New York Marathon 2014

2 november 2014 

Så kom den stora dagen till slut, som hela staden förberett sig på länge, och som löpare världen över flugit in för. Jag springer inte särskilt seriöst själv, men enligt folk som är engagerade ska New York Marathon vara ett av de allra bästa att uppleva. Vi hade alla hoppats för okej väder, helst inte för kallt, och medan det blåste något extremt sken åtminstone solen klart. Tillsammans med andra svenska supportrar traskade familjen minus far iväg för att lägga beslag på platser längs vägen, där vi sedan stod i några timmar och hejade på de som sprang.

Pappa var ju en av de löpande, och hade således åkt iväg med bussen tidigt på morgonen för att vänta på startområdet. Vi såg honom inte förrän vid lunch, när han sprang förbi stället där vi stod och skrek (och knappt hann med att se honom, även om jag lyckades fånga honom på film), och ordentligt först på eftermiddagen när vi gick tillbaka till hotellet. Vi började morgonen annorlunda, med en frukost inne på Starbucks, där jag fick nya förslag på stavning av Teia.

Först trodde hon att jag sade "Diana", men sen blev det Tia och Tiae. 

Att springa 40.2 km, som jag har för mig att ett maraton är (rätta mig gärna om jag minns fel), är ju definitivt en bravad, oavsett hur lång tid man tar på sig, men ännu mer imponerad är jag av de som av en eller annan anledning inte kan springa, men väljer att ta sig fram hela sträckan på specialdesignade rullstolar. Vilka armmuskler! Vilken viljekraft! Jag tjoade uppmuntrande till dem, varenda gång någon kom förbi den svenska delegation som vi befann oss i. Annars ropade vi förstås till så många vi kunde som sprang förbi, framför allt de som hade antingen sitt namn eller sin nationalitet på tröjan. "Come on Dave!", "Go Italy!", "Baguette!" osv. (Den sista förstås riktad till fransmännen, som verkade glada över mitt åt dem påhittade stridsrop). Min hals blev öm på direkten, men det är roligt, så man fortsätter ändå. Det bästa är när man ser att löparna för lite mer spänst i stegen, kanske orkar med att kasta ett leende eller en tumme upp i ens riktning. Jag råkade dessutom byta accent så snart jag skulle ropa till någon från Irland eller Australien, och kanske gjorde det också nytta, även om det var oplanerat från mina sida. Likaså antog jag aldrig att någon var svensk, inte ens när det var självklart att Johan i blågul t-shirt kom förbi. Jag var så inställd på engelska att jag ropade "Looking good, Joe-han!" till honom också. De andra svenskarna närmast mig fungerade tvärtom, och framför allt en kvinna verkade totalt oförmögen att uttala namn på rätt sätt. Jorge från USA, ett hispanskt namn som uttalas ungefär "hår-hee" blev förstås "jår-ge" i hennes mun, och jag tvivlar på att Jorge överhuvud taget uppfattade supporten. Men det är väl tanken som räknas.

I början innan strömmen med löpare började komma

För övrigt viftade jag sönder två små flaggor

Fler folk och trevlig sol

När vi sett far kuta förbi drog vi oss från banan, och letade rätt på en restaurang som hade plats för oss. Vi fick sitta ner och servitören kom fram och frågade hur vi var. "Väldigt kall," svarade jag huttrande, "Kan jag börja med en kopp te?" Så för första gången drack jag te till min hamburgare. Därefter försökte mamma och jag ta en promenad i parken, men vi insåg snart att det var svårt i och med maratonbanan och avstängningar och folk hit och dit. Istället gick vi hem och gratulerade faren, som tyckt sig haft ett bra lopp. Vi fann honom på sängen med ömma ben men glatt humör.

Min vackra mamma i fotofarten igen

Central Park och höstsol

På kvällen väntade en segrarmiddag med ett stort gäng löpare och supportrar som åkt med samma grupp som vi. Jag satt mellan mor och bror, och kan väl inte påstå att jag fokuserade mer på samtalen än på maten, som var efterlängtad och god. Det var ändå trevligt runt bordet, men med tröttheten som tillkännagav sig efter desserten begav jag mig hemåt ganska kvickt. Jag var mycket mer intresserad av min säng än av att sitta kvar och prata, och faktum är att de flesta av löparna verkade känna samma sak.

Dessert och vinglas och färgglada skjortor