I natt drömde jag om Nordkorea, igen. Jag är där och virrar ibland när jag drömmer. Förra gången lång Nordkorea mitt i England, bredvid Tesco, bakom en palissad. Det var några månader sedan.
I natt fann jag Nordkorea bland de kulliga bergen, vilket såg misstänksamt irländskt ut. Jag och pappa cyklade upp och ner för bergen, med annat lite mer odefinierat folk. Vi såg en get transformera sig till kvinna, även om jag misstänkte att det från början var en kvinna som transformerat sig till get, och sedan tillbaka igen. Jag tänkte att det var ett smart drag, eftersom hon som bergget hade enklare att ta sig fram i terrängen. Men som sagt, det här var alltså nordkoreanernas område, och snart blev vi tillfångatagna. Vi fick ställa upp på led, och nordkoreanska soldater i militärgrön mundering visiterade oss. Jag var väldigt medveten om att jag hade i min ägo en nyckel till landet. Hur en nyckel skulle kunna öppna hela Nordkorea vet jag inte, eller om det ens var dess funktion, men jag vet att den var mycket värdefull, och av någon anledning skulle den absolut inte hamna i regeringens händer. Jag lyckades smussla den från mina fickor, och soldaten som undersökte mig hittade den inte. Däremot hittade hon någonting misstänksamt hos min mor, som plötsligt stod bredvid mig, och jag fick bevittna min mamma bli bortförd av soldaterna. På något sätt visste jag att hon antingen skulle bli satt i fängelse, eller kastad i en vulkan. Det var jobbigt att stå där, men jag var också tacksam att hon lyckats påkalla deras uppmärksamhet, så att de inte märkte av nyckeln. Jag visste nämligen att det var mammas förtjänst, och att jag inte skulle lyckats hålla den hemlig om jag varit själv.
Min tanke är att den här frihetskämpedrömmen kom till mig eftersom jag nyligen börjat titta på den helt fantastiska serien The 100, som kan ha inspirerat till miljön och atmosfären i min dröm. The 100 känns som en mix av Flugornas Herre, LOST, och Terra Nova. Den är välskriven och fantastiskt välproducerad, och har dessutom skådespelare från flera olika etniciteter. Jag har inte hunnit se särskilt långt, men det känns som att jag har en ny favoritserie på hand!
 |
| Serien utspelar sig i framtiden efter ett automvapenkrig, och börjar när hundra ungdomar släpps ner till jorden för att se om den är beboelig. Man följer också de vuxna beslutstagande som är kvar på rymdstationen strax ovan jorden, och upptäcker snart att människor lyckats överleva på marken under de hundra år som gått sedan kriget tog slut. |
När jag skakat av mig drömmen och började skolan, var det matematik som gällde. Jag försökte fokusera på mina ekvationer, men blev störd av att Bogdan skickade en massa meddelanden. Till slut skickade jag ett foto på min anteckningsbok till honom, med texten att "sluta störa, jag jobbar med matte". Han tog inte många sekunder på sig att kommentera felet jag gjort i den första uppgiften. Att dejta en före detta mattelärare... Jag säger då det.
Lektionen därefter var det så kallade "läsa i biblioteket"-passet. Jag satt och skrev istället, och fick snart sällskap av mina kompisar från fritidsledarkursen. Dave kom först och hälsade med ett glatt, skånskt "Hej Snäckan!" De skulle diskutera frågor utifrån ett sociologiskt perspektiv, och jag kunde sitta bredvid och avundas deras verkligt fascinerande skolämne. Fick faktiskt bita mig i tungan ett par gånger för att inte bryta in med åsikter själv, och böja ner huvudet över min bok. Ser fram emot att mina lektioner ska bli lika intressanta, alternativt att nästa år plugga universitetskurser, som tycks komma med mer substans.
På eftermiddagen hade jag bara min inriktning i två pass, där det andra ägnas åt dramaövningar med Tord. Tord är en dramapedagog och en helrolig lärare, som dramapedagoger har för vana att vara. Samarbetsövningar och tankeövningar i gymnastiksalen är vad vi för tillfället sysslar med, och det är alltid roligt att komma dit för att ha lektioner med honom. Trots att det är sent på eftermiddagen utstrålar han så mycket energi att man inte kan låta bli att bli glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar