Årets första tåg

4 december 2014 

Noah väckte hushållet med ett litet pity party vid midnatt, och jag vaknade ganska trött. Efter att ha jobbat med en förvisso på glatt humör unge, var jag fortfarande trött, så jag kröp helt enkelt ner under täcket igen. Tre timmar senare fick jag springa iväg för att hinna med tåget så att jag kunde komma i tid till Lucia.

Årets två första Luciatåg stundade i Ulrika Eleonora kyrka, det första en kortare specialversion som var barnvänlig, som började vid halv sju. Jag kom till kyrkan med andan i halsen vid sex, och kunde då dra några djupa andetag och byta om i lugn och ro. Snart stod jag i vit skrud med krans om håret, och förtände mitt ljus och sjöng upp med de andra. Det var riktigt, riktigt roligt att gå Luciatåg igen, något jag säger nästan varje år, och det var verkligen riktigt, riktigt roligt. Man fick festlig respons från barnen också, alltifrån stillasittande, fascinerade barn som tyst tittade på i allmän förundran, till glada små tärnor och lucior som hade elektriska ljus med sig och viftade en fin ljusshow, till den där pojken som ungefär i mitten högt utbrast att han ville gå hem. Det var väldigt kul att sjunga dock, och det kändes som att det gick bra. Bekräftandet kom efteråt från Carina, körledaren - det var hennes bästa premiär. Woho!

En fin kula från den stora granen i den stora salen

Efter tåget var besökarna, liksom kören, välkomna nere i salen för fika, (lussebullar, pepparkakor, och glögg), och jag diskuterade tatueringar med Alex en lång stund. En mamma kom fram och ville ta en bild på mig och sin lilla dotter, vilket hon fick. Sedan kom en Hanne skuttande för att vara med på det andra tåget. Vi tände snart våra ljus igen, och skred in i kyrkan.

Säsongens andra Luciatåg, jag står näst längst till höger

Den här publiken var onekligen annorlunda, det var andäktigt tyst och man fick så fantastiskt mycket gensvar från de som satt i bänkarna. Jag fokuserade främst på en dam som såg så väldigt rörd ut, och en man som nöjt slöt ögonen och satt och log. Det är roligt att gå Lucia när man märker att det verkligen betyder något. Personligen tyckte jag dessutom att det lär bättre under det andra tåget, men det kan ha varit att stämningen gick mig åt huvudet - det var fantastiskt att sjunga för en publik som så tydligt sög åt sig det man ville förmedla. Sen är ju Lucia i allmänhet underbart, med mörka salar, levande ljus, vackra sånger i fyra upp till till och med sex stämmor, och löfte om den hemtrevliga jul som folk alltför ofta stressar sig igenom men ändå alltid drömmer om. Jag stod långt till höger från publikens perspektiv sett, och höll mitt fladdrande ljus i vänster hand. Det drog lite där jag stod, så jag försökte, förutom att tindra med ögonen, också hålla lite koll på lågan.

Skönsjungande tärnor, Hanne och JT

 Efter det tåget var jag på toppenhumör, och jag och Hanne gick runt i salen och sjöng en tvåstämmig Bered en väg för Herran. Hon är sopran och jag alt, och det kan vara min favoritsång att sjunga - man kan verkligen ta i ordentligt och ändå få fram mjukheten i den psalmen. Ett par kvinnor som satt och fikade bad oss sjunga Gläns över sjö och strand för dem, vilket vi gjorde. Vi julmyste och åt lussebullar och drack glögg, och stannade tills de flesta gått hem. Jag stannade till och med för att hjälpa till att plocka ihop bord och städa lite grann, mycket för att spendera lite extra tid med mina kompisar. Alex försökte vid ett tillfälle att peta min axel för att sedan vara på den andra sidan, något jag inte alls gick på. Han hoppade däremot som en skrämd hare när jag lätt petade honom i håret - det var toppenroligt, om man var jag. Jag vann den poängen, men förlorade en mot Jonny när han utan förvarning kom och sprejade något diskmedel på mina händer. Vi är för övrigt inte alls femåringar.