11 december 2014
Återigen
ignorezade jag en öm hals och en täppt nos, och for efter jobbet iväg till kyrkan för att vara med på två Luciatåg till. Egentligen skulle jag inte vara med på de två, men jag tycker att det är så roligt, så jag var med ändå. En extra alt skadar ju aldrig, huh? Vi sjunger ju allt! (Höh, förlåt min dåliga körhumor). Dessutom var det få altar, så det var bara bra att jag var med.
 |
| Luciatåg nummer ett, före intåg (moi är tredje från vänster) |
Det gick ganska bra att sjunga, åtminstone på första tåget. Under det andra kom yrseln krypande och jag kände mig extremt svimfärdig, men valde i min enfald att stå kvar. Vi var ju få altar, och jag
skulle inte svimma. Inte i år, jag gör inte sånt längre. Kroppen får anpassa sig efter hjärnans envishet. Jag svimmade inte heller, men när andra tåget var avklarat och vi kommit ner i biblioteket igen sprängde huvudet ilsket till med en förfärlig smärta, och så illamående på det. Hanne, som den trogna vän hon är, lämnade inte min sida, förutom för att hämta flera glas vatten, pepparkakor, och hjälp, och Helen fick till slut sticka sedlar i näven på mig och sätta mig i en taxi som tog mig hem. Redan senare på kvällen började jag må bättre, och messade mina vänner för att tacka dem. Jag har ju verkligen ingen annan än mig själv att skylla, men det gick bra, till slut.
 |
| Luciatåg nummer två, Hanne och jag konverserar allvarligt om något i hörnet |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar