ALLA bebisar!

22 november 2015


Jag vaknade hos min vän ute i Aldgate, och tackade honom för gästvänligheten, innan jag gick därifrån. Hittade ett passande kafé på vägen för att äta frukost, och tog mig sedan till kyrkan. Snörde på mig det röda förklädet igen, och ställde mig redo i dörren med Rob. Snart öppnades portarna för marknadens sista dag, och mitt leende var (om än något tröttare den här dagen) återigen på plats. "Välkommen! That's two pounds, please, hope you enjoy the fair..!"

Vi hade faktiskt så mycket tryck inne i kaféet på dagen att Camilla bad mig att slussa ner besökarna till själva marknaden i ett par timmar. Kön till kaféet fyllde hela trappan upp till kyrksalen... Det var massvis med folk. Senare på kvällen fick jag också statistisk på att vi återigen slagit besöksrekord i år. Bara under torsdagen tog vi in över 2300 betalande besökare, vilket exkluderar alla barn under 13 år. Så nog hade vi folk där... Och ja, det blev ganska trångt.

När min värdfamilj kom på eftermiddagen gick det dock ganska bra att få plats uppe i kaféet. Jag hade kontaktat Värdföräldrarna innan jag åkte och meddelat att jag är i London igen, och att det vore trevligt att ses om de hade möjlighet. De kom förbi med barnen på eftermiddagen, och stannade i ett par timmar. Det var så kul att träffa dem igen! Noah är stor nu, han pratar engelska på rinnande vatten, men var ändå lite blyg. Blyg, och kanske framför allt distraherad - så många roliga saker att titta på! Han drack upp Mummy's tea, han petade på julblommorna som stod på borden, och han tjattrade om värmeljusen. Värdmamma frågade så snart vi satt oss om jag ville gosa lite med Annabelle, och hon fick inte tillbaka sin bebis förrän de skulle gå, några timmar senare.... Annabelle är tio månader nu, en stor och stadig bebis, och det gulligaste världen någonsin skådat. Hon satt bekvämt på min höft och räckte ut tungan mot mig och gjorde pruttljud. Enligt Värdmamma är hon i en fas nu när hon vill grabba tag i allting, och jag fick flera gånger flytta min kanelbulle bort från hennes långa armar. Efter att ha pratat en stund uppe i kaféet och hört och berättat vad som pågår i allas liv, tog vi en tur ner till marknaden. Noah gick förtjust i förväg, och drog Värdpappa efter sig. Ett par av mina kompisar, både från kyrkan och från kören, frågade förvånat när jag fått en bebis och undrade, på fullt allvar, om Annabelle var min. "Du har känt mig i två år, när var jag gravid under den tiden?" frågade jag med höjda ögonbryn. Jag säger då det.

Under tiden jag och Värdmamma gick omkring och pratade, möttes vi plötsligt av Lena och Rosie! Lena, som jag jobbade för min första tur i London, när jag tog hand om Rosie, som då var bara några månader! Hon är hela två och ett halvt år nu... Det var jättekul att stöta ihop med dem igen, som jag inte visste skulle komma dit. Jag fick tid att prata ett tag med Lena också, och fick en ny mailadress så att vi kan hålla kontakten lite bättre hädanefter.

Kören brukar alltid stänga marknaden genom att sjunga några sånger ur vår Luciarepertoar, och Carina sade att jag gärna får vara med, eftersom jag ju "kan allting". Yes! Så vi sjöng, Michael tackade alla som kommit, och marknaden stängdes så för det här året. Tack och adjö för den här gången!

Kören mitt uppe i en sång som visst krävde osäkra miner hos allihop

... Nja, inte riktigt. När vi fått ut alla besökare var det dags för allt efterarbete. Det innebär att vi måste plocka ner hela marknaden och ställa tillbaka allting så som det brukar vara. Det är ett noggrant arbete, där olika saker ska packas i olika lådor, alla stånd ska packas ner och de olika delarna ska läggas på olika ställen, för att efteråt när allt det är gjort, via en mänsklig kedja bäras ner i källaren där det ska packas in i ett rum, något som kräver ett precist system. Efteråt är man ganska trött. Jag, Kenneth, och Henrik höll ändå humöret uppe genom att sjunga lite. När vi till slut var mer eller mindre klara gick vi alla upp i Prästgården för en välförtjänt middag. Jag kunde förstås inte äta pyttipannan, men jag fick smörgås med stekt ägg. Däremot sade jag nej till snapsen, för jag var alldeles för trött. Efter ett tag kramade jag om vännerna, och tackade för den här helgen.