vadå, är hon den enda ni umgås med, eller?" Ja, det är hon. Vi har en vän, så vi tänker utnyttja det sociala umgänge vi har genom henne så mycket och ofta vi kan! - vilket vi gjorde på en italiensk restaurang, med sorlande samtal runt oss. Jag, som är väldigt förtjust i spenatfylld tortellini och ravioli (vilket ni kanske vet, misstänker att jag redan hunnit nämna det...) valde det ikväll igen. Det var en jättetrevlig middag, och efteråt tog vi en promenad bort mot Fulham. Det är skönt att ha variation från barnvaktandet, och bra att vara ute i världen och umgås med folk, och det är verkligen toppen att jag kan säga att jag hittat en människa som jag uppskattar att vara med. Det är ju delvis det man förväntar sig av sådana här resor. Vi råkade gå förbi den här skylten på vägen hem, innan vi sade god natt till Andrea, och Johanna och jag hoppade på en buss. Historia i mitt hjärta.
Jag fick en sådan våg av längtan förut på kvällen, nu när jag kommit hem, bäddat ner mig i min säng, och sållade bland dagens bilder. Jag fick någon slags nostalgikänsla över mig, och letade fram Robert Pattinsons Let Me Sign från den första Twilight-filmen. Det var längesedan jag lyssnade på den, men jag älskar den verkligen, och insåg hur mycket mer jag respekterar folk om de gör bra musik. Har haft den på repeat hela kvällen... Den är lite dyster, men känns ändå passande. Hm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar