Dags för julmarknad igen! Woho! Jag var helt brutalt toppenpepp när jag gick hemifrån, så mycket så att jag snarare dansade än gick. Hade dessutom tid att köpa med mig en drink från Costa, och jag provade en "sticky toffee latte" från deras julmeny. Mums!
 |
| Söt i ny hatt i väntan på tåget |
Dansade som sagt min väg till kyrkan, och jag satt och log för mig själv halva tubfärden. En äldre farbror började prata med mig och sade att det gjorde hans dag att se någon så glad. "A smile goes a long way" stämmer ju! Jag gick in i kyrkan mest för att hälsa på Rob och informera honom om att jag egentligen inte skulle hjälpa till förrän en timme efter att marknaden öppnat - mina goda vänner från SH är på besök i London, och jag skulle möta upp dem för brunch. Rebbi och Vitalia och jag hittade ett billigt kafé där vi åtnjöt varsin panini. Det är alltid så otroligt mysigt att träffa fina SHare ♥
 |
| Extra cool Vitalia i min hatt och en glad Rebbi |
När jag kom tillbaka till kyrkan var kön fortfarande flera meter lång, och Rob gav mig biljetterna med ett "det var på tiden". Inte förrän fem timmar senare hade kön minskat och till slut försvunnit - det var en stadig, tjock ström med folk hela dagen. Jag kände av min rygg och mina axlar efter ett tag, då min kropp inte är van att stå upp på samma sätt så länge. Hjärnan blev också trött, och när Rob var på lunch fick jag ju hantera biljettförsäljningen själv - huvudräkning, hur enkel den än må vara, är verkligen inte min starka sida. Det stod fullkomligt still i huvudet på mig när en dam gav mig en tia och bad om fem biljetter, som kostar två pund styck. "Det blir tio pund", sade hon hjälpsamt, och tittade på mig som om hon fruktade för mitt förstånd.
Vid ett tillfälle på förmiddagen, när vi båda börjat slacka lite, tyckte Rob att det nog var dags för glögg, och kom tillbaka med varsitt glas åt oss. "Jag sade till dem att hälla i extra mycket brandy i din," sade han och jag svepte det tacksamt. Missförstå mig rätt, alkohol hjälper inte i alla situationer, men... Ibland sitter det ganska fint. Även om vi var lite trötta hade vi förfärligt roligt, och vi skämtade och retade varann ganska friskt. Om jag råkade tappa ett mynt skakade Rob på huvudet och kommenterade ursäktande till besökarna att "you just can't get the help these days", och jag var lika (o-)vänlig tillbaka. Ida, som stått nära oss i och med sin post i garderoben, sade att hon tyckte att vi var ett suveränt radarpar som absolut måste fortsätta att jobba tillsammans i entrén även nästa år. Den kommentaren gjorde mer eller mindre min dag - det är ju kul att veta att andra uppskattar hur vi hanterar saker och ting.
På kvällen när besökarfloden sinat kunde vi stå utanför dörren, och jag passade på att sträcka ut ordentligt med ett gäng olika stretch- och balettövningar. Det är verkligen jättekul att hjälpa till på julmarknaden, men man blir något så extremt stel i kroppen. Kanske framför allt när man står som vi gör, vid den alltid öppna dörren. Det har dock varit en mycket varm dag, och vi kunde dansa runt där ute med endast en extra kofta. Hur mycket jul vi än har inomhus så märks det inte riktigt på vädret... Men London är ju inte direkt känd för sina vita jular heller. Sent omsider sade vi godnatt och jag traskade hem efter en mycket lång, men supertrevlig, dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar