Jag spenderade förmiddagen med en känsla av inre stress och panik idag. Så snart jag vaknade åkte jag iväg till Westfield för att få gjort all min julklappsshopping, då jag plötsligt insett att jag åker hem till Sverige om två dar. (What). Jag hade fortfarande inte helt konkreta idéer på vad jag skulle köpa, men eftersom Westfield har allt och är fantastiskt så löste det sig så snart jag gick in i rätt affärer. Jag gick ändå runt och funderade virrigt på hur jag skulle hinna med allt - jag behövde åka hem och tvätta, jag hade inte börjat packa än, och jag hade lovat komma till Jacobs födelsedagsfest i kyrkan på kvällen. Hur tusan skulle jag hinna? Jag var nästan helt övertygad om att jag skulle bli tvungen att messa Jacob och säga att jag inte kunde komma, för jag måste ju gå upp tidigt och hinna med tåget till flyget nästa dag... Det var inte förrän jag var på väg från gallerian som jag insåg att jag totalt glömt bort att lördag existerar. Det är ju bara fredag idag, jag flyger på söndag, jag har en hel dag imorgon att packa och tvätta. Mitt liv såg plötsligt bra mycket ljusare ut. Jag hann dessutom tvätta två maskiner när jag kom hem.
På kvällen åkte jag alltså tillbaka till kyrkan igen (där jag spenderar all min tid, jag vet, jag är medveten), den här gången festfin, och möttes av mingel och bubbel och snittar. Alla glada kompisar stod och pratade en lång stund, innan vi kallade på presentöppning, och födelsedagsbarnet fick stå i centrum. Ungefär hälften av oss gick till wagamama (en östasiatisk nudelrestaurang) efteråt för middag, där vikning av önskestjärnor tog upp allas uppmärksamhet i väntan på maten. Jag njöt av en vegetarisk pad tai och av trevlig konversation och glada skratt. Vi fortsatte festen i kyrkan när vi kom tillbaka, och huvudpersonen sade sig vara mycket nöjd med kvällen!
 |
| Dagisunderhållning för alla gäster på wagamama |
.jpg) |
| Mina fina vänner i ätartagen |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar