tisdag 25 november 2014

Aporna presenterar: Jumbo-Tönt

23 november 2014 

Jag jobbade med Noah på morgonen, innan julmarknadens sista dag började, och London bjöd på riktigt fuktig kyla och regn. Jag var förstås lika glad för det, jag älskar ju regn, och fotade glatt hösten på väg till kyrkan. Under dagen när jag stod i entrén var det dock ganska kallt, och jag fick låna Robs fleece över min egen, fluffiga kofta. Glöggen värmde åtminstone på ett trevligt sätt.

Höst i en regnpöl

Morgontåg

Smart tjej glömde paraplyet hemma
Julmarknaden varade bara från tolv till fem idag, och den avslutades, liksom förra året, med att Mikael (som jag tror för övrigt stavar sitt namn med ch... hum) sade några väl valda ord, och att kören sjöng. Direkt efteråt började Nedplockningen, det mycket organiserade kaos där volontärer bygger ner hela julmarknaden. Jag fick först i uppdrag att hjälpa till uppe i köket, där det serverades pyttipanna, knäckebröd med ost, överblivna kafésmörgåsar, kanel- och lussebullar, och tårta för alla som hjälpt till. Svenskt så in i Norden (eeeh? Skämt på hög nivå, inte sant?) alltså. Efter en stund upptäckte jag dock att jag blev alldeles för trött av att bara sitta still, så jag överlät köksandet åt Nadja och Carina, och gick ner i stora salen för att hjälpa till att bilda kedjan, den nästan fyrtio personer långa mekanismen som langade ner alla lådor och hyllplan till källaren.

En disktrasa skulle ner och jag tänkte att det vore enklast att helt enkelt kasta den till Jonny som behövde den, vilket visade sig vara ett stort misstag, då den hamnade bakom ett element. "Men JT!" utbrast Jonny i en stor suck. Hans kompis fick fram den, och vi var snart klara med alla lass. Jag passade på att fråga vad hans kompis, som jag sett under hela julmarknaden men inte haft tid att prata med, hette. Han presenterade sig som Erik, och jag förklarade att JT står för Jessica-Therese, och inte (och här hoppade de små tjattriga aporna som bor i mitt huvud fram och dummade sig) "Jumbo-Tönt". Jonny skrattar alltid fruktansvärt högt och låter ungefär som en hyena, men jag har aldrig hört honom skratta så extremt som han gjorde efter att jag sade dem orden. Av okänd anledning var det vad jag först kom att tänka på... Erik frustade han med, och jag tackade aporna för att de lät mig göra ett så charmigt intryck. Pojkspolingarna (som för övrigt är ett år äldre än mig) kallade mig sedan Jumbo-Tönt under resten av kvällen. "Snacka om ett smeknamn man valt själv!" frustade Jonny när jag konstaterade att jag aldrig kommer höra slutet på det misstaget. Tack, apor, för att ni gjort mig till den alltid lika smidiga, självbenämnda Jumbo-Tönten. Känner dock mycket mindre förtret än komik, för det är ganska roligt. Livet blir både lättare och roligare om man lär sig att skratta åt sig själv.

Till kvällsmaten uppe i prästgården serverades även snaps, och jag fick "nöjet" att höra flera snapsvisor som jag aldrig hört innan. När jag var liten skrämde snapsandet och sjungandet mig alltid, men ju äldre jag blir desto mer har jag förstått det sociala och traditionella i det, och den insikten kom som starkast när jag upplevde det utanför familjen. Jag sjöng naturligtvis inte själv (så mycket till konformist är jag inte), men jag tyckte faktiskt att det var ganska trevligt. När folk började dra sig följde jag med till puben tvärs över gatan, och vi satt utanför på de fuktiga bänkarna även efter att den stängde. Jag blev inte särskilt blöt eftersom Erik lät Jumbo-Tönten sitta i sitt knä, eftersom det var ont om sittplatser. Jag sade tack och hej vid midnatt, och kom hem glad men trött, för att genast stupa i säng.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar