Hör fel, gör rätt

9 december 2014

Noah och jag umgicks under dagen, han är fortfarande väldigt förkyld, och är snäll nog att han delar med sig. Jag började känna halsont på eftermiddagen, sådär bra tajmat i tid till mina nästa två Luciatåg.

Det flyger omkring förkylningar nu, hälften av mina vänner, hälften av kören, och min Värdfamilj är alla drabbade. Jag klunkade i mig en massa te och ignorezade den ömma halsen, och åkte alltså iväg till kyrkan på kvällen. Humöret var det inget fel på, och jag såg fram emot fler Luciatåg! Däremot har jag blivit van att vara frisk, och blev lite överväldigad av hur mycket svårare det är att sjunga när man är krasslig. Jag kände genast hur ansträngande det var för halsen under det första, barnvänliga tåget. Dessutom gick det inte särskilt bra i allmänhet, jag stod faktiskt och skämdes när vi sjöng, för det var utan tvekan vårt sämsta tåg hittills. Det kändes som att vi tog fel ton ett par gånger, för att inte tala om takt- och tempohållningnen som var helt åt fel håll. När vi kommit ner i biblioteket igen sade jag "ja, det var ju förfärligt dåligt" i en lite uppgiven men självklar ton, övertygad om att alla andra skulle hålla med mig. Direkt efteråt kom en strålande Carina in och sade att hon var fantastiskt nöjd med framförandet, som enligt henne hade gått otroligt bra. ... Jag hoppas att publiken delade hennes upplevelse.

Mer te, och ytterligare ett tåg, under vilket jag faktiskt höll med om att det lät jättebra. Det kändes som att vi satte allting perfekt, och det var jättekul. Det som är roligast med att sjunga i Ulrika Eleonora kyrka är att man får sådan nära kontakt med publiken, man kan verkligen se folks respons, och jag slängde leenden åt en massa olika personer. Dock fick jag också koncentrera mig något kolossalt, inte bara på att hålla rösten, men på att inte svimma, då en dovhet kommit över mig, och ännu värre - min näsa kliade och ville att jag skulle nysa! Jag stod där och kände att mitt ljus var i farligt område om jag skulle nysa, men jag lyckades hålla mig undan den o-graceheten. Någonting med nysande säger liksom bara inte Lucia...

Uppställning i trappan före intåg

Efteråt hade jag, trots den huvudvärk som började komma smygande, en massa energi, och gick runt och pratade med folk, som stod i klungor med sin glögg. Jag bytte om till mina egna kläder, men behöll kransen på huvudet, inte alls i ett försök att fiska komplimanger för tåget. (Jag står naturligtvis över sådant. Tärnkransen är bara en fin huvudbonad). Jag hade inte lust att gå hem, så jag lyckades charma Jonny och Jacob till att spela kort med mig. Vi passade också på att äta kvällsmat, och gullungarna var vänliga nog att fixa veg till mig. Det var toppen att umgås med mina pojkspolingar, men jag blev snart ganska trött, trots allt. När Jacob hade förlorat tre gånger erkände han sig äntligen besegrad, och vi sade god natt.

Chigaco-poängställning och mat, en tisdagkväll vid elvatiden