Min värsta mardröm

21 december 2014 

Jag gick upp tidigt och gjorde klart allt det där sista småfnysslet, bredde smörgåsar att ha med på tåget, slog igen väskan, och stegade glad i hågen ut från huset efter god jul-kramar till alla i Värdfamiljen. Dags att åka hem till Sverige, för ordentligt julfirande med det traditionella julpyntet, julgardiner, hemmagjort julgodis, och kallt klimat. Ingenting skulle väl kunna gå fel?

Selfie vid den stora julgranen på Gatwicks flygplats, glad tjej utan minsta föraning om det förskräckliga öde som väntar

Och det började bra: tunnelbanan var det inget fel på, jag köpte lätt en tågbiljett, hittade till rätt perrong (gjorde ju exakt samma resa för två månader sedan), och tåget åkte iväg, med mig som passagerare, utan problem. Jag kom till Gatwick och checkade in mig själv och mitt bagage. Sedan kunde jag vänta i lugn och ro på gateinformation.

Satt och tittade på allt folk som rörde sig omkring, och applåderade tyst de fina juldekorationerna

 De första problemen började vid gaten, där jag snabbt märkte att det tog väldigt lång tid att få in alla passagerare på planet, och jag kunde således misstänka att vi inte skulle lyfta på utsatt tid. När jag gick på frågade jag personalen hur snart de trodde att vi skulle vara iväg, och de påstod med stark övertygelse att vi inte skulle bli mer än tio minuter sena. Jag satte mig tillrätta och somnade nästan genast. När jag vaknade en halvtimme senare stod vi fortfarande på marken.

Jag sov 90% av flygturen, men passade på att ta foto över den vackra vyn under tiden jag var vaken

 Vi landade vid Kastrup nästan en timme efter den planerade tiden, och jag var för första gången i mitt liv en av de sista passagerarna som gick av planet. Virrig och nyvaken gick jag igenom säkerhetskontrollen och började fundera på vart jag normalt sett går efter att ha kommit av ett plan, och hur jag skulle ta mig till tågperrongen. Som om någon slagit mig i huvudet med en stekpanna kom jag plötsligt på att jag inte hade min resväska med mig, och jag skyndade iväg till bagageåterhämtningen. Där möttes jag av min allra värsta mardröm när det gäller att flyga: min resväska var inte där. Den fanns överhuvud taget inte i landet. Majoriteten av allt incheckat bagage från mitt flyg hade blivit kvar i London. Jag fick, i mitt ostadiga tillstånd av oro och förvirring, ställa mig i en lång kö, för att lämna uppgifter om mitt bagage och vart det skulle, så att väskan när den väl kommer till Danmark, kan skickas vidare till mig. Snart upptäckte jag hur snabbt klockan gick i förhållande till hur sakta kön rörde sig, och efter att ha talat med en snäll personaldam fick jag gå före i kön. "Mitt tåg går om tjugo minuter," förklarade jag för de jag gick förbi, som då slutade opponera sig.

De här finklädda männen mötte oss inne på Kastrup, och naturligtvis spelade de glada julsånger

Jag hann med tåget hem till Sverige, trots allt, och köpte vatten och en smörgås för att bli av med hungern som kommit krypande. Vattnet var underbart, men smörgåsen fick mig att må illa, så resten av resan satt jag moloket och tittade på Vänner på datorn. Förutseende som jag är hade jag lagt i en ny cd med åtta avsnitt, för att ha underhållning på mina resor. Jag kom fram till Alvesta där jag skulle byta, gick till perrongen varifrån mitt nästa tåg skulle gå, bara för att inse att det inte gick förrän två timmar senare. Jag väntade inomhus en timme och smet sedan på ett tidigare tåg som gick samma sträcka. Konduktören måste känt sig julsnäll, för han kommenterade inte faktumet att jag hade biljett till fel tåg när han kom förbi. Sent omsider återförenades jag med min familj hemma i Trollskogen.