Ja nej men, det är "den tiden på månaden", och min kropp slutar fungera normalt i sitt försök att fungera normalt. Jag vet inte, det är biologi på nåt vänster, men jag bryr mig mer om vilka värktabletter som fungerar. Ah, det ljuva livet som kvinna.
Nå, jag tvingade mig att gå upp från min helt brutalt bekväma säng imorse, för att göra mig presentabel och åka iväg till kyrkan. Tyvärr fann hunger och huvudvärk mig, och jag fann inte gudstjänsten tillräckligt intressant för att känna mig inspirerad istället för miserabel. För att göra det hela värre var den tio minuter längre än vanligt, och jag fick således vänta tio minuter längre på att sätta tänderna i de varma kanelbullarna. Men jag satt vid min vanliga soffgrupp och chillade med Ida, fikade, skrev dagbok, drack te. Min vanliga, underbara söndagsritual, och jag stannade långt efter att de flesta besökarna gått hem. Jonny, som jobbar söndagar (volontär i kyrkan), utbrast plötsligt att han hittade ännu mer gammal mjölk som stod framme, och anklagade mig. "Jessica-Therese, är det du som lämnar en massa sur mjölk överallt?" Det var ju väldigt orättvist av honom, med tanke på att jag suttit snällt i soffan hela förmiddagen, men jag erkände till att vara den onda mjölkfen, som lämnar framme gammal mjölk endast för att göra livet surt för Jonny. ... Det är alltid gemytligt i kyrkan.
När jag ansåg att jag suttit på en och samma plats för länge, någon gång mellan två och tre, promenerade jag iväg till Oxford Circus, till ett av stadens många Costa. Jag lyckades sno åt mig ett bord trots att kaféet var allmänt fullproppat, och jag beställde in en mocha och fortsatte mitt skrivande. Det var supertrevligt, föreställ dig ett mer högljutt Central Perk. Några bord ifrån mig satt en jättesöt tjej, som jag inte kunde låta bli att gå fram och börja prata med - det har jag väl berättat förut, att jag gillar att ge komplimanger till främlingar, som det okultiverade skogstroll jag är. Hon var jättetrevlig, och presenterade sig som Elena. När jag gått tillbaka till mitt bord kom hon fram efter en liten stund och gav mig sitt nummer, så voilà!, jag har fått en ny vän! Jag älskar min nya attityd med att ta vara på möjligheter så där, det kan ju bli supertoppen. Woho!
 |
| Mocha på "nationens favoritkaffeställe", som Costa blivit framröstad att vara. Jag argumenterar inte. |
Jag tog mig en sväng från Costa sen, i jakt på värktabletter och skoskavsplåster. Jag hatar Oxford street med passion, och fick marschera omkring alldeles för länge innan jag hittade ett Boots. Jag mådde väldigt illa också, så till den grad att jag inte visste om jag ville skratta, gråta, eller skrika. Lyckades ändå hålla humöret uppe, för min situation kändes trots allt lite komisk - glaset är halvfullt, och allt det där. Men när jag kom tillbaka till Costa (som jag visst adopterade som mitt andra hem) var jag så yr att jag stod och vinglade i badrumskön. Det var riktigt obehagligt, för jag kände verkligen hur extremt nära jag var att svimma. Om jag inte haft så pass mycket erfarenhet med svimfärdighet skulle jag antagligen hamnat på golvet. Erfarenhet, och ren frustrerad viljekraft - jag blev lite förbannad på mitt illamående, så jag klarade mig igenom pärsen på ren kiv. Fick också gå före i kön så att jag kunde stänka vatten över halva mig, och en barista kom med ett glas vatten direkt efteråt. Folk är så snälla i den här stan. När jag fått i mig tabletter, suttit stilla en stund, och ätit lite, började yrseln gå över, så jag var nästan normal igen när Jacob, som jag väntat på, kom på kvällen. Hu ja, lite äventyr ska man väl ha för sig.
 |
| För lång och folkpackad, men Oxford Street fram mot julen är faktiskt riktigt mysig på kvällarna |
Jacob och jag hängde resten av kvällen, först på Costa tills de stängde vid nio, och sedan på ett diner till elva. Jag avgav ett löfte för mig själv innan vi åkte till New York, att när jag kom hem igen skulle jag engagera mig lite mer i det här med att ha ett socialt liv. Hittills verkar det gå bra, och det gör mig superglad. När jag kom hem på kvällen var bara Värdpappa fortfarande uppe (strax efter midnatt), och eftersom han är den snällaste människan på jorden så erbjöd han sig att laga till ett par quornschnitzlar åt mig. Han blandade också ihop en supergod, kall sås, och jag mumsade i mig den enkla men o så goda middagen till överbliven pasta. Alltså... Jag är lyckligt lottad. Tihi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar