Dags att åka till den lilla strandstaden Brighton igen, för Luciatåg precis som förra året. För nästan exakt ett år sedan gjorde jag mitt första Luciatåg med svenska kyrkans kör, i just Brighton. Jag var superpepp att göra samma resa igen, ännu mer i år när jag har fler kompisar i kören, redan gått ett par tåg, och visste vad jag kunde förvänta mig - en toppendag!
Så jag åkte iväg hemifrån i god tid för att hinna med bussen som gick från kyrkan vid elva. Under första halvan av resan satt jag och pratade med andra glada körsångare, men sedan började jag må dåligt. Mitt bästa sätt att bota åksjuka är att lyssna på musik och försöka sova, så jag lade beslag på ett säte långt bak i bussen och virade in mig i den filt jag varit förutseende nog att ta med mig.
 |
| Bussturer bör aldrig genomföras utan filt |
 |
| Brighton! Havet skymtas långt borta i vänster hörn. |
Att gå Lucia i All Saints Church Brighton and Hove är en speciell upplevelse - det är en stor kyrka, med mycket rum och fönster, och ändå lyckas den suga upp både ljud och ljus. Det blir becksvart, och man har inte akustik att tala om. Det innebär förstås att man måste anstränga sig mer när man sjunger, man kan inte bara glida fram på vokalerna som i andra lokaler, men jag älskar ändå att sjunga i den kyrkan. Mörkret gör det hela så fantastiskt, det förstärker budskapet om en ljusbringande Lucia. (Och jag är ju a sucker för mys, också). Det var jätteroligt att stå där och sjunga, som vanligt, och till det här tåget hade vi hjälp från barytonen Stefan (vars efternamn jag tyvärr har glömt), som sjöng solo i O Helga Natt.
 |
| Rep. Jag står i stor röd filt. |
 |
| Och omsvidat! Luciatåg i den mörkaste kyrkan. Jag står som andra person bakom Lucia. |
Efter andakten väntade fika och dans kring granen. Vid det här laget hade jag en massa överskottsenergi och adrenalin som ramlade runt i kroppen, så jag skuttade ivrigt upp och ner och försökte få alla andra lika pepp som jag. Det funkade väl si så där, men jag lyckades i alla fall dra med mig Jacob, Gustav, Johanna, och Anna att dansa runt granen med mig. Inte för att det fanns någon gran, men det var roligt ändå. Vi gjorde båda mina favoriter - Så går vi runt kring ett enebärssnår, och Mormors lilla kråka. Fast alla andra sjöng "prästens" lilla kråka, och gav den ett manligt pronomen. Jag har alltid kallat mormors lilla kråka för hon, för så sjunger vi där jag växt upp. Kanske är kråkan egentligen en hen. Vem vet.
På kvällen väntade det årliga besöket till The Regency Restaurant, en restaurang precis vid havet, som specialiserat sig på skaldjur/seafood/fruit de mer. Förra gången höjde de andra körsångarna på ögonbrynen när jag valde den vegetariska lasagnen, så i år beställde jag istället fiskpajen. Vår servitör glömde bort mig och jag fick vänta ytterligare en kvart på min mat, under tiden de andras tallrikar började se allmänt trevliga ut... När vi sedan skulle få dessert glömde han bort mig igen, men jag fick snart min tiramisu. Förutom den tabben från personalens sida var det en jättetrevlig middag, och det var bara mot slutet som jag började bli trött, och vilade huvudet på Jacobs axel som satt bredvid mig. Han fick agera kudde för mig hela vägen hem i bussen också, då jag slumrade i min filt. Jag var ganska mycket zombie när vi kom fram till kyrkan faktiskt, men lyckades trots förvirring och nyvakenhet ta mig samman och åka den extra timmen det tar mig att komma hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar