Därför att det inte är fel att TYCKA OM saker!

23 November 2013 

Tog tag i mitt liv igen och gick ut och sprang imorse. Hurtpoäng!

På eftermiddagen gick jag till svenska kyrkan (ja, igen), den här gången inte för att hjälpa till, utan för att fika och gå runt och mysa av julförberedelserna. Det var jätteroligt att gå runt där och inse att jag stannade massvis av gånger för att prata lite med vänner och bekanta. Jag har VISST kompisar! (Internskämt hosthost). Jag är verkligen glad att jag engagerat mig så pass mycket som jag har i svenska kyrkan. Andrea och jag fikade tillsammans, och jag festade loss på deras helt himmelskt goda laxsmörgåsar. Allvarligt talat, om en sådan smörgås bad mig att gifta mig med den, så skulle jag tacka ja utan att tveka. Nomnomnomnomnom. Gick också runt och bara tittade på myset och kände den ordentliga svenska julkänslan infinna sig, och drack stark, varm glögg. Vi stod sedan och pratade med Rob en lång stund, och peppade alla tre inför kvällens stora händelse. Att kunna föra intressanta samtal med andra exalterade Whovians <33

Westfields galleria, som vi älskar av anledning bland annat ISRINK (!!) och live musik. 

Middag åt vi, jag och Andrea, i Westfields galleria innan filmen, och jag kunde inte låta bli att titta på klockan ungefär varannan minut. Jag var rädd att vi skulle missa det. Trots att vi hade en och en halv timmas marginal, och att vårt matställe låg precis under bion. Jag kontrollerade även att jag hade min biljett ungefär hundrasjuttiofyra gånger. Man tar liksom inga chanser med ett jubileum. Framför allt inte det jubileum jag skulle se, på bio, i 12D 3D. Jag var en massa exalterad entusiasm före filmen, och snarare en hoptryckt liten boll av iver, mer än en människa. Jag bor i London, och kan vara med på riktigt, under detta underbara historiska ögonblick: 50-årsjubileet av världens längsta (och bästa) science fiction-serie, den brittiska tv-kulturens kronjuvel, en absolut kultklassiker - Doctor Who. The Day of the Doctor sågs av bland annat yours truly på bio. I London. Lyckan var total. Jag fick bara påminna mig själv innan det började om hur man andas. Det var så otroligt kul att se den bland en massa andra fantastiska entusiaster, som skrattade åt samma skämt och förstod alla referenser. Jag satt och pratade med flera andra biobesökare innan det började, och glädjen som fanns hos oss allihopa var så fin! Jag satt där, en passionerad och allmänt bortkommen nittonåring, och diskuterade aspekter ur en tv-serie med en trettiofemårig man och hans elvaårige son, en femtioårig familjefar, två nördar i tjugoårsåldern, och ett ungt par. Och vi var alla där av samma anledning. Det var jättefint. Och jag satt kvar efter avsnittet och tittade på alla som glatt började diskutera och utbyta åsikter, reste sig upp och gick, tills det bara var ett fåtal personer kvar. Jag och Andrea var de sista att gå (vilket brukar hända när jag går på bio, jag sitter gärna kvar genom alla eftertexter!) Jag kan inte nog uttrycka hur stolt jag är över att vara en del av Doctor Who-fandomen.

Jag hade fått fatt i en VIP-biljett, som jag beställde helt enkelt för att de hade de bästa platserna kvar. Aah! Lädersäte ftw.

Efter att ha pratat igenom våra första intryck tillsammans, sade Andrea och jag god natt, och tog oss iväg åt olika håll i natten. Jag promenerade en bit innan jag hittade en passande buss - det tar inte alls lång tid att gå, men i den mörka och framför allt extremt kyliga natten känns ändå buss som det bästa valet - fortfarande svävandes på TARDIS-blåa moln. Jag var så långt från besviken man kan komma, och även om jag skulle kunna peta på några detaljer, så är jag bara så glad att inte göra det. Jag är nöjd. Jag är glad. Jag älskar den här tv-serien. Det heter inte att vara galen, det heter att vara entusiastisk, passionerad, och... Ja, kanske speciell. Dit kan jag sträcka mig! Haha. Efter att ha surrat runt hemma i ungefär en timme, fortfarande med för mycket adrenalin för att kunna somna, blev jag plötsligt knastrött. Det tar på krafterna att nörda omkring i livet. Men det är det värt.

John Green said it best!