Jag är som den otursamma olycksfågeln i Just My Luck.
Idag skuttade jag upp efter fem timmars sömn, fortfarande nöjd med min insats på romanen, och gjorde mig i ordning för dagens exceptionellt långa arbetsdag. Eftersom eventet ikväll var ett viktigt sådant såg jag till att följa instruktionen om att "please look your best", och dubbelkollade för elfte gången att jag hade med mig allt som behövdes.
Johanna och jag spenderade förmiddagen på cateringfirman, och tvättade och strök. Insight: det enda ordentliga strykjärnet har gått sönder, så det tar dubbelt så lång tid att stryka allt utom kökshanddukarna. Slut på insight. Tänk så många festliga saker du får reda på om du läser min blogg. Jag stod där i garderoben, i en lånad fleece, och frös och var lite slö, men det gick ändå framåt, och jag var pepp inför kvällen.
Kvällen skulle nämligen vara mitt första event, ett serveringsjobb på en überfancy middag eller liknande på Windsor Castle, med många viktiga gäster. En vacker tillställning alltså, och jag såg fram emot att få se hur deras event faktiskt brukar fungera och se ut. Så det blir la spännande!, tänkte jag, och somnade på bussen dit. Johanna fnissade åt mig när jag vaknade i Windsor. Möh. Windsor verkar vara en väldigt gulligt pittoresk, och mer traditionellt brittisk liten by utanför London, som jag gärna vill besöka igen, för en mysig heldagsutflykt. Får väl dra med mig skrivblock och sätta mig någonstans och insupa inspirationen! Vi kom fram till slottet, och alla som skulle jobba där ikväll skulle först gå genom ett säkerhetskontor, där de kontrollerade vem man var, så att man fick tillåtelse att gå in.
Jag fick inte tillåtelse att gå in.
I våra instruktioner stod det nämligen att man skulle ha med sig ett foto-ID, och jag hade tyvärr följt dem och därför tagit med mig ett foto-ID. Vad som inte stod var att det absolut tvunget måste vara antingen ett pass eller ett körkort, och mitt pass låg hemma i min resväska, och körkort har jag inget. Säkerhetskontorsmänniskorna ryckte på axlarna och sade att det inte fanns något de kunde göra, och min arbetsgivare ryckte på axlarna och sade att jag fick åka hem.
Efter att ha gråtit lite grann av besvikelse, ilska, irritation, och förödmjukelse, listade jag ut hur man åker hem från Windsor. Det visade sig vara tåg, som inte går på Oyster card, sedan tunnelbana, sedan buss. Under tiden kunde jag peppa upp mitt humör lite igen, och jag lade om planen för att gå till ett av de många write-ins som arrangeras av engagerade nanowrimo-personer. Sen fick jag lägga om planen igen, då klockan var en massa sent när jag väl kom hem. Den nya planen gick ut på att få skrivit lite mer på min roman, och sedan gå och lägga mig, möjligen trösta till det med en film.
... Nej. Verkligen inget flyt alls.
 |
| Tåget hem. Hade tänkt ta en bild på slottet, men icke. Tågkonduktören däremot hade inget problem med min biljett! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar