Folkis innan idag tycks bara ha varit en prolog...
Idag kom jag igång med uppgiften för första delen av min inriktningskurs, litteraturen. Vi ska jobba med klassiker, något jag redan är bekant med, men det finns naturligtvis massvis jag inte läst än. Jag valde att börja lyssna på Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, som jag haft på min lista länge, och präntade ner spontana tankar under lektionens gång. Eftersom jag har Storytel på mobilen och mina lärare inte har någon åsikt om hur jag tar in böckerna, hade jag inga problem med att lyssna och skriva samtidigt. Smidigt värre. Inriktningarna som man går ger heller ingen behörighet, utan är mest till som en kul grej, så vi kommer visst inte jobba så djupt med allt vi gör där. Eller snarare, de kräver inte att vi ska loda på djupet, men man får gärna göra det om man vill. Jag brukar hamna där oavsett om jag planerat det eller inte.
 |
| Spontanbetraktelser över det första kapitlet av Gösta Berlings saga |
 |
| Och flaggan vajade i vinden... Återigen, Vimmerby = Chicago! |
Efter första lektionen följde en superlång genomgång av en brandman, som pratade brandsäkerhet i minst en och en halv timme. Det blev tyvärr lite segt, men var trots det förvånansvärt givande. Inte bara "tänd inte ljus" och "gå ut lugnt och försiktigt", utan smarta tips och ordentliga säkerhetsgenomgångar för olika tekniska prylar, filmer som visade bränders framfart, och annat nyttigt. En bensträckare hade inte gjort någonting, men jag har mycket mer respekt för skolan nu efter att de anordnade någonting riktigt bra.
På kvällen traskade jag bort till kyrkan här i Vimmerby, för att prova en första övning med deras Oratoriekör! Jag vill gärna fortsätta sjunga i kör även om jag flyttat från London, och ringde till ledaren Staffan förra veckan. Han välkomnade mig varmt, och skickade ett nothäfte av Mozart. Idag var det stämövning för alt och sopran, och jag upptäckte snabbt att den här kören ligger perfekt i nivå med vad jag sjungit tidigare. Carina har lärt upp mig väl. Att sjunga i en annan kör var intressant av främst två anledningar: hur olika metoder ledarna har, och pang!, saknaden av mina vänner i London. I ett och ett halvt år sjöng jag i Ulrika Eleonora Kyrkokör, och ikväll gjorde sig saknaden av mina körkompisar sig påmind på ett väldigt tydligt vis. Jag saknar Dagmar, Henrik, Erik, Andre Henrik, Gustav, Maria, Marja, Carina, och alla de andra... Jag saknar sättet vi gör saker på, jag saknar lokalen, jag saknar London. Jag saknar gemenskapen och glädjen. Trots de något molokna tankarna var det jätteroligt att sjunga igen, och framför allt att känna att det var en avancerad nivå, men ändå någonting som jag kan behärska. Ytterligare en stämövning om två veckor, sedan blir det dags att sjunga med hela kören, dvs även med tenorer och basar. Ser fram emot det.
 |
| Promenaden hem i den mörka kvällen bjöd på fotomöjligheter |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar