Fotbollsbesvikelse (Quidditch är fortfarande bättre)

5 oktober 2014 - del 1

Förväntan! Förtjusning! Förvirring! Förfäran!

Idag traskade familjen och jag från Earl's Court bort till Chelseas hemarena Stamford Bridge. Det är första gången jag gått på en fotbollsmatch hos det rivaliserande laget till det jag hejat på, och det var lite av en händelse i sig. För det första var det på tok för mycket blått å Chelseas vägnar, och inte speciellt många som tycktes bära Arsenals röda färg. Det var inte särskilt mycket kö för oss när vi skulle gå in och bli visiterade heller, då vi satt mitt i Arsenals hejarklack som är cirka en sjättedel av arenan. Det fanns inte mycket Arsenalprylar att köpa. Stamford Bridge är också mycket mindre än Emirates Stadium, Arsenals hemarena som vi gick till förra året.

Vi gjorde oss hemmastadda i bortalagets hejarklack

När vi kom in och satte oss, långt innan matchen började, drog Jonathan och pappa stolt på sig sina röda halsdukar, och vi såg arenan sakta fyllas. Spelarna kom ut och värmde upp, och försvann ner i omklädningsrummen igen. Chelseas lejonmaskotar Stamford och Bridget promenerade runt banan och vinkade till publiken. Hela planen vattnades ordentligt. Matchens kick off senarelades på grund av "en incident", men sedan började det äntligen.
I början dominerade Chelsea tydligt spelet, vilket var lite frustrerande för oss i Arsenals hejarklack. Jag övade ramsor under tiden med hjälp av de blåst passionerade fansen runt mig - "13 league titles, you've only won 4!", "fuck off your history, fuck off your history", och förstås favoriten "Arsenaaaal, Arsenaaal, Arrrrseeeenal!" De flesta av hejarramsorna verkade gå ut på att reta upp den andra klacken, snarare än att heja på det egna laget, något som jag också misstänker har att göra med faktumet att vi var det besökande laget. Lite mer taggarna utåt då. Dock hördes ju "We've got a big fucking German" några gånger också, som visst är att visa uppskattning.

Match i full sving, och med fåglar som ibland gjorde mig förvirrad då jag trodde att de var bollen

Flera fula ord kastades också i riktning till domaren, som inte hade ögonen med sig alltid. Jag var till och med tvungen att fråga pappa, om det var för att jag satt mitt i Arsenals största fanbase som jag tyckte att han var biaserad, eller om domaren faktiskt var orättvis. Han missade ett antal händelser som borde uppmärksammats till förmån för Arsenal. Inte för att det hjälpte. Chelsea fick in ett mål, men varenda gång Arsenal hade chans att göra samma sak valde spelarna att sparka bollen bort från mål. Låter det korkat? Tro mig, det var frustrerande som bara den. Jag råkar vara en välutbildad, ung kvinna med ett vokabulär som lätt kan matcha en full pirats, och jag började också skrika. "Stop your fucking stalling!", och tillsammans med resten av klacken "SHOOOT!!!" Av någon anledning valde deras tränare att inte byta ut fåntratten som hela tiden bytte riktning och passade iväg bollen när han hade chans på mål heller, så det gick ganska dåligt.
Inte heller var det en speciellt rolig match att titta på, okej, mitt favolag förlorade, men det gör mig inte så mycket. Så länge det är en underhållande match, men det var inte särskilt rolig fotboll. Arsenal pendlade mellan att spela uselt till halvdant, och Chelsea spelade lite tryggt och drygt. Det är ju förstås alltid kul att se engelsk fotboll, men det här var inte den bästa matchen vi sett.

Inte helt nöjd med Arsenals insats, faktiskt

När Chelsea i slutet av andra halvlek fick in ytterligare ett mål satte sig snubben framför oss tungt ner och rullade en cigarett. Det var inte många minuter kvar av matchen, men han behövde visst dränka sina sorger direkt. Han gick för övrigt innan det slutade. Och det hände ingenting spännande då heller, så han missade ingenting. Arsenals hejarklack suckade tungt och försökte ignorera Chelseasupportrarnas jubelrop under tiden arenan tömdes. Jag sade åt herrarna i familjen att ta av sig sina halsdukar - det var lite för pinsamt att ha på dem efteråt. Pappa höll med och tog på sig sin illblå regnjacka igen, och kamouflerade sig effektivt som ett Chelseafan när vi gick därifrån.

Vi blev lite gladare när vi kom till Soho för vår vanliga tradition - post-fotbollsmatch pekinganka. OM NOM NOM. Återigen, det är inte "riktig" pekinganka, men det är de tunna, tunna pannkakorna som man lägger tjock sås på (jag vet inte ens vad det är men det är suuuuupergoooott), och strimlad gurka och purjolök, och förstås, anka. Det är så fantastiskt gott, och det är den bästa traditionen. Så en gång varje år går vi till samma kinarestaurang i Soho för just denna måltid. YUM. (Också vanliga kinarätter med ris kom till bordet efteråt).

<3

 Om du är intresserad av att läsa förra årets fotbollsinlägg, där Arsenal inte sög, klicka här