Lilla Edinburgh

30 oktober 2015 

Spenderade större delen av gårdagen på olika transporter, massa tåg och väntan och flyg och så vidare. Avslutar höstlovet i Skottland hos Bogdan, se, vilket jag sett fram emot länge! Det var flera år sedan jag besökte Edinburgh sist, och det skadar ju ingen att traska runt på de kullerstensbelagda gatorna...

Idag fick jag dessutom chansen att underhålla mig själv i den förort som Bogdan bor i, eftersom han som den ansvarsfulle man han är, åkte till jobbet. Jag hittade en vacker och mytisk park, som bjöd på extra atmosfär i och med det milda, skotska regnet. Jag klättrade nerför slippriga stentrappor, besökte William Wallace's Well, och sade hej till fjorton grå ekorrar.

Sagolika trappsteg

Frihetskämpen William Wallaces brunn

Färgglad promenad

Sedan gick jag ut från parken, och in till stadens centrum. Förorten till Edinburgh är väldigt lik Edinburgh. Jag hittade en galleria där jag åt lunch, och gick sedan och gladdes åt utbudet i brittiska affärer. Jag sörjde även utbudet i svenska affärer... Till och med H&M, som ju är svenskt från början, har mycket roligare plagg och smycken om man besöker dem utomlands. Känns inte helt rättvist. Jag är dock äntligen i ett land som har Starbucks igen, så jag såg till att köpa en PSL innan de försvinner igen från menyn. Deras kända pumpkin spice latte kanske inte är en superhappening för andra, men jag tycker om dem, och nu var det ju trots allt ett år sedan sist. Jag tog en lång promenad tillbaka till Bogdans lägenhet och lyssnade vidare på Percy Jacksons förträffligt underhållande återberättande av de gamla grekiska sagorna, i Rick Riordans Greek Heroes. 

Vackra blommor utanför en kyrka

Lilla Edinburgh och massa folk som inte brydde sig om det lätta regnet (antagligen vana skottar)

Tågbro och trafik och lite skotsk utsikt över en småstad

Köpte ett par guldlöv att ha i håret, väldigt à la Antiken

När Bogdan kom hem på kvällen åt vi en snabb middag, och packade sedan in oss i bilen igen. Jag hade fått strikta order om att inte packa upp, eftersom vi skulle någon annanstans. På frågan om jag möjligen skulle få veta vart fick jag ett bestämt nej till svar. Vi lyssnade på festliga sånger för att muntra upp den en timmes långa bilturen ute i det alltmer skymmande mörkret, och körde till slut upp framför.... ETT SLOTT. Ett litet men fantastiskt fint slott i grå sten som låg i en kulle en bit ovanför vägen, upplyst av lampor. Mitt förvånade guldfiskgap ersattes snart av ett enormt leende när jag förstod att vi skulle bo två nätter i Storbritanniens största hotellrum på Kinnettles Castle. Maken till bättre överraskning får man leta efter, va?