Papegojor, plugg, sång, och strul

27 november 2014 

Åh, sen november i London... Milt klimat gör perfekta höstar, och jag tog med Noah ut på en lång promenad. Han somnade snabbt, och jag gick lugnt och njöt av det fantastiska vädret. Tyvärr sprack molnen upp och bjöd på solsken sedan, vilket jag i sig inte har någonting emot, förutom att det kom tillsammans med en förfärlig sommarhetta. Det är november, och jag blev tvungen att ta av mig kofta, mössa, och vantar, och var fortfarande för varm. Usch, kan jag inte bara få ha min fina höst i fred?

Jag var lite tidig för att möta upp Värdpappa vid simhallen, så jag tog Noah till en liten park i närheten, där han vaknade. Vad han vaknade av fann jag dock lite ovanligt - en glatt pratande, grön papegoja satt uppe i ett träd och tjattrade nöjt. Jag, Noah, en tant, och hennes hund stannade under trädet och stirrade upp på den. Papegojan verkade smickrad av uppmärksamheten, och pratade på, men så snart jag tog upp kameran flög den iväg. Jag delar med mig av mina bilder från själva promenaden istället:

Efter jobbet åkte jag till kyrkan för att som vanligt lägga beslag på min favoritsoffa. Där satt dock en dam, så jag satte mig i soffan bredvid, bredvid Erik. Han surfade runt och letade bostäder, och jag öppnade min anteckningsbok och pluggade monologer. Jag berättade stolt om hur jag lyckats lära mig Mirandolinas monolog från The Mistress of the Inn helt utantill, utan att egentligen ha studerat den särskilt noga. Jag planerade att använda den som mitt förstahandsval av modern monolog, och har varit så nöjd med att den är skriven på 50-talet, -53 för att vara exakt. Jag slog upp wikipedia i mobilen för att läsa lite närmare om den, och där väntade kallduschen. The Mistress of the Inn är mycket riktigt skriven på 50-talet - 1753, inte 1953. Jag var så upptagen med att titta på de sista siffrorna att jag helt missat att den är skriven TVÅHUNDRA ÅR tidigare än jag behöver den. Jonny, som jobbade, kom in i kaféet och fick syn på mig, och hälsade mig med ett glatt "Nämen Jumbo-Tönt, är du här?" Just då kände jag mig verkligen som en Jumbo-Tönt. Men det var ju inget annat att göra än att slopa Mirandolina, och börja leta efter nya monologer att öva in. Det var dock inte fullt lika roligt som det hade varit innan upptäckten... Men jag får väl se det som tur att jag märkte det nu, och inte fick reda på det i auditionsalen framför en sur jury!

På kvällen var det kördags igen, och vi övade uppe i kyrkan. Jag var ivrig att gå igenom adventssångerna som vi kommer att framföra under två gudstjänster på söndagen. Jag kan alltid sångerna väl när vi repeterar, men sen när jag ska öva hemma har jag ofta glömt melodin. Värdmamma påminde mig dock att vi har ett piano i huset, och att jag ju lätt kan använda det för att hitta rätt toner. Som körmedlem förlitar jag mig annars väldigt mycket på gehör, och läser bara noterna när vi precis börjar jobba med någon ny sång. Vi gick också upp till läktaren, där vi kommer att stå på söndag, för att prova på akustiken där igen - den är ganska annorlunda från resten av salen, något man glömmer mellan framträdanden. Jag dummade mig och glömde att andas ordentligt, så jag fick sätta mig ner under ett par sånger med huvudet i knäet. Det var nog inte så stor risk för svimning egentligen, men jag blev yr, och det skadar ju inte att vara försiktig. Sedan kom Projektkören och vi gick igenom repertoaren för Lucia igen. Dessutom fick de som ska vara med i de första två tågen på torsdag öva på en uppställning, något jag enligt schemat inte skulle vara med på.

Mina vänner vid baren

Nöjd tjej som inte alls är lika socialt utsvulten längre

Efteråt hade jag lyckats övertala Erik att följa med till puben, och jag fick också med mig Hanne, som drog med sig en Josefine. Vi hade allmänt trevligt vid vårt lilla "ungdomsbord" som det såg ut som om vi hade, bredvid de andra, lite äldre körmedlemmarna. Carina frågade om inte jag hade möjlighet att vara med på torsdag, och när jag nickade ja sade hon att "då slänger vi in dig också!" Jag ser fram emot att gå Lucia igen, det värmer alltid på ett speciellt sätt!

Runt elva tog jag farväl av alla kamrater, och begav mig till Liverpool St bara för att inse att mitt näst kommande tåg blivit ersatt av buss. Jag är inte speciellt förtjust i att åka buss, liksom Sheldon Cooper älskar jag tåg, så jag valde att vänta ett tag på tåget efter. Under tiden jag satt på bänken ändrades dock informationen till att alla tåg ersattes med buss, och jag fick ge vika för ödet (eller i det här fallet, Transport for London). Jag var dock inte ensam, en glad snubbe hade satt sig bredvid mig och börjat prata. Han presenterade sig som Jay, och visade sig vara en faktisk infödd Londonbo, som började konversationen med att ge mig en komplimang för mina kängor. Han gav mig tips om hur jag kunde bota mina skavsår, och frågade om jag inte var en modell från Europa. Hahaha! Vi upptäckte snart att vi hade ett antal gemensamma intressen, så som grekisk mytologi, och då han skulle ta samma buss satt vi och diskuterade legender tills han skulle gå av. Jag kom hem sent omsider, och vid det laget var jag fruktansvärt trött. Så det var med en belåten suck som jag lade huvudet på kudden klockan tre på natten, och såg fram emot en lång, behaglig sömn...