Tillbaka på jobbet igen, och det kändes så snart jag tog hand om den första bajsblöjan. Min lilla pojk var dock glad som den tok han är, och vi lekte på morgonen. Han går mycket och gärna nu, vilket har förändrats lite från de vingliga första stegen han tog innan jag åkte till New York. Mycket kan hända på en vecka! (Och ett par dar, jag var ju lite i Sverige först).
Till familjens förtjusning hade jag med mig en pyjamas i present till Noah, från Naturhistoriska museet i New York, som jag köpt för att jag tyckte att den var rolig. Det är fantastiskt när man hittar fabrikörer som tydligen har lika dålig humor som jag. Storleken, som jag oroat mig lite för, var bra, så pass att han lär kunna ha den ett tag då den är liiite stor nu. Värdmamma tackade mig med en kram och Värdpappa skrattade när han fick syn på den, och Noah själv verkar ha sovit gott i den i natt. Så vi kan nog påstå att alla är nöjda.
 |
| Noahs nya pyjamas |
 |
| Min färgglada pestopastapaprika-lunch |
På kvällen var det dags för kören igen, som jag nu missat två övningar med, samt en gudstjänst där vi sjöng. Jag var alltså inte helt beredd på att vi hade med oss Projektkören och började våra repetitioner för Lucia idag, men det gjorde vi. Projektkören är de sångare som bara är med och går Luciatåg, men som inte sjunger i kören i vanliga fall. Hanne har gått med i den, vilket ju är super, eftersom vi då faktiskt kan träffas någon gång i veckan. Trots att vi bor i samma stad så är vi pinsamt dåliga på att umgås.
Jag var sjukt pepp i alla fall, det vill säga, innan jag kom dit. När jag gick in i övningssalen började någon slags yrsel/illamående komma krypande, och jag spenderade första akten (vad jag kallar det innan vi har fikapaus) med att undra om jag behövde spy eller svimma. Det blev nog inte så mycket tindrande ögon för min del, jag orkade inte ens läsa noterna. Men så sitter min altstämma väl också, och de flesta sångerna från vår repertoar har jag kunnat i flera år. När det äntligen var paus och jag fick i mig två koppar te och en bit chokladkaka, och dessutom stod och pratade med Hanne och två andra trevliga projektare, mådde jag mycket bättre. Det var definitivt roligare att eka "stalledräng, stalledräng" till basarna efter det.
Efter repet misslyckades jag med att dra med mig Hanne till puben, dit Margareta dragit mig, men jag fick med mig Jacob. Det var jättetrevligt, som det brukar vara när jag tar mig tid att gå, och några av oss stannade ända tills sista ringningen vid elva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar