Servitrisar mig

11 oktober 2014 

Mina nyinköpta, svarta byxor kom väl till pass, då jag idag totade iväg till Ulrika Eleonora för att arbeta som servitris igen. På vägen köpte jag en mocha (inte alls för att väcka mitt arma huvud...) och lyssnade glatt på LotR på tåget. Första delen av The Two Towers handlar ju bara om Den Gyllene Trion (Aragorn, Legolas, och Gimli) och Piff & Puff (Merry och Pippin), och den är än så länge min favorit. Det är jätteroligt att lyssna på den, framför allt eftersom Rob Inglis läser något ofantligt bra. Upptagen som jag var med att lyssna och fnissa för mig själv, tog det mig ett par minuter att inse att jag spillt kaffe på min vita skjorta. Minipanik.

Jag kom dock fram till kyrkan så pass långt innan eventet började, att vi hann tvätta och tumla den. Klantig tjej, men det löste ju sig. Tillsammans med de andra servitriserna plus Sonny och Jonny kaosade jag runt med dukningen. Det var ett par stressiga timmar som involverade damning av vinglas, placera ut stolar, rätta till borden, avancerad dukning med två set bestick och tre glas per person, lista ut hur alla dessa glas skulle få plats på borden, tillsammans med vinflaskor, blomvas, dekorativa kottar, och servetter. När gästerna började komma var allting trots allt färdigt, jag hade på mig en ren skjorta igen, och stod och hällde upp champagne.

Det syns tyvärr inte, men jag hade en avancerad fläta med mindre flätor runt, och en liten fläta som ett hårband, fäst bakom ena örat. "Please look your best" var mottot på Inn Or Out, och det har jag tagit väl vara på!

Jag kanske borde berätta vad för slags event det var - ett 40-årsbröllopsjubileum för ett jättegulligt par, engelsk man och svensk fru. Det var cirka sextio gäster. Jag fick snart i uppgift att överlåta champagneutdelningen till Elina och Jonny, och istället gå omkring och fresta med en stor bricka kanapéer. Det var riktigt roligt, vissa vinkade glatt fram mig och mumsade ivrigt, medan andra artigt skakade på huvudet. Efteråt i vårat "pausrum" kunde vi smaka några som blivit över, och jag kan meddela att laxmoussekanapéen var väldigt god.

Vi hade ett väldigt tydligt schema över vad vi skulle göra och när, och vilka bord vi hade extra ansvar för. Förrätterna stod redan på borden, och huvudrätten var en buffé, så det enda vi behövde servera var efterrätten. Men naturligtvis skulle all disk bäras ut, och vi höll koll på vinflaskorna och vattenkarafferna, så att ingenting tog slut. Jag cirkulerade främst kring alla borden under tiden gästerna åt, norpade till mig tomma champagneglas, fyllde på vatten, och så vidare. Servitrisade, kort och gott.

Cissi och jag lyssnade också på underhållningen från Ulrika Drängar, svenska kyrkans manskör

Det var mycket uppskattat även hos gästerna

Under det här eventet var det inte fullt lika mycket att göra för oss som under kräftskivan för några veckor sedan, det blev ett par ganska långa pauser när toastmastern lät varje gäst som ville hålla tal för jubileumsparet, och då satt vi servitriser inne i vårt rum och tog det lugnt. Jag hade gärna lyssnat på talen och blivit lika rörd och glad som gästerna, om jag hade haft energi nog att engagera mig. Som det var så köpte jag en chokladkaka (tacka vet jag svenska kyrkan som har Marabou) och drack en cola. Sonny råkade dessutom begrava en av efterrätterna i vit chokladsås, som jag, Elina, och Cecilia kunde dela på. Att jobba som servitris handlar mer om att hålla energin och humöret uppe, inte om att äta hälsosamt.

Så här fina var efterrätterna som inte saboterades av för mycket chokladsås

När middagen slutligen var över fick vi brått att plocka undan allting från borden, då de så fort som möjligt skulle tas undan för att göra plats åt ett dansgolv. Jubileumsparet började dansa med varandra redan innan alla bord var undanplockade - det var en riktig fröjd att se dem. De såg så lyckliga och till freds ut, och jag dansade runt på rosa, fluffiga moln å deras vägnar. Fyrtio års äktenskap är trots allt värt att fira. Det kändes dessutom genom hela tillställningen, hur otroligt trevligt alla tycktes ha, och jag är jätteglad över att ha kunnat vara med och hjälpa till. Jag pratade med en släkting till frun, en pojkspoling på 18-30 år (allvarligt talat, det är helt omöjligt att åldersbestämma pojkspolingar runt 25), om hur fint eventet var, och han kunde intyga att de hade roligt. Jag tror att han kanske tyckte att jag var lite udda som blev så till mig över hans söta släktingar, men jag tycker verkligen bara att det är så otroligt fint. Sådan kärlek vill jag ha - stöd och förståelse hos och med någon man tycker om, under många år. Det här dramat som alla tonårsserier romantiserar känns bra mycket mindre värt, i mina ögon.

Under dansen öppnade vi även en bar, och jag hjälpte till och från Jonny med den, när jag inte cirkulerade salen för att plocka undan urdruckna glas och gamla, tillknycklade servetter. Den ordentliga servitrisfasaden föll nu bort hos oss allihopa - de spelade bra musik, ljuset sänktes, och det fanns ingen anledning att verka stel (även om vi fortfarande förstås skötte vårt jobb någotsånär professionellt). Vi dansade också runt under vårt arbete, och tog en liten svängom tillsammans när vi möttes på väg in till köket eller pausrummet. Det var riktigt roligt, och jag tyckte att det var synd att jag behövde gå redan vid midnatt. Men, för att passa mitt tåg hem, så fick jag säga adjö och tack för allt då, och efter kramar från mina vänner, och ett hjärtligt tack från frun (som lyckats komma ihåg mitt namn under hela kvällen, krångligt som det är!) gick jag iväg till tunnelbanan.

Så här galet var mitt hår när jag kammat ur alla flätorna