Ikväll, då det fortfarande var ljust, drog jag på mig gympadojor och träningströja, och stegade med gott mod iväg mot skogen. För ett tag sedan gick jag till Turistbyrån, och fick en karta som ringade in det elljusspår som ligger nära skolan. Jag behövde inte gå långt innan jag fann det.
Jag behövde heller inte gå långt innan mörkret föll. Snabbt. Jag hann inte gå långt, men jag hann gå ifrån elljusspåret och in på mindre stigar i skogen. En skog som jag aldrig någonsin varit i tidigare. Bruset från de få bilarna på vägen försvann. Klapprandet från den häst jag sett försvann. Ljudet av andra människors prat dog bort. Kvar var bara jag, och skogen. Eller snarare, kvar var bara jag, ensam och vilse i den mörka skogen.
Jag älskar skogen. Jag älskar att gå omkring i ordentlig, svensk skogsmiljö. Det känns som att komma tillbaka till mina rötter, och jag kan andas och tänka och trivas utan ansträngning. Jag älskar äventyret med att upptäcka nya stigar. Jag älskar att ta mig genom terrängen, upp och nerför kullar, undvika att trampa ner i träsk och lera. Fascineras över hur vackert det är. Skogen brukar vara min trygghet.
När vi blir rädda för mörkret, är vi egentligen aldrig rädda för att det blir mörkt. Vi blir oroliga och skrämda över vad som nu skulle kunna lura inom det. Saknaden av andra människor är en saknad av trygghet. Saknaden av ljud ger fantasin spelrum, och vi hör demoner som inte är där. Jag har alltid känt mig trygg och säker i skogen, även när jag är ensam. Som liten lärde jag mig hur jag kunde överleva ute, jag kan namn på växter och djur, jag har ett bra lokalsinne och vet i vilken riktning jag går. Jag är inte rädd för mörkret. Jag älskar äventyret.
När jag gick där, och det blev allt mörkare och tystare, kunde jag inte låta bli att gå igenom helt andra överlevnadstekniker. Jag hade inga hörlurar med mig, jag vet att jag kan sparkas hårt, jag kan springa vant i skogen, och jag visste i vilken riktning jag borde ta mig. En välriktad knäspark kan göra underverk, liksom klösande naglar, eller en kraftfull armbåge.
Kvinnor är inte säkra någonstans, och det gör mig ledsen att jag känner mig tvungen att gå igenom olika metoder för självförsvar när jag är ute och försöker njuta av naturen. Alldeles för många kommer inte hem efter att helt enkelt ha gått ut genom dörren, och hittas sedan mördade av ingen anledning alls. Det borde inte vara så. Samhället borde inte behöva förklara för kvinnor att de måste kunna försvara sig. Samhället borde egentligen inte behöva säga till folk att inte mörda varandra, men det är ändå den meningen som ska höras mer. Inte "se till att du någonting någonting" eller "se till att du inte någonting någonting" som en förmaning till det potentiella offret, utan "skada inte andra människor" till den potentiella mördaren. Jag är trött på att det fortfarande läggs så mycket felaktigt fokus på offret. Och jag är trött på att behöva gå igenom självförsvarstekniker så snart jag går ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar